Mer nyheter: Självmorden ökar igen

http://www.svt.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen

Tyvärr är jag inte så förvånad. Särskilt när det gäller de ökande ungdomssiffrorna. Jag är medelålders, men det känns i luften som om samhället idag är rätt tufft. Livet har alltid varit tufft, men på olika sätt. Det var mer överskådligt förr. Nu är det inte säkert att en åttaåring fått lära sig grundläggande saker som att man ska komma i tid till skolan, men hen får spela GTA (och nej, jag tror inte att allt är tv-spelens fel!!!) Mobbnings-tv och nät-mobbning, det enda som räknas är att JAG får säga det JAG vill i alla lägen. Och alla människor är utbytbara. Och blir du inte rik och känd så är det ditt eget fel, ha ha ha.

Självklart finns det andra sammanhang också, människor som bryr sig och tar hand om varandra. Men det gäller att hitta dit.

De flesta personer som mår dåligt verkar, även om de har en tydlig psykisk sjukdom, också ha en del existentiella frågor att brottas med. Liksom alla människor. Det räcker inte med piller i alla lägen.

Undrar hur många unga som söker hjälp och får attityden "usch ännu en ouppfostrad fjortis som skär sig och bara vill ha uppmärksamhet"? Vem fan vill inte ha uppmärksamhet? Hur är det med alla dessa läkare som protesterar vilt om de inte får ha sina vita läkarrockar utan ska gå klädda likadant  som övrig personal (vanligt diskussionsämne i Dagens Medicin)? Små barn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet blir utvecklingsstörda för livet. Jag hatar när uppmärksamhetsbehov blir ett skällsord.

Har läst flera gånger påståendet att unga med självskadeproblematik, oftast med en borderlinediagnos, inte mår bra av att vara inlagda. Mycket möjligt. Men då måste man ju hjälpa dem på annat sätt!! Inte bara skicka hem dem med ett recept på Atarax, och sen säga "ojdå" när personen tar livet av sig. Visst, en del är svåra att hjälpa, men det är rätt svårt att göra en hjärttransplantation eller ta bort en hjärntumör, och då säger man inte "äh, vi skiter i det, det är för jobbigt och kostar pengar".

Jaja, nu har jag öst ur mig.

GT: Jenny slängdes ut efter självmordsförsök

Ytterligare en tidningsartikel på liknande tema som den senaste:

http://www.expressen.se/gt/lexgt/jenny-slangdes-ut-efter-sjalvmordsforsok/

Jenny, 26, hade självmordstankar och vårdades på en psykiatrisk klinik. När hon försökte ta sitt liv blev hon tvångsutskriven. Då hade det gått 45 minuter sedan självmordförsöket.
- Det fanns ingen hjälp, personalen brydde sig inte ett skit om oss, säger hon.

Kommentaren från psyk:

http://www.expressen.se/gt/lexgt/psykiatrichefen-det-later-oerhort-drastiskt/

Vargsyster Lina...

Familjer slår larm om läget på psyk

BORÅSi går 07:27 | Uppdaterad i går 11:34

Lina hängde sig i ett badrum på Säs den 17 juni i år. V

Artikel; http://www.bt.se/nyheter/boras/familjer-slar-larm-om-laget-pa-psyk(4378649).gm

Det som får mig att orka kämpa

Precis nu, så insåg jag varför jag kämpar. Varför jag inte har gett upp.
En god vän skrev alldeles nyss:

Jag vet att jag ibland inte är den bästa vännen. Och du är en av dom finaste vänner jag har, som jag vet ställer upp när det väl gäller. Jag vill bara att du ska veta att jag bryr mig om dig och att jag alltid finns här oavsett vad. Jag lyssnar ju på din soldat och jag kommer att tänka på dig då. Med allt som är/har varit, med din mamma, *** osv. Så med det sagt så tillägnar jag det här till dig. "Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig Ja kommer kriga för din skull och finnas där för dig När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat" Gråter fortfarande och jag inser att mina vänner är min familj. Det är det som är det fina med att vara "vuxen". Man får välja precis själv vilka som är sin familj.
<3

Det här med familj

Jag blir så ledsen. Ledsen på hela min familj och släkt.
Ja, jag har gjort bort mig som fan. Ja, jag har knarkat. Ja, jag har betett mig som ett svin mot mina nära och kära.
Men jag har kommit någonstans nu. Jag har slutat knarka. Jag kämpar varje dag med att försöka bli en bättre människa.
Skaffat mitt egna boende. Försöker bygga upp mitt liv. Väntar på arbetsträning. Försöker få allting att gå runt. Försöker vara glad och positiv. Försöker ta ansvar.
Men det är ingen som ser. Ingen som märker. Ingen som litar på mig.
Jag är mycket väl medveten om att jag måste försöka bygga upp min omgivningsförtroende för mig. Och det går inte över en natt.
Men när inte ens min egna mamma ser vilka framsteg jag gjort. Vad fan kämpar jag för då?
Mig själv.
Men det räcker inte. Jag är en bekräftelsetorsk. Och jag behöver få höra från folk att jag gör ett bra jobb.

Min mormor verkar inte vilja ha någon kontakt med mig.
Min morbror verkar inte vilja ha mig i närheten. Erbjuder mig att komma och hjälpa till med allt dom behöver hjälp med, men jag hör ingenting från dom.

Helvete.
Det enda som ger mig ångest just nu, är min såkallade familj och släkt.

I övrigt mår jag bra.
Livet börjar rulla på i rätt bra takt. Dagarna går och jag har fått en till katt idag.

Hej svejs!

Fan, vi hade ju storslagna planer för vårt vargsällskap. Vi skulle ju förändra världen med våra revolutionerande vargterapiformer. Alla våra vargsystrar och brödrar skulle vara med och få sina liv tillbaka. Jag saknar dina ord. Med dig fanns mitt hopp. Kämpa vargsyster Lina <3 

Kämpa familjen varg.  <3

/Glittervargen