Jag vet nu igen inte vart jag har mig själv, inte hur livet ska kunna fortsätta utan all smärta.
Allt är borta, ALLT jag någonsin önskat mig.
Eller det va en lögn.
Min pojkvän är kvar och även en del av min släkt är kvar.
De senaste månaderna har jag skjutit bort många för att jag har haft ett problem.
Inget vanligt problem utan ett som egentligen inte borde varit ett problem.
Något som jag önskat länge och som varit min absolut högsta önskan så länge och så kommer det när livet är som värst.
Det fanns två val, att låta det vara och försöka ordna allt eftersom men hur fan ska det gå när jag nu inte har några pengar, eller få det att försvinna?
Soc hjälper inte till och ingen förutom personalen på beroendemottagningen arbetar med mig och inte emot mig.
Hur skulle man kunna handla på det sättet och det va verklige utdömt.
Det va ju inte meningen nu utan det va meningen att bli så om tidigast ett år.
Och som sagt, med den stress och ångest jag lever i nu har jag svårt att se att nåt bra skulle kunna komma ur det nu, och det gjorde det inte heller.
All stress, ångest och nedstämdhet resulterade i att det försvann på egen hand.
Jag fick vara så otroligt glad en liten stund, jag fick känna på det men sen försvann det igen som att ingenting har hänt.
Men för mig är det inte alls som ingenting har hänt, det är någonting som man vet och jag önskar ingen i världen detta när man så väldigt gärna vill.
Förra gången då jag valde själv att få problemet att försvinna har såren ännu inte läkt och jag gråter fortfarande ibland på nätterna för att jag undrar hur livet hade sett ut nu.
Men nu fick jag inte ens välja.
Poff så va det borta och jag är så trött på sorg och på död och på att jag aldrig får ha lite flyt i livet.
När jag och min älskade pojkvän låg i soffan idag och tittade på en film som kom på tv så handlade filmen mer eller mindre om samma sak vi gått igenom och då sa han en sak som jag trodde att bara JAG hade märkt.
När man är i den situationen vi är i så handlar så mycket på tvn om det helt plötsligt, allt runt omkring både i verklighet och på tv.
Man lägger helt plötsligt märke till det för att nu har vi ju känt det och varit med om det, vi blir påminda hela tiden om det och har inte märkt av det så mycket alls innan.
Jag trodde jag va ensam om att märka detta eftersom det är hos mig det varit men även han hade märkt detta och det gjorde mig glad för det va första gången jag märkte att han också hade känslor över saken.
Långt ifrån den sorgen och hopplösheten jag känner men han känner något och då vet jag att han inte bara skiter i det för att det som hänt har hänt och nu får det vara slut tänkt på det. PUNKT.
Det gav mig i alla fall någon tro om att han inte va glad över det som hänt och att han tänker på det mer än jag trott.
Dömer vi ut våra killars känslor för fort kanske?
När det händer någonting så tror jag oftast att han tar på saker väldigt lätt, för han är en kille som visar och pratar om sina känslor ofta i vanliga fall.
Men när det väl är mer känsliga saker så visar han näst intill ingenting och då tror jag ju också att han skiter i det. Tur att jag hade fel om det i alla fall.
Ville bara göra ett litet inlägg här om hur jävligt livet är igen och jag hoppas komma på fötter snart så jag kan börja jobba på nästa problem för nu är mitt liv fyllt av sorg, igen.
Förra gången va det min mamma och nu helt plötsligt någonting som kunde varit min framtid.
Hur mycket är det egentligen meningen att jag ska klara?
Jag fortsätter kämpa och bearbeta, nu är det trots helt nästan dagsfärskt så detta kommer ju att sitta ett tag men jag ger inte upp.
Jag tar inga droger och jag låter inte min sjukdom ta över mig nu heller.
Jag ger inte upp och det är huvudsaken, jag står kvar med fötterna på jorden och jag har än så länge inte gjort något dumt. Har jag klarat mig igenom all skit som har hänt i mitt liv så klarar jag även detta.
Det kommer en ny dag med en ny möjlighet för den framtiden, men jag kommer aldrig sluta tänka på den 31 Oktober.
Ha en bra 2:a November
