Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

söndag 29 december 2013

Häktespenning & Förnedringskassan

Jag vet inte om jag är extra gnällig i dag  eller om världen är orättvis. Jag är ju dömd till rättspsykiatrisk vård(vad det är för vård kan man ju också diskutera) och måste betala vårdavgift! Under den tiden som jag var häktad fick jag  betalt och jag blev försedd med ALLA hygienartiklar. Jag fick tvätt och sköljmedel. Jag behövde inte ens betala frimärken. Nu när jag då uppenbarligen är för sjuk för fängelse så skall jag betala vårdavgift! Hur jag skall få tag i de pengarna är det ingen som bryr sig om. Jag har ansökt om sjukersättning på Försäkringskassan men fått avslag då de inte bedömer mig som tillräckligt sjuk för att kunna arbeta! Den du!  Jag undrar just vilket arbete som skulle passa i min situation? Nu råkar det vara så att jag har en underbar mamma som bevakar mina intressen. Hon har sett till att ingenting har gått till kronofogden, sett till att jag har kvar min lägenhet, betalar mitt lån och har fixat med socialbidrag! Jag kommer att stå i evlg skuld till henne, det är inte många som har det så bra som jag. När jag kom till rättpsyk i början så befann jag mig knappt i verkligheten. Jag kunde inte räkna ihop 1+2 så hur i hela friden skall man kunna klara av sådant? Om man sammanfattar det så hade det blivit lite mer ekonomiskt att hamna i fängelse men hur sjukt är inte det?! Detta var en liten inblick i detta störda bygge. Sinnessjukt...

torsdag 26 december 2013

Hur gör man?

Hur gör ni för att stå emot impulser?

Senaste tiden så känns det som att jag har spårat ur mer än vanligt. Julen spenderades på IVA och jag hoppade från ett fönster och bröt foten. Jag vet inte vad jag håller på med längre.

Hur gör man?

Hjälp.

tisdag 24 december 2013

Merry fucking christmas

Ja, god jul på er.
Dagen började mindre bra. Vaknade med en helvetisk ångest, och en timme senare så kunde jag inte hålla emot tårarna längre. Som tur var hade jag min kära som tröstade mig, innan hon var tvungen att åka iväg till sin familj.
Sedan blev det lite fix av hår och smink på min syster som skulle iväg till hennes pappa och fira jul.
Och efter det så dök min morbror upp som en räddande ängel och tillbringar kvällen med mig.

Nu har vi precis ätit lite jansson och prinskorv, och jag är inne på min andra öl.
Ikväll blir en kväll i dimman har vi bestämt.

Ringde min mormor tidigare och undrade om hon var hemma så jag kunde gå förbi och lämna min julklapp till henne. Men då var hon bara elak tillbaka. Och det gjorde inte saken bättre.
Är så nära att bara säga upp allt som har med släkt att göra.

Jaja, nu ska maten smältas sen ska jag försöka duscha bort tankarna.

Hoppas ni andra har en fin julafton, på erat egna sätt, som ni mår bra av.

Sänder massa tankar och kramar till er som har det mindre bra. Till er som inte har en räddande morbror som kommer och umgås med er. <3

onsdag 18 december 2013

Det var ett tag sen nu

Livet har inte varit mitt den senaste tiden.
Jag har varit på botten, och jag har varit euforisk.
Försöker fly från verkligheten på många sätt. Genom sömn först och främst. Vill inte och orkar inte.
Julafton närmar sig med stora steg, och jag vill inte vara med.
Jag kommer sitta ensam och vet inte vad jag ska ta mig till.
Det är någonting jag skämtat om senaste året. "Haha, vad härligt med en dysfunktionell familj. Jag kommer väl få sitta ensam på julafton". När jag de senaste månaderna insett att den meningen faktiskt kommer bli verklighet har jag bara handlat i ren desperation. Allt jag gjort har varit för att försöka dölja den smärta jag faktiskt känner inför den här helvetiska dagen. Eller rättare sagt dagarna.
Jag kommer inte ha någon uppesittarkväll med familj eller vänner, jag kommer sitta ensam på julafton och på juldagen likaså.

Self-pity-time.



söndag 15 december 2013

och så var jag där igen

Mitt andra inlägg nu då. Ja hur har livet sett ut sen sist? Jag har haft många återfall, just nu sitter jag och är väck på smärtstillande. Snott tabletter utav min mormor och har egentligen ganska grov ångest för detta är andra gången denna veckan. Mina imovane jag fick i torsdags slank ner lika fort som jag kom hem från apoteket. En fin vän till mig som jag lärde känna på avgiftningar som jag umgåtts med efter och varit ganska nära tog livet av sig förra veckan, jag har inte gråtit ännu. Kan inte gråta och det känns jobbigt. Vill bara lätta på alla mina känslor kring detta men det går verkligen inte. Jag vet vad hon hade varit igenom, jag vet att livet kom ikapp henne och jag vet att det var såhär hon ville försvinna. Men det gör så fruktansvärt ont i min själ att hon inte kände att hon hade någon att vända sig till. Jag kunde inte gå på hennes begravning och det kommer göra ont i min själ resten utav livet. Jag vill att hon skall se ner på mig och vara stolt över mig för att jag håller mig drogfri, så som vi prata om att vi skulle leva livet. Men nu sitter jag här med morfin i kroppen och kan inte kontrollera kroppen ordentligt. Är det såhär jag vill leva mitt liv? Nej det är det inte. Jag måste göra något åt detta men jag vågar inte berätta för någon. Min terapeut vet en del men min socialsekreterare vet ingenting och henne skall jag träffa sista gången den 3 januari. Skall jag berätta hur det ligger till då är ju frågan. Får se om jag vågar det. Jag är så rädd att LVM-anmälan jag hade på mig skall tas upp igen. Nej jag måste skärpa mig nu. Snart jul och jag vill inte förstöra en till julafton för att jag är så väck på tabletter att jag inte kan prata.
Ja, hoppas ni har det fint i vinter mörkret och regnet, eller om det snöar där ni är. Kran

torsdag 5 december 2013

Rättspsykiatrin i blåsväder - igen

Jag blir fruktansvärt mörkrädd när jag läser om det här:

http://www.svt.se/nyhetsklipp/regionalt/smalandsnytt/kritik-mot-isolering-pa-rattspsyk

För ett tag sedan länkade inzi om en 16-åriga flicka som "vårdades" inom rättspsykiatrin.  Kunskapen om AST diagnoser inom psykiatrin är nästan intill obefintlig. Vilket leder till en rad olika problem, i dess extrem, dessa två. Jag blir så fruktansvärt arg på att man inte lyssnar på patienter och kör med överförmynderi. Samtidigt blir jag så oerhört matt, för problemet är så stort och svårt att lösa. I den bästa av världar önskar jag att man började lyssna på patienterna och deras anhöriga, i stället för att underminera och omyndigförklara. Dock känns det alltför ofta som om att man bankar huvudet i en vägg. Och ska jag vara ärlig gör jag tillräckligt av den varan redan.

Space Monkey mini rant over.