Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

söndag 30 november 2014

Det här med familj..

Hur behandlar era familjemedlemmar er?

Jag har stora problem med min mamma, lillasyster och mormor som alla är väldigt svåra att ha och göra med och dom kan inte acceptera mig som jag är. Min lillasyster hotar med att sluta prata med mig om jag inte blir  bättre och mamma tycker att jag ska "rycka upp mig", mormor bara inte förstår...

Jag vet inte vad jag ska göra... Jag har blivit tvungen att lösenordsskydda min blogg så att inte dom ska kunna läsa på grund av detta. Det känns så tråkigt att behöva göra det, särskilt eftersom jag har ganska många läsare.

Vad ska jag göra? Vad gör ni?

(Läser ni min blogg så kontakta mig för lösen.)
http://piiket.blogg.se

tisdag 4 november 2014

Att svika en vän

Ja. Vart börjar man?

Jag blir så trött på mig själv. Så trött på att jag verkligen vill väl men det blir så fel så många gånger. Genom åren har jag nog haft ett tiotal vänskapsrelationer som raserats, visserligen av olika anledningar - ibland tar ju livet olika vägar och man växer ifrån varandra. Men också genom min egen oförmåga att se mitt eget beteende.

Ibland ger jag verkligen hela mig. Jag vill så mycket att jag istället kväver människor. Ibland är jag så fruktansvärt självupptagen att jag kräks på mig själv i efterhand.

Så kommer den där situationen. Med en av mina närmsta vänner. Jag betedde mig som en skit, rent ut sagt. Det var visserligen inte min mening att det skulle bli så men jag gjorde det likförbannat. Det är nog två veckor sedan vi pratade sist. Det handlar om kärlek.

Jag gick ut med en människa jag visste att hen var intresserad av. Jag hade inga som helst intentioner på att falla pladask för denna någon men så blev det. På bekostnad av en otroligt fin vänskap. Jag hoppas verkligen att vi kan reparera den någorlunda men jag förstår om hen har problem med att någonsin lita på mig igen. Det kommer kanske aldrig bli som det en gång var. Och det smärtar mig.

Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men ändå så är det så nu, och det enda jag kan göra är att respektera hen och hens åsikter/känslor kring det hela.

Förlåt mig. Jag är ett as.