Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

torsdag 20 november 2014

Tid, dag för dag, sekund för sekund

Jag har inte skrivit på länge.
Helt enkelt för att jag isolerat mig irl och online.
Jag vill dö nästintill varje dag, speciellt när jag vaknar,

Men jag kommer inte göra något. Jag älskar mina älskade för mycket för att sätta dem i samma sits.
Jag har även en vän som tänker på döden lika mycket som jag och jag vet ifall jag tog mitt liv så skulle det trigga henne direkt att göra detsamma.
Så - kontentan är att jag måste välja livet. För mina älskade, omtyckta och speciellt för mina katter.
Jag vill verkligen inte att någon annan tar hand om dem. De är extremt bortskämda och kommer aldrig kunna avvänja sig den superkraften.

Jag har individer att leva för. Inte själva livet mao.

Känner någon igen sig?

Många kramar till er alla

4 kommentarer :

  1. Det kunde egentligen ha varit jag som hade skrivit den här texten.
    Jag håller mig mycket i skuggan av alla händelser, förutom min dotter och pojkvän.
    Min hund har en stor betydelse i min gråa intetsägande vardag.
    Apati och helt ointresserad av allt.
    Varje kväll inför nattsömnen tänker jag: Jaha, vad har jag gjort idag då? Mitt svar blir: ingenting! Det känns som om jag sitter och väntar på någonting, men vad?
    Att det ska vara så himla svårt att göra nåt konkret kreativt, min tid står helt still, det finns ingen tid, ingen dag och ingen natt. Men mitt hopp finns där djupt inom mig, vet bara inte riktigt hur jag ska locka fram lusten i rampljuset. Jag vill också leva, men jag önskar att jag hade mått lite bättre, bara lite, det räcker. Kram till dig Inzi!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Ki för svaret.
      Apati är en väldigt stor del av livet för en del av oss, inkl mig själv då.
      Det är tur att vi har våra små liv att ta hand om, annars hade livet varit än mer meningslöst. Du har din dotter och din hund. Det är ju för dem du lever, precis som jag lever för andra, speciellt mina små.
      Kram tillbaka till dig!

      Radera
  2. Nästan men inte riktigt. Sett från det filosofiska (där jag betraktar världen som oftast ändå) har jag så länge jag minnas tyckt att livet saknar mening. I någon större betydelse. Lycka är flyktigt och att vara nöjd tror jag är det som man egentligen borde sträva efter. Själv flyr jag undan min egna hjärna datorspel. Överbelasta för att sluta tänka, säkerligen inte hälsosamt, men bättre det än andra mer självdestruktiva metoder. Att blir arg tror jag har gjort en del för mig, eller snarare, kanalisera den åt ett annat håll, när jag blev förbannad på psykiatrin och började ryta i från ordentligt. Jag har ofta undrat varför jag inte sett självmord som en utväg till saker och ting, visst har jag inte velat leva, men det är inte riktigt samma sak som att vilja dö. Det kanske är som Rust säger: "I lack the constitution for suicide.". Så nästan men inte riktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser saker som du gör, nästintill iaf
      Livet jag betraktar för varje sekund inkluderar hela universum och meningen med allt.
      Jag kan se mening med livet för andra, så länge de inte tänker på meningen med livet. Det vore en lyx. Jo, jag koncentrerar mig på annat för att slippa tänka, men tankar har ett sätt att hitta dig ändå. Tack för svaret

      Radera