Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

torsdag 11 december 2014

Är vi verkligen ensamma?

Nej, det handlar inte om liv på andra planeter, det är jag hundra på att det finns i vilket fall.

Jag syftar på oss, först och främst vi här på denna bloggen och gruppen vi har på facebook. Men samtidigt syftar jag på alla som mår åt helvete nu, igår eller imorgon.

Jag har läst och jag vet att många här går igenom svåra perioder just nu. Det är inget konstigt med det oavsett årstid. Jag vet hur det är och jag går igenom det. Jag undrar alltid [under de svåraste perioderna] hur fan jag ska överleva. Eftersom den psykiska smärtan tar över kroppen. Det blir en outhärdlig smärta både mentalt och kroppsligt. Det finns aldrig ord att beskriva det när man går igenom det och iaf jag tänker alltid att varje sekund är nästintill omöjlig att ta sig igenom.

Man ska aldrig förminska den smärtan för den är lika verklig som allt annat vi uppfattar som verkligt.

Vill påminna er om att vi här är ett gäng (emellanåt) väldigt trasiga individer. Vi kan minnas tider som har varit mindre svåra för att de faktiskt just då var mindre svåra.
Och det är det vi har svårt att vänja oss vid men måste påminna varandra om. Inget är permanent.
Tänker inte gå in på det filosofiska runt permanent utan det vi kan se framför oss och det vi faktiskt har upplevt.

Ge inte upp! Jag håller era händer ifall ni håller mina. Vi tar oss igenom det även om det återkommer ofta. Vi bara måste göra det!
För oss själva nummer 1 och för de andra nummer 2. Döden händer dem mycket mer än de som dör.

Kram på er

2 kommentarer :

  1. Det är så sant som du säger. För mig personligen, det som har gjort det enklare att ta mig igenom de svåraste, mörkaste, argaste av svackor är att jag någonstans inom mig här lärt mig att inse att det inte är permanent. Det gör inte det gör som ont mindre, men det gör det enklare att uthärda. Jag vet inte hur jag kom hit heller, en dag var jag bara där, i den insikten. Jag önskar jag kunde dela med mig av den, för den har gjort så stor skillnad för mig.

    Även om det jag gör mest är att uthärda så är det okej. Förhoppningsvis kommer det en morgondag, en dag, snart, någon gång, när det lättar i huvudet och kroppen. Om inte annat ska jag fan göra allt i min kraft för att se till att det blir så.

    SvaraRadera
  2. Att förlora människor runt omkring en som lämnar jordelivet, det är ju permanent och jag mår skit över det. Paniken ekar bakom mitt pannben. Men min känsla är inte permanent, hoppas och antar jag. Men döden är permanent och det dödar en bit inom mig också. Men jag håller gärna i din och alla era händer, för tillsammans i detta underbart härliga gäng som vi är här så blir vi starka. Kram till er alla!

    SvaraRadera