Mamma

Jag är så himla ledsen. Tidigare har jag gått och funderat till och från om jag ska säga upp kontakten med min mamma. Och hon har inte sagt emot mig på något plan när jag berättat för henne hur jag tänker och känner kring det. Tyvärr tvivlar jag på att det har varit för respekt gentemot mig och mina känslor. Snarare en lättnad så hon skulle slippa ta det beslutet.
Det är något jag aldrig faktiskt kommer få veta. Men jag litar på min magkänsla. Och det som styrker min magkänsla följer nedan.
Nu har hon en anledning att radera mig ur sitt liv helt befogat.

De senaste 1.5 åren (eller egentligen dom senaste 8 åren) har så mycket handlat om mamma och kretsat kring henne. I hennes skilsmässa, beroende, tillfrisknande och mående.
Jag har ändrat riktning i livet, och har tagit steg på den rätta vägen. Eftersom så många relationer kring mig har gått åt helvete rent ut sagt pga mina misstag, så var det liksom dags.
Iallafall. Det senaste året har jag inte gjort någonting annat än att räcka ut handen till henne. Men den responsen jag fått är lika med noll. Jag har fått handen undanslagen fler gånger än jag kan räkna.
Våran relation har varit långt ifrån bra.
Jag har försökt hjälpa henne med hennes relation till mormor och jag har stått upp för henne när min syster inte velat ha med henne att göra.
Kort och gott har jag gjort allt som sttått i min makt för att försöka göra relationen bra och försökt hjälpa henne i den mån jag kan.

Alla når vi våran punkt där man inte orkar mer.
Jag har nått den punkten när det gäller mamma.

Jag bor för tillfället inte i min lägenhet då elen är avstängd pga strul med psyk, fkassa och soc.

Igår ringde min mamma mig och frågade om hon kunde få bo i min lägenhet om hon betalade in elen, Hon sa upp sin lägenhet för tre månader sedan och kommer alltså drygt en vecka innan hon måste vara ute ur hennes.
Jag hade även innan hon ringde precis lovat en annan person att hen skulle få hyra min lägenhet från och med nästa vecka.

Jag försökte lösa så den personen jag lovat kanske kunde flytta in senare. Men det gick inte.
Berättar för mamma. Får höra att hon är besviken. Vägrar säga varför utan "det kan jag fundera på".
Ringer personen igen, och lyckas skjuta upp hens inflytt.
Efter en stund trillar det in sms från både mormor och mormors syster där det står hur bedrövligt gjort det är av mig att sätta min mamma på gatan.
Nej. Hon blir inte satt på gatan. Hon har andra hon kan vända sig till.
Anledningen att hon vill bo i just min lägenhet är för att hon vill vara ensam. Och varför vill hon vara ensam? Jo, för att hon ska kunna fortsätta sitt smygsupande vilket hon inte skulle kunna göra hos varken mormor eller min morbror.

Får inte tag på mamma så jag åker dit för att berätta att jag har löst det.
Men då är det för sent. För då har jag redan gjort mitt val.
Och mitt val är enligt henne att jag inte vill ha någon kontakt med henne. Och jag har ingen empati för henne heller tydligen.

1. Hon har haft tre månader på sig att fixa boende. Hon har inte ens ringt någon hyresvärd. Däremot har JAG ringt en hyresvärd åt henne.
2. Hon är över 40 år och i mina ögon borde man kunna planera lite bättre än såhär.

Jag har försökt hjälpa henne så förbannat mycket, men hon har inte tagit emot något alls.
Nu när det passar henne så ska jag ställa upp på tre röda.
Var fan var hon när jag den större delen av dom senaste åren fått bo på kompisars soffor?

Blandade känslor. Förbannad. Ledsen. Ångest. Lättad.
Så jävla kluven.

Skulle kunna skriva hur långt och hur mycket som helst. Men jag ska inte.
Behövde ventilera. Och kanske få lite perspektiv. Perspektiv på om jag är en hemsk människa.
För jag känner mig som en hemsk människa. Skuldkänslor.

Mamma - här är din första riktiga konsekvens från ditt beroende. Deal with it, och sluta projicera dina känslor på mig.
Mamma - du är min enda förälder och jag vill inte förlora dig. Fast du beter dig som ett riktigt jävla as, så vill ha dig hos mig.
Mamma - bli nykter och frisk för din skull. Innan du förlorar mer än du redan förlorat.
Mamma - Jag hatar dig.
Mamma - Jag älskar dig.

Det här med familj..

Hur behandlar era familjemedlemmar er?

Jag har stora problem med min mamma, lillasyster och mormor som alla är väldigt svåra att ha och göra med och dom kan inte acceptera mig som jag är. Min lillasyster hotar med att sluta prata med mig om jag inte blir  bättre och mamma tycker att jag ska "rycka upp mig", mormor bara inte förstår...

Jag vet inte vad jag ska göra... Jag har blivit tvungen att lösenordsskydda min blogg så att inte dom ska kunna läsa på grund av detta. Det känns så tråkigt att behöva göra det, särskilt eftersom jag har ganska många läsare.

Vad ska jag göra? Vad gör ni?

(Läser ni min blogg så kontakta mig för lösen.)
http://piiket.blogg.se

Att svika en vän

Ja. Vart börjar man?

Jag blir så trött på mig själv. Så trött på att jag verkligen vill väl men det blir så fel så många gånger. Genom åren har jag nog haft ett tiotal vänskapsrelationer som raserats, visserligen av olika anledningar - ibland tar ju livet olika vägar och man växer ifrån varandra. Men också genom min egen oförmåga att se mitt eget beteende.

Ibland ger jag verkligen hela mig. Jag vill så mycket att jag istället kväver människor. Ibland är jag så fruktansvärt självupptagen att jag kräks på mig själv i efterhand.

Så kommer den där situationen. Med en av mina närmsta vänner. Jag betedde mig som en skit, rent ut sagt. Det var visserligen inte min mening att det skulle bli så men jag gjorde det likförbannat. Det är nog två veckor sedan vi pratade sist. Det handlar om kärlek.

Jag gick ut med en människa jag visste att hen var intresserad av. Jag hade inga som helst intentioner på att falla pladask för denna någon men så blev det. På bekostnad av en otroligt fin vänskap. Jag hoppas verkligen att vi kan reparera den någorlunda men jag förstår om hen har problem med att någonsin lita på mig igen. Det kommer kanske aldrig bli som det en gång var. Och det smärtar mig.

Jag ber om ursäkt för mitt beteende. Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men ändå så är det så nu, och det enda jag kan göra är att respektera hen och hens åsikter/känslor kring det hela.

Förlåt mig. Jag är ett as.

Mamma

Jag har fått ett besked som skakat om hela min värld, min älskade finaste mamma har obotlig cancer som kommer ta hennes liv. Fan fan fan, varför händer detta? Det får inte hända!

Someones heart is boken and it becomes your favourit song

mina händer med plektrum, dina hårstrån som strängar och jag ska inte säga att
vi skapade musik för tystnaden har varat i månader nu. och jag gick för nära, så
våra munnar skapade rundgång tillslut för jag har aldrig varit musikalisk av mig.

jag räddades bara för att skjutas, jag fick allt du lämnade bakom dig.
jag är skadeglad och ensamheten klär dig. jag räckte bara en månad,
sen var jag slut och oftast är de största drömmarna de simplaste som
att bara få dra en hand genom ditt hår som fingrarna mellan gitarr-
strängar av silke.

i en stad där alla tar en daglig dos av död, knäcker vi ben för att sträckas till
våra nio hjältar. i en stad, där vi drunknar i molekyler. där var alkoholen ditt
blod och rivsår var bara början. där var de största drömmarna de simplaste
som att bara få fylla i konturerna på din underarm med ett finger.

och jag förstod aldrig, hur du kunde krossa allt genom att
bara finnas. annars så är det alltid leenden, blickar skratt.

men du stod bara där och allt brast.

och allt var bara sekunder, det fanns inga minuter. inga timmar, inga dagar.
allt var i små sekunder som slog mot det vänstra nyckelbenet, som en knoge
mot en colaburk.

och även om 'älskar du mig?' skulle vara en överdriven fråga så skulle jag redan
innan du skulle vara tyst och gå utan att svara, rita en cirkel runt min bröstkorg
med en krita och aldrig låta någon komma innanför igen aldrig låta någon smyga
handen bakom revbenen igen.

för hur larvigt är det egentligen; du går förbi och hela mitt hjärta knäcks
utan beröring. och jag bara hoppas på att strulet du hittar ikväll har mitt
ansikte på sig under din hud, att du tänker på mig, när hennes naglar
gräver sig in i din rygg. och jag är patetisk, men det vet alla redan.

och kalla mig tristessa, men jag är inte bäst på fest. och jag vågar
aldrig ta stegen, men det är lungt för mig, är det lugnt för dig?
(klart det inte är,)

och jag tänker, undrar om du vet att jag berättar för andra om dig,
om hur jag saknar och hur det gör ont, om hur jag är kluven. det är
så tydligt att jag gått ner mig.

och jag tänker, om du berättar för andra om mig, om
hur jag var ett misstag om hur mycket du ångrar dig.
och så skrattar du, och skålar med ölburkar.

och jag vet inte hur jag ska förklara att du nog är det vackraste jag sett,
utan att det blir en klyscha men det är ju så sant. och vart försvann han som jag kände
en gång? du knäckte upp hans revben med en kniv och han förblödde och
dog. nu står du där, med hans ansikte.

och mitt hjärta knäcks tusen gånger om.

Yohanna - en snabb presentation

Hejhej!

Yohanna är namnet, 25 år gammal och bosatt i Hälsingland. Musik, kroppsmodifikation, dansa, snus, pingviner, ugglor, kaffe, cola på burk, min hund, litteratur, skriva, parkhänga och mycket mer är väl mina intressen. Och självfallet mina vänner & familj.

PTSD, Borderline, ADD, ätstörning, bipolär typ II, fibromyalgi... ja, listan kan göras lång. Jag har haft kontakt med både öppen och slutenvården länge. Nu medicinerar jag och väntar på DBT samt behandling för min ätstörning. Livet...

Jag blev glad när jag blev tillfrågad om att blogga här. En fristad. Ventil. Välbehövligt! Jag kommer nog skriva ganska blandat, mitt första inlägg kommer strax.

Jaja, jag ska väl inte bli långrandig. Vi ses o marschallens skugga, amen.

Välkommen Yohanna Derksen!

Vi har fått en ny bloggare här hos oss.
Välkommen in i klubben!

/Em

Är jag verkligen här?!

När jag precis va ute och promenerade med våran valp så gick jag förbi "vårat" hus.
Dit vi flyttade som en hel familj.
Mamma. pappa, Jag, lillasyster och lillebror. En familj på 5 individer.
Nu bor det en ny familj där sen några dagar tillbaka och jag blir lika förbannad och förtvivlad varje gång jag går förbi.
Och det är flera gånger om dagen..

Varje gång tänker jag att vi gick in där som 5 personer och vi kom ut som 1,5 person.
Jag vet inte om jag skyller på huset att både mamma och lillasyster har dött under tiden vi ägt huset. Sen varje gång jag ser någon tänder en lampa i huset är jag rädd att folks andrar kan bli spöken och att mamma och syster är fast i huset.
Sista minuterna jag hade ensam i huset dagen innan nycklarna gick över till dom nya ägarna gick jag runt och pratade högt och uppmanade mamma och söstra mi att lämna huset om dom nu av någon anledning befann sig där.

Jag är ut och in. Jag kan inte sova, jag kan inte äta. Jag vet inte vad jag känner, jag vet INGENTING.
I förrgår va det mammas födelsedag, hon skulle fyllt 48år. Och igår va det 5 månader sedan min syster dog med tre äckliga pundare runt omkring sig.

När jag tänker på det så tar det mig alltid tillbaka till den dagen då hon höll mig vid liv, hon räddade mig och hon släppte inte taget för ens ambulansmännen tog över.
Hade hon bara gjort som hon sagt och gått hem till oss hade aldrig jag heller släppt taget. Aldrig!

Jag är så arg. Är det såhär mitt liv ser ut? Mamma och syster som båda dör inom loppet av 2 år.
Min syster dog 3 dagar innan mammas tvåårsdag. 
Jag kan knappt se att mitt liv är på riktigt. Det känns inte verkligt.

Hela dagen har gått åt till att skrika, gråta, dra mig i håret och försöka sluta fantisera om droger.
Jag vill verkligen ta ett återfall, bara en sista fix så att allt blir bra bara för en liten stund.

Snälla skjut mig.

Jag kan inte skriva i min vanliga blogg heller för jag vet vad som händer om mina nära läser. Antingen blir det sjukhuset eller så får jag vak i mitt eget hem.

Dom ska vara glada att min sambo köpte en valp åt mig så jag kommer ut och så att jag måste gå upp.
Utan Link hade jag legat vid någon trottoarkant i närheten av en toalett inne i stan eller något.
Här hemma hade jag inte suttit iallafall.

Jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom detta..

Ni fattas mig något så otroligt..
Älskade Mamma 1966-10-12 / 2012-05-16
Älskade Söstra Mi 1992-05-05 / 2014-05-13

You'd say I'm sorry believe me I love you, but not in that way

Igår fick jag reda på att jag numera har diagnosen depressiv personlighetsstörning och dystymi, utöver socialfobi. Fick inte reda på detta utav min läkare utan hans läkarintyg som skulle in till försäkringskassan.

Jag har mått bra 85% utav tiden de senaste 2 månaderna, men idag bara gick allt i kras. Dystymi, ja de stämmer in på mig som mått dåligt i halva mitt liv, om inte längre. Ibland har de varit bättre ibland har det varit riktigt jävla dåligt. Men jag har alltid känt mig nedstämd. Hur skall jag nu bli fri ifrån det här? Jag går i terapi och gått hos samma i över ett år men tycker inte vi kommer någon vart. Så långt jag kommit på ett år har nog terapin inte varit så stor del utav. Vet att jag kommit jätte långt mot att bli "frisk" de senaste året, men just nu känns det som jag kommer må dåligt föralltid.

Men nu kan jag se en sak jag aldrig hade kunnat se för över ett år sedan, bara för allting är skit idag, för att jag förut tänkte "orkar jag leva mer?", så betyder inte det att morgondagen kommer se likadan ut. Visst kanske jag vaknar imorgon också med den där ångestklumpen i halsen men det är mer troligt att jag vaknar imorgon och allt är som det brukar, dvs helt okej. Och såhär kunde jag verkligen inte tänka för ett år sedan. Så visst har jag kommit någonstans.

Jag får gråta och skrika idag för livet känns förjävligt, imorgon får jag njuta över att jag inte tycker livet känns som det gjorde idag. Men denna dagen med dessa känslor är inte över ännu, men imorgon är det troligast över och det ger mig hopp om livet i framtiden.

Att inte vara ett misslyckande

Jag har återigen blivit inlagd på psyk. Klarade mig hemma i knappt två månader. Allt känns svart, och orken finns inte till någonting.

Men, något som jag har märkt, det är verkligen i sådana här stunder i livet som man märker vilka sina riktiga vänner och familj är.. Många säger "ja men det är svårt att veta hur man ska vara", jo fast visst, hur svårt är det att bara skicka iväg ett sms. Det är det första jag gör om jag vet att någon i min närhet mår dåligt, men det är svårt att få samma stöd tillbaka märker jag.

Är jag ensam om detta, eller är det fler som känner igen sig?

Vila i frid, Lina

Inga ord finns. 

Kämpa alla andra. Vargsällskapet lever. 

<3<3<3

/Glittervargen

Mer nyheter: Självmorden ökar igen

http://www.svt.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen

Tyvärr är jag inte så förvånad. Särskilt när det gäller de ökande ungdomssiffrorna. Jag är medelålders, men det känns i luften som om samhället idag är rätt tufft. Livet har alltid varit tufft, men på olika sätt. Det var mer överskådligt förr. Nu är det inte säkert att en åttaåring fått lära sig grundläggande saker som att man ska komma i tid till skolan, men hen får spela GTA (och nej, jag tror inte att allt är tv-spelens fel!!!) Mobbnings-tv och nät-mobbning, det enda som räknas är att JAG får säga det JAG vill i alla lägen. Och alla människor är utbytbara. Och blir du inte rik och känd så är det ditt eget fel, ha ha ha.

Självklart finns det andra sammanhang också, människor som bryr sig och tar hand om varandra. Men det gäller att hitta dit.

De flesta personer som mår dåligt verkar, även om de har en tydlig psykisk sjukdom, också ha en del existentiella frågor att brottas med. Liksom alla människor. Det räcker inte med piller i alla lägen.

Undrar hur många unga som söker hjälp och får attityden "usch ännu en ouppfostrad fjortis som skär sig och bara vill ha uppmärksamhet"? Vem fan vill inte ha uppmärksamhet? Hur är det med alla dessa läkare som protesterar vilt om de inte får ha sina vita läkarrockar utan ska gå klädda likadant  som övrig personal (vanligt diskussionsämne i Dagens Medicin)? Små barn som inte får tillräckligt med uppmärksamhet blir utvecklingsstörda för livet. Jag hatar när uppmärksamhetsbehov blir ett skällsord.

Har läst flera gånger påståendet att unga med självskadeproblematik, oftast med en borderlinediagnos, inte mår bra av att vara inlagda. Mycket möjligt. Men då måste man ju hjälpa dem på annat sätt!! Inte bara skicka hem dem med ett recept på Atarax, och sen säga "ojdå" när personen tar livet av sig. Visst, en del är svåra att hjälpa, men det är rätt svårt att göra en hjärttransplantation eller ta bort en hjärntumör, och då säger man inte "äh, vi skiter i det, det är för jobbigt och kostar pengar".

Jaja, nu har jag öst ur mig.

GT: Jenny slängdes ut efter självmordsförsök

Ytterligare en tidningsartikel på liknande tema som den senaste:

http://www.expressen.se/gt/lexgt/jenny-slangdes-ut-efter-sjalvmordsforsok/

Jenny, 26, hade självmordstankar och vårdades på en psykiatrisk klinik. När hon försökte ta sitt liv blev hon tvångsutskriven. Då hade det gått 45 minuter sedan självmordförsöket.
- Det fanns ingen hjälp, personalen brydde sig inte ett skit om oss, säger hon.

Kommentaren från psyk:

http://www.expressen.se/gt/lexgt/psykiatrichefen-det-later-oerhort-drastiskt/

Vargsyster Lina...

Familjer slår larm om läget på psyk

BORÅSi går 07:27 | Uppdaterad i går 11:34

Lina hängde sig i ett badrum på Säs den 17 juni i år. V

Artikel; http://www.bt.se/nyheter/boras/familjer-slar-larm-om-laget-pa-psyk(4378649).gm

Det som får mig att orka kämpa

Precis nu, så insåg jag varför jag kämpar. Varför jag inte har gett upp.
En god vän skrev alldeles nyss:

Jag vet att jag ibland inte är den bästa vännen. Och du är en av dom finaste vänner jag har, som jag vet ställer upp när det väl gäller. Jag vill bara att du ska veta att jag bryr mig om dig och att jag alltid finns här oavsett vad. Jag lyssnar ju på din soldat och jag kommer att tänka på dig då. Med allt som är/har varit, med din mamma, *** osv. Så med det sagt så tillägnar jag det här till dig. "Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig Ja kommer kriga för din skull och finnas där för dig När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat" Gråter fortfarande och jag inser att mina vänner är min familj. Det är det som är det fina med att vara "vuxen". Man får välja precis själv vilka som är sin familj.
<3

Det här med familj

Jag blir så ledsen. Ledsen på hela min familj och släkt.
Ja, jag har gjort bort mig som fan. Ja, jag har knarkat. Ja, jag har betett mig som ett svin mot mina nära och kära.
Men jag har kommit någonstans nu. Jag har slutat knarka. Jag kämpar varje dag med att försöka bli en bättre människa.
Skaffat mitt egna boende. Försöker bygga upp mitt liv. Väntar på arbetsträning. Försöker få allting att gå runt. Försöker vara glad och positiv. Försöker ta ansvar.
Men det är ingen som ser. Ingen som märker. Ingen som litar på mig.
Jag är mycket väl medveten om att jag måste försöka bygga upp min omgivningsförtroende för mig. Och det går inte över en natt.
Men när inte ens min egna mamma ser vilka framsteg jag gjort. Vad fan kämpar jag för då?
Mig själv.
Men det räcker inte. Jag är en bekräftelsetorsk. Och jag behöver få höra från folk att jag gör ett bra jobb.

Min mormor verkar inte vilja ha någon kontakt med mig.
Min morbror verkar inte vilja ha mig i närheten. Erbjuder mig att komma och hjälpa till med allt dom behöver hjälp med, men jag hör ingenting från dom.

Helvete.
Det enda som ger mig ångest just nu, är min såkallade familj och släkt.

I övrigt mår jag bra.
Livet börjar rulla på i rätt bra takt. Dagarna går och jag har fått en till katt idag.

Hej svejs!

Fan, vi hade ju storslagna planer för vårt vargsällskap. Vi skulle ju förändra världen med våra revolutionerande vargterapiformer. Alla våra vargsystrar och brödrar skulle vara med och få sina liv tillbaka. Jag saknar dina ord. Med dig fanns mitt hopp. Kämpa vargsyster Lina <3 

Kämpa familjen varg.  <3

/Glittervargen

i wish i was born a thousand years ago

Jag har hamnat i någon svacka, vet inte om det är pms, tror absolut inte det för det är försent för det, men idag har jag gråtit som en galning. Ikväll, eller ja inatt för klockan är 02.30 har jag druckit en flaska vin för att döva mitt mående. Jag vet, jag är en beroendemänniska. En del utav mig önskar det var massa tabletter jag kunde bli påverkad av och inte vin, inte för jag blivit påverkad, men ändå. Jag ville bara säga att jag har en ny blogg, freedomtime kommer bli lösenordsskyddad och det är bara jag som kommer ha lösenordet. Så min nya är http://gosadness.blogspot.se så det är den som gäller framöver. Hoppas allt är okej med dig som läser, jag uppdaterar inte här så ofta då jag nästan aldrig är inne på blogger men lär väll bli ändring på det nu. Lyssnar på Velvet Underground just nu och önskar jag kunde somna, sömntabletter+vin, ja det borde funka men när jag mår som jag gör så funkar ingenting för sömnen. Kram

Du får ta livet av dig i en annan stad - Radio edition

Hej.

Vill mest tipsa er idag om att radioprogrammet Verkligheten i P3 har en serie nu som handlar om just psykiatrin och om hur människor som lider av psykisk ohälsa blir behandlade. De kontaktade mig och ville göra en intervju om en specifik händelse i mitt liv och jag ställde upp för jag tycker detta ämne är så viktigt. Jag såg ett tillfälle att framföra min kritik mot psykiatrin och om jag får någon möjlighet att hjälpa andra tar jag den gärna. Det mesta som jag tyckte jag sa var bra klipptes ju bort men ni vet, radio vill ju ha det mest dramatiska scenariona!

So here it goes.

Verkligheten i P3 - Självmordspatient nekades akutvård – skriven i fel stad

Vila i frid

Just nu är det en tung period. För ungefär två veckor sedan hittades en av mina bästa vänner död, hon hade begått självmord. Det som inte fick hända har hänt. En siffra i självmordsstatistiken och mil efter mil med tårar och sorg.
Jag vet att alla har ett eget ansvar, men jag är så arg på psykiatrin som inte gav henne någon hjälp värd namnet "vård". För det är sant. De straffade henne när hon behövde tröst och stöd, såg henne som manipulativ och uppmärksamhetssökande och använde det som ursäkt för att vända henne ryggen.

Jag tänker mycket på hennes familj. Står utan ord.
Jag läste en av min väns gamla bloggar och hittade ett stycke som hon hade skrivit om mig, det hade jag inte sett förut. Hon skrev att hon älskade mig.
En sista kram är allt jag begär.

Nej, tomheten... På fredag är det begravning. Ett avsked som jag inte vill ta.

Även döden
kunde visa lite folkvett.
Du som till slut
hinner upp oss alla.
Nog hinner du
hålla din häst
vid grinden.
Tillåta oss
säga adjö.

Det skulle
hjälpa oss mycket
om vi fick vinka i fönstret.
Pressa läpparna mot rutan,
forma munnen
till ett sista :
förlåt.

- Liselotte J Andersson

Ljusare tider

Äntligen börjar mitt liv rulla på.
Alla misstag och lögner kom ut på bordet. För hela min familj, och alla mina vänner.
Det är något som varit min värsta mardröm senaste åren. Att allt ska komma fram. Och så blev det. Mardrömmen besannades. Jobbigt är bara förnamnet på hur det har varit senaste halvåret. Och jag har förlorat många runtomkring mig. Vänner har försvunnit, och min familj har ingen tillit för mig längre.
Men jag har ändå kommit till en vändpunkt. Jag nådde min botten.
Tilliten kan byggas upp. Och jag har vänner som fortfarande står vid min sida. Trots all den skit jag ställt till med. Dom ska ha en stor jävla eloge.

Och tack vare att jag nådde min botten, så sitter jag nu här idag. I MIN egna lägenhet, som jag fixade på min egen hand. Med MINA möbler, som jag har fixat helt själv. Med min egna katt. Nykter. Inga ensamhetskänslor. För jag vet att jag inte är ensam.
Allt är bara mitt!
Och jag känner att lugnet börjar infinna sig sakta men säkert. Även om det gnager lite i bröstet.
Men det är bara rädslan. Rädslan att allt ska falla isär. Men det ska det inte få göra. Jag har bestämt mig nu.
Jag måste börja leva och inte bara överleva dag för dag.

Jag är så jävla tacksam för allt jag har nu. Det jag lyckas bygga upp.
Och jag har en alldeles jättebra och helt fantastisk gode man som hjälper mig med ekonomin.
Tack psyk för att ni hjälpte mig att ta tag i papperna som skulle skickas in till överförmyndarnämnden!
Tack mina älskade vänner som gjort den här flytten möjlig.
Och framförallt tack till mig själv. För att jag inte gav upp. För att jag fortsatte kämpa och kriga.
Nu börjar mitt liv.

Anmäla en läkare?

Är det någon av er som har anmält en läkare? Jag har sedan flera månader försökt få ett intyg skrivet, men det händer ingenting trots flera samtal och påtryckningar från min sköterska. Jag skällde till och med ut gubben i telefonen sist, mitt tålamod tog slut.

Jag var rätt pepp för att jag ville dela med mig till er om hur man kan få hjälp med tandvård och så vidare, men det är svårt när det inte händer någonting!

Jag har rätt att få ett intyg skrivet av min läkare som han ska skicka till tandvårds-nämnden på landstinget (inte försäkringskassan) och om de behagar godkänna ansöka så får jag tandvårhar ätit under åren.

Så, har någon av er erfarenhet av att anmäla läkare? Jag måste samla styrka och få ordning på det här..

Jag vill byta läkare också, men det är enligt min sköterska helt omöjligt. *sad face*

Hur har ni det för övrigt? Pöss..

Rädlsa, film, jobb..

Hello!

Jag skriver i rädsla.

Inte för att något särskilt skett, utan för att jag

är rädd för mig själv...

Vad klarar jag av och inte..?

Jag får panik för det mesta, men försöker övervinna

den så gott det går.

Hat försökt skriva i tid till alla

andra som mår dåligt!

Många mår skit, men jag vill verkligen kunna vara en krycka,

en man kan luta sig mot när allt faller ihop.

Många av läsarna har mitt telefononnr. så om någon

skulle behöva det - skriv till mig! =)

Och ni får mitt nummer!

Så tveka inte - skriv till min bloggmejl - som finns på min blogg, som ni hittar till höger på bloggrollen.

Kramar till alla!

Inlagd och uttmattad

Nu är jag inne på min femte dag som inlagd och dagarna börjar redan blanda ihop sig. Jag har inte koll på varken dagar eller vad ens klockan är. Jag känner mig bara likgiltig mot allt. Avtrubbad. Medicinändringar och en tillsatt medicin som jag inte minns vad den  heter  nu. Trött gjorde den mig iallafall.

Jag har ingen livslust och jag sover dåligt. Drömmer om min egna begravning. Men jag är inte så självisk, och sen är jag för rädd för att dö. Men.. Ja, det finns alltid ett men.

Här skriver jag om mina dagar som inlagd: http://piiket.blogg.se

Debattartikel om fallet Göran Lindberg ("polischefen")

http://debatt.svt.se/2014/01/27/slapp-inte-ut-polischefen-som-valdtog-mig/

(Det är skillnad på folk och folk här i samhället...)

Värsta medsen?

Nu när jag ändå är inne på ämnet med mediciner, biverkningar, konstiga upplevelser, etc. Så kan jag ju passa på att fråga: VILKEN ÄR DEN VÄRSTA MEDICINEN DU HAR TAGIT? Finns det någon medicin som har gett dig biverkningar och upplevelser från helvetet? Mediciner som har gjort dig neddrogad/zombiefierad/totalt avstängd? Vad tycker DU är värst?

Min självklara "favorit" på listan är Cipralex. Jag tål INGA antidepp (förutom möjligtvis Voxra). De gör mig uppskruvad, manisk, tar bort impulskontroll, ökar mitt självskadebeteende, ger mig yrsel, ger mig kraftigt ökad ångest, minnesluckor, hallucinationer, overklighetskänslor, mani etc. Men Cipralex var helvetet på jorden. 6 veckor total plåga. Förutom ovanstående: Sömn? Glöm det. Kunna minnas vad du gjorde för 1 minut sedan? Knappast. Rastlöshet och tanketrängsel och tankerusningar, paranoia, hallisar, minnesluckor och framförallt känslan av att inte existera. Jag var en hamster på amfetamin, totalt ur kontroll. Och utsättningen? ETT HELVETE!!! Det enda som hjälpte var att slänga i mig rejält med Pargitan och på så sätt (helt ärligt) droga bort helvetet tills jag kunde tänka klart igen.

Andra biverkningar av Cipralex var: självmordstankar/planer, illamående (REJÄL SÅDAN), huvudvärk, desorientering, koncentrationssvårigheter, dimsyn, återkommande (STARKA) tankar om att jag inte hade någon kropp, ökad depression, smak- och luktförändringar, oförmåga att gråta, sexuella störningar, hjärtrusningar, aggressivitet, irritation, ljuskänslighet, samt den något säregna upplevelsen av att ständigt vara sugen på att äta citron.

SHARE YOUR STORIES!

[OBS! Detta är inte ett inlägg menat att skrämma någon. Alla fungerar vi olika, och för många fungerar Cipralex bra.]

Imovane och storstädning

Det här gäller biverkningar och konstiga reaktioner på mediciner. När det gäller biverkningar, så har vi nog dem alla (iallafall alla vi som väljer att äta mediciner, såklart...). De kan vara mer eller mindre jobbiga och vara väldigt varierande från person till person. Många har sagt till mig att Seroquel är en jobbig medicin som både gör en låg och avtrubbad, nästan zombieaktig hos vissa (medan jag verkar vara extremt tolerant och inte känner något av den alls). Muntorrhet är en biverkning som nästan alla får, nästan oberoende av vad de egentligen petar i sig för piller.

Men jag har nu upplevt något som är lite skumt. Jag vet inte om jag ska kalla det biverkning eller bara en konstig reaktion. Men jag undrar nu om någon har upplevt något liknande.

Sedan en längre tid tillbaka har jag varit ganska försiktig när det gäller att proppa i mig Imovane. Tidigare har jag märkt att den lätt kan ge upphov till minnesluckor för mig, så nu tar jag den bara när jag känner att jag måste. Men de två senaste gångerna som jag har tagit Imovane, så har jag fått en motsatt effekt av vad jag borde få. Istället för att bli trött och somna, så varvar jag upp. Jag blir inte hög på det sättet att känner något egentligt rus. Jag bara blir väldigt rastlös, tankarna går supersnabbt, och under ett par timmars tid far jag runt som en skållad råtta, för jag kan inte sitta still. Eftersom det bara har hänt två gånger, och jag i övrigt har varit väldigt passiv, så har jag använt tiden till att storstäda.

Är det någon som känner igen sig? Är det någon som har upplevt något liknande?

Presentation

Hej Jag heter Malin När jag var 13 år gammal (gick i årskurs 6) mådde jag väldigt dåligt. Det började i skolan där mina bästa vänner sedan småbarnsår hade frusit ute mig ur gemenskapen. Minns att det var väldigt påfrestande att gå dag ut och dag in i skolan utan vänner. Det blev värre, mina skor hamnade då och då i papperskorgen. Till slut blev jag akut sjuk, inte p.g.a mobbningen men den kanske bidrog. Jag lade mig under min säng och vägrade komma ut , mamma och pappa fick ringa till BUP och sedan skjutsa dit mig. Var totalt nedbruten. Det var där min resa med alla diagnoser och diverse mediciner började för att idag ha hittat en som fungerar. Diagnosen heter Schizoaffektiv-bipolär sjukdom och det tog lång tid innan jag accepterade den kan jag säga, vet inte om jag har det än ibland, jag jobbar på det. Sjukdomen innebär bättre och sämre perioder, samt en del blandade perioder och en del med svängningar, innebär även stabilare perioder vilket jag tycker är bra. De är dessa perioder (de "stabila" läkarna och jag som patient försöker eftersträva. Har ändå trots mina bergochdalbana i humör lyckats gå gymnasiet med bra betyg och t.o.m fått ett stipendium. Har även en påbörjad socionomutbildning. Nu efter att jag har fått min senaste diagnos har jag börjat sätta mig in mer i den och har även talat om min sjukdom i lokaltidningen (Mariestad). Har även en blogg. Om någon är intresserad finns den här: http://malinitoreboda.org /Malin

Asperger och vänskap

För ett tag sedan var jag med i studie om Asperger och vänskap. Studien är gjord av en av personerna som var med och gjorde projektet om Asperger och Depression/Ångest problematik som jag skrev om för ett tag sedan. Det är intressant läsning och jag hoppas verkligen att vi inom tid får se mer forskning inom områden som fokuserar mer på hur människor borde acceptera varandra som de är i stället för att fokusera på hur en ska anpassa sig för att bli en funktionell samhällsmedborgare.

Vänskapens cirkel