Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

söndag 19 oktober 2014

Mamma

Jag har fått ett besked som skakat om hela min värld, min älskade finaste mamma har obotlig cancer som kommer ta hennes liv. Fan fan fan, varför händer detta? Det får inte hända!

torsdag 16 oktober 2014

Someones heart is boken and it becomes your favourit song

mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att
vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så
våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.

jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig.
jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som
att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.

i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till
våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste
som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.

och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att
bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.

men du stod bara där och allt brast.

och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar.
allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge
mot en colaburk.

och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan
innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg
med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga
handen bakom revbenen igen.

för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks
utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar
gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.

och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar
aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)

och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig,
om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är
så tydligt att jag gått ner mig.

och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om
hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig.
och så skrattar du, och skålar med ölburkar.

och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett,
utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. och vart försvann han som jag kände
en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och
dog. nu står du där, med hans ansikte.

och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.

Yohanna - en snabb presentation

Hejhej!

Yohanna är namnet, 25 år gammal och bosatt i Hälsingland. Musik, kroppsmodifikation, dansa, snus, pingviner, ugglor, kaffe, cola på burk, min hund, litteratur, skriva, parkhänga och mycket mer är väl mina intressen. Och självfallet mina vänner & familj.

PTSD, Borderline, ADD, ätstörning, bipolär typ II, fibromyalgi... ja, listan kan göras lång. Jag har haft kontakt med både öppen och slutenvården länge. Nu medicinerar jag och väntar på DBT samt behandling för min ätstörning. Livet...

Jag blev glad när jag blev tillfrågad om att blogga här. En fristad. Ventil. Välbehövligt! Jag kommer nog skriva ganska blandat, mitt första inlägg kommer strax.

Jaja, jag ska väl inte bli långrandig. Vi ses o marschallens skugga, amen.

Välkommen Yohanna Derksen!

Vi har fått en ny bloggare här hos oss.
Välkommen in i klubben!

/Em

tisdag 14 oktober 2014

Är jag verkligen här?!

När jag precis va ute och promenerade med våran valp så gick jag förbi "vårat" hus.
Dit vi flyttade som en hel familj.
Mamma. pappa, Jag, lillasyster och lillebror. En familj på 5 individer.
Nu bor det en ny familj där sen några dagar tillbaka och jag blir lika förbannad och förtvivlad varje gång jag går förbi.
Och det är flera gånger om dagen..

Varje gång tänker jag att vi gick in där som 5 personer och vi kom ut som 1,5 person.
Jag vet inte om jag skyller på huset att både mamma och lillasyster har dött under tiden vi ägt huset. Sen varje gång jag ser någon tänder en lampa i huset är jag rädd att folks andrar kan bli spöken och att mamma och syster är fast i huset.
Sista minuterna jag hade ensam i huset dagen innan nycklarna gick över till dom nya ägarna gick jag runt och pratade högt och uppmanade mamma och söstra mi att lämna huset om dom nu av någon anledning befann sig där.

Jag är ut och in. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Jag vet inte vad jag känner, jag vet INGENTING.
I förrgår va det mammas födelsedag, hon skulle fyllt 48år. Och igår va det 5 månader sedan min syster dog med tre äckliga pundare runt omkring sig.

När jag tänker på det så tar det mig alltid tillbaka till den dagen då hon höll mig vid liv, hon räddade mig och hon släppte inte taget för ens ambulansmännen tog över.
Hade hon bara gjort som hon sagt och gått hem till oss hade aldrig jag heller släppt taget. Aldrig!

Jag är så arg. Är det såhär mitt liv ser ut? Mamma och syster som båda dör inom loppet av 2 år.
Min syster dog 3 dagar innan mammas tvåårsdag. 
Jag kan knappt se att mitt liv är på riktigt. Det känns inte verkligt.

Hela dagen har gått åt till att skrika, gråta, dra mig i håret och försöka sluta fantisera om droger.
Jag vill verkligen ta ett återfall, bara en sista fix så att allt blir bra bara för en liten stund.

Snälla skjut mig.

Jag kan inte skriva i min vanliga blogg heller för jag vet vad som händer om mina nära läser. Antingen blir det sjukhuset eller så får jag vak i mitt eget hem.

Dom ska vara glada att min sambo köpte en valp åt mig så jag kommer ut och så att jag måste gå upp.
Utan Link hade jag legat vid någon trottoarkant i närheten av en toalett inne i stan eller något.
Här hemma hade jag inte suttit iallafall.

Jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom detta..

Ni fattas mig något så otroligt..
Älskade Mamma 1966-10-12 / 2012-05-16
Älskade Söstra Mi 1992-05-05 / 2014-05-13