Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

torsdag 28 februari 2013

Relationer till andra människor.



Hej ^^

Jag har alltid tyckt relationer varit svåra även fast jag vet i teorin hur jag ska göra. I dbt gick jag lära mig en hel del. Men det är inte alltid man kan vara helt ärlig som jag alltid vill vara. Tycker inte om det här ytliga som man jämt ska hålla på med. När jag frågar hur någon mår då vill jag faktiskt veta det. Men dom flesta människor säger det för artighets grejen och det är jobbigt. Blir arg. Men samtidigt man är bara människor och dom flesta är väll rädda. Men ändå. Det är väll rätt vanligt att man tycker att relationer är svåra. Jag tänker på mig själv som är emotionell instabil och jag vet hur det är att kämpa med relationer och med sig själv för den delen. Hur gör ni för att inte föra över gamla mönster, relationer till era nya relationer? Exempelvis: Jag har en kompis som jag känner oerhört panik när jag är med hen, får ångest och tror att hen ska hoppa på mig och våldta mig. Är inget stabilt tanke process jag har där precis. Ska man säga det att det känns så, eller låta det vara?


Hare gött!


/Sayuri.

onsdag 27 februari 2013

Bloggträff !!!

                                                                                                                                                                   






måndag 25 februari 2013

Social fobi!?

Fler en jag som är isolerade ? kanske har behövt bryta med gamla vänner av en eller annan andning.
Känner att jag skulle vilja ventilera lite i den frågan om någon vill eller "törs" för det är knappt jag kan skriva om det här så jobbigt är det för mej att ta kontakt....
Om ni vill skriv några rader så kanske vi kan hjälpas åt på något sätt, jag har en del andra diagnoser oxå som inte gör det lättare men man kan ju alltid gör ett försök.

fredag 22 februari 2013

Permis

Eftersom jag inte har tillgång till dator inne på avdelningen, så blir det väldigt glest med uppdateringar från min sida.

Jag vill först och främst tacka er som kommenterade mitt inlägg "Avdelning 10A".
Det är underbart när man får den respons man hoppats på! :)


Som det är just nu, så är det lite luddigt. Jag går upp och ner hela tiden. Jag kan gå från skitförbannad till glad på 5 minuter. Men jag kan även gå från glad till att jag har sån ångest att jag spyr.

Var på EKG igår, och mitt hjärta är friskt som en nötkärna! Kändes väldigt betryggande att höra. 

Nu i helgen provar jag på en liten permission. Om allt går bra stannar jag hela helgen, om inte... Ja då får jag åka tillbaka till avdelningen. Det kommer kännas som ett nederlag. Vill inte göra alla besvikna och sådär.

Och nu är det helt slut i min skalle. Kommer inte på ett smack vad jag ska skriva.

Det kommer väl kanske imorgon :)

Hoppas alla ni har en toppenhelg! 

Kramar
Em

tisdag 19 februari 2013

FK1999A

Hej på er.

Tanken var att jag skulle ha fixat det här först och bloggat om det sen, men efter att ha försökt få kontakt med Fkass till och från i en vecka så .. så försvann tålamodet.

De har en blankett som heter FK1999A - "Intyg för förmånstagare", den går naturligtvis inte att beställa på nätet eller på självbetjäningen, utan man måste få kontakt med en riktig (icke telefonist) person. Varför göra det enkelt lixom? Med den så får man tydligen diverse rabatter på buss och flyg och jagvetinte om man har sjukersättning, aktivitetsersättning eller handikapps-ersättning (eller ålders-pension).

Jag tänkte att det kunde vara ett tips till er som faller under de här kategorierna? Kanske har nån av er redan det och kan berätta lite mer?

Försäkringskassans kundtjänst har varit överbelastad "försök igen senare" varenda gång jag ringt, men nån annan kanske har bättre tur.

Min dator (verkar) funka igen och jag ska försöka hänga lite mer med er!

måndag 18 februari 2013

Om att inte riktigt bli tagen på allvar

Under några veckor nu (minns knappt hur många, men det är över 6) har jag haft besvär med andningen. Halsen snörper ihop sig, det känns som om något trycker över bröstet och jag har svårt att både andas in och andas ut. Jag har sökt hjälp hos läkare flera gånger, och varje gång frågar de: Är du fullt frisk i övrigt? Och då är jag ju tvungen att säga som det är: ADHD, Autism och Schizoaffektivt syndrom (jag brukar utelämna både ätstörningsdiagnosen och borderlinediagnosen för de är inte relevanta). För jag förstår ju att det är viktigt, eftersom jag äter vissa mediciner som kan påverka både andning och vad läkaren skulle sätta in för annan eventuell medicinering.

Problemet är jag sedan direkt efteråt får frågan: Du tror inte att det kan vara panikångest? VARJE GÅNG! Och jag försöker förklara att nej, det är inte panikångest, för jag vet hur sådan känns och detta är inte alls samma sak. Men det är som om de inte lyssnar på mig.

Igår var andningen jättetung och jag blev yr av att försöka andas. Så jag åkte till en jourcentral och fick snabbt träffa en läkare. Och självklart frågade hen om det var panikångest och lyssnade inte alls på mig när jag sade att det inte var så. Det gick så långt att hen ville ringa sjuktransport för att skicka mig till psykakuten! Tillslut blev jag bara så jävla trött på det hela att jag sade: "Jag skiter i vad ni gör, bara ni kollar min syresättning först så att den är okej." Lite muttrande gick läka ren med på det, och tror ni inte att den var nere på 91%! Då blev det genast en helt annan ton, och det pratades om att skicka mig till den somatiska akuten på sjukhuset istället. Som tur var gick syresättningen upp igen efter att jag hade fått ligga och vila en stund. Så vi kom överens om att jag skulle åka hem och ta det lugnt, för jag var så utmattad att jag inte orkade med ännu fler väntetider och läkare.

Men FAN att det skall behöva vara såhär! FAN att en aldrig blir riktigt tagen på allvar som psykfall. FAN att det verkar som om varenda läkare tror att om en har en psykisk sjukdom så kan en aldrig bli somatiskt sjuk! Det är förnedrande att aldrig riktigt bli trodd på. Som om mina åsikter är mindre värda är en psykiskt frisk (whatever that means) människas.

Är det någon som har råkat ut för något liknande?

lördag 16 februari 2013

Avdelning 10A

Där befinner jag mig just nu. Mådde så pass dåligt i torsdagsnatt att jag fick åka till akuten  (finns ingen psykjour där jag bor...). Så sedan natten mot fredag har jag suttit här.

Just nu är jag bara förbannad. Förbannad på hela det här systemet och att INGEN lyssnar på mig.
Igår hade jag sån fruktansvärd ångest att jag spydde. Dom erbjöd mig lergigan (som jag haft sedan jag varit 15 bast och inte funkar mot min ångest). Vägrade då ta dom, eftersom det känns fruktansvärt onödigt, och bröt ihop istället.
Ringde mamma, vilket jag aldrig gör när det gäller mitt mående, och hon blev tokig. Hon ringde hit till avdelningen och skällde.
Fick jag någon hjälp? Nej. Dom satte in en extra insomningstablett istället. Blev lovad ett läkarsamtal idag med en jourläkare. Har jag fått något möte? Nej.

Har gått och frågat hela dagen när jag ska få prata med läkaren, men som vanligt får man luddiga svar.
"Jag ska kolla på det där." "Jag vet inte".

För någon timme sedan gick jag till sjuksköterskan här inne och berättade hur illa det var och att jag måste träffa en läkare.
Det som skedde var att läkaren tog ett beslut, utan att prata med mig, att jag skulle ta två lergigan(!!!!!!).
Jag tog dom och berättade att det inte fungerade, då säger dom att dom ska prova med en annan medicin som jag redan provat och som inte funkar mot ångesten.

Fick ett minimalt utbrott. Smällde igen dörren till mitt rum och ringde mamma igen och skrek.
Det kom in en annan sköterska, och han gick iväg och ringde bakjouren igen. Utan lycka.
Det som gäller nu är att jag ska stå ut över helgen, och få prata med en läkare på måndag.

Vi kom överens om att jag skulle vara inskriven över helgen, men som det är just nu så kan jag inte åka hem.
Om inte den här vidriga ångesten inte lägger sig, så vet jag precis vad som händer när jag kommer hem.

Jag har varit skadefri i ett år och jag vill inte falla tillbaka och få ett återfall. Men nu är det inte långt ifrån, och det är skrämmande! Skrämmande att psykvården tillåter att det får hända.

Förmodligen kastar jag onödigt mycket skit på psykvården just nu. Men för i helvete!

Lyssna, tro på mig, förstå, engagemang förfan!

torsdag 14 februari 2013

Glad alla hjärtans dag då allihop

När man har någon man håller kär, borde inte denna dag kännas mer speciell än den gör just nu?
Jag sitter och blir deppig och tänker att det är en skitdag, eftersom jag ser alla andras facebook-lycka.
Blommor och fina ord från deras partner. Suck... 

Jag är hemma hos H, och han var ledig idag. Har gått och sett fram emot den här dagen. Bara han och jag. Mys, god mat och kanske någon film. 
Vad har vi gjort?

Ptja, storstädat hans lägenhet. Han har varit ute och kört och jag vilat.
Vi halvt bestämde tidigare att vi skulle käka ädelostroullader, men fick nu efter jag duschat höra: 
men ska vi inte göra det lite billigare då och äta pastagratäng?

*drar en djup suck*

Jo, visst. Vi käkar pastagratäng, sen sätter vi oss i ett varsitt hörn av soffan också. Slår på en film och bara sitter.

Nu är det väl inte själva pastagratängen jag reagerar över. Eller jo, kanske. Jag vet inte. 
Lite besviken är jag faktiskt. 

Jag hade nog innerst inne gått med förhoppningar på extra mycket bekräftelse och kanske till och med en blomma idag. Verkar inte bli något av det och jag känner för att bara sätta mig ner och gråta. 

Jag hoppas verkligen att alla ni andra har en bättre dag än jag har idag! Glad alla hjärtans dag på er. <3

onsdag 13 februari 2013

Snälla någon räcker det inte nu?

OBS! Varning för gnäll och tycka synd om mig själv syndromet. 

Känns som att någon gång måste väl även jag bli bra? 

Allt började för många år sedan med gallsten antagligen pga atkins liknande kost som BUP tvingade mig till i samband med Tomatis. Levde med gallstens anfall fram tills jag var 18 och akut fick opereras i sista stund innan gallblåsan brast. 

I samma veva hittas en cysta på ena äggstocken som senare leder till operstion och borttagande av äggstock och äggledare. 

Året efter lyfter jag fel med konsekvensen diskbråck fortsätter dock jobba trots att konstant strålande smärta gör stt jag varken kan sitta eller ligga. Ändå åker jag två veckor på semester utomlands. Kommer hem packar ihop mina saker och flyttar till en ny stad och ska studera på Gastro academy en Ky utbildning på 60v rakt av till Internationell bar och restaurang chef. Gick inte så bra, domninigar, förlamning i benen akutoperation igen och där brast psyket värre än någon gång tidigare. 

Och så fortsätter det med årligen       akutoperation och nu senast ville jag inte åka in då det bara kändes som gallkramper men sen började jag kräkas okontrollerat. 

Så återigen en operation och det var riktigt kritiskt då jag hade tarmvred och totalt stopp i tunntarmen pga sammanväxningar från tidigare operationer.  Och pga så fick dom öppna hela buken. Boenstöd har misskött sitt uppdrag gentemot mig då jag inte fått mina smärtstillande i tid och nu har snart fem veckor gått och jag har fortfarande obeskrivligt ont. .. Två veckor efter operation fick jag åka ambulans in för smärta men den ville inte ge med sig så det gick så långt att läkarna inte kunde ge mig mer och var lika makt lösa som mig. Röntgades och allt sånt igen men inget visades direkt som skulle kunna orsaka min smärta. 

Förra veckan ville hjärnan inte varva ned så strax över tre vakna dygn.  Denna veckan verkar då inte bli bättre då jag försökt sova sen 22.40 igår kväll. Samtidigt försvinner inte smärtan och har bara lindring tills ikväll. .

Ska iväg till DBT gruppen och det var tänkt jag skulle försöka gå själv idag och inte bli hämtad men den planen gick i stöpet. ..

Nej stackars er som tvingas höra på mitt gnäll. .. 

Hoppas ni får en dag utan ångest♥

måndag 11 februari 2013

ord på vägen...

Ge mig sinnesro att acceptera de människor jag inte kan förändra. Mod att förändra de människor jag kan och förstånd att inse att den människan är jag.

Hittade dessa ord tidigare idag när det mesta kändes hopplöst. Och på något sätt finner jag styrka ur dessa rader.

söndag 10 februari 2013

jackie och den borttappade sömnen.


jag och den fantastiska sömnen har inte varit vänner på evigheter. jag är överlycklig om jag får sova tre timmar i sträck, utan att vakna, en natt. vilket inte händer alltför ofta.

jag har testat alla möjliga (sömn)mediciner, i höga doser, utan resultat. jag har plöjt igenom x antal böcker om sömn(problem) - men blir inte klokare eller bättre på att sova. läkarna hävdade länge att en inläggning skulle hjälpa mig med mina sömnproblem. as if.

i natt har jag sovit sammanlagt kanske fyra timmar. har vaknat till och från - med panik och knytnävsångest. klappat katt för att lugna ner mig och sedan somnat om igen. sen har det fortsatt så. klockan 06.00 lämnade jag sängen.

jag äter zopiklon och nitrazepam för att somna. de fungerar sådär. men det gör mig lite avtrubbad åtminstone och det är skönt. alltid något.

nu kaffe och snus. ännu en ny och alldeles för lång dag.

lördag 9 februari 2013

Så länge man inte ger upp så kommer man att överleva

Veckan har varit hemsk. Efter att jag en lång period känt mig frisk, blev jag plötsligt och helt oförberett sjuk i borderline igen. Men nu andas jag igen, är på väg tillbaka till det som är frisk. Jag har kommit över på andra sidan och tårarna har blivit färre, ångesten lindrigare och livet är nu mer grått än svart. Snart blir det ljust igen.

Trots att veckan har varit som ett helvete, så har jag varken skurit mig, bränt mig, tagit en överdos eller rymt ifrån behandlingshemmet till krogen för att supa bort smärtan. Att jag fick bevisa att jag kunde stå ut i något hemskt utan att skada mig själv har varit underbart, det har jag inte klarat på åtta år och jag hade aldrig klarat det för ett halvår sedan när jag låg inspärrad på psyket. Jag försöker alltid att se allt positivt, och därför väljer jag nu att inte vara ledsen för att jag blev sjuk igen, utan istället glad för att jag kunde hantera krisen på ett sätt som jag inte är van vid, ett sätt som är friskt och bra. Trots att jag har varit väldigt sjuk denna veckan har den bevisat hur frisk jag är. Den har gett mig bevis på min styrka och vad som än händer kommer jag kunna klara det. Jag kommer klara av att gå vidare, må bra igen. Nu gäller det att stå ut ett tag till, tills leendet och skrattet är tillbaka på mina läppar. Det gäller att stå emot impulserna och vänta ut stormen, för snart kommer allt bli bra igen. Så länge man inte ger upp så kommer man att överleva.

fredag 8 februari 2013

Keep on.



Brukar ni hata er själva? Jag har lyckats förstöra en viktig relation igen, som jag alltid gör. Denna gång kan jag inte fixa det.

torsdag 7 februari 2013

Artikel- och boktips

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/att-bli-tagen-pa-allvar-betyder-sa-mycket
Trots att Tove Lundin hela tiden sökte hjälp i vården, var det länge ingen som förstod att hon var allvarligt psykiskt sjuk. De lyssnade inte på henne, säger Tove. Nu har hon skrivit en bok med tips till andra.
 Jag har inte läst boken "Handbok för psykon", tycker bara att den låter lite annorlunda och intressant.

Så var det ansvarsfrågan

Ansvar. När man har någon form av psykisk sjukdom eller funktionshinder, hur ansvarig är man för sitt beteende? Var går gränsen mellan ”hen klarar inte av det” och ”hen är dum och elak”? Att det är en svår fråga märks inte minst i våra domstolar, där tingsrätten kan säga att X är allvarligt psykiskt störd och ska dömas till vård, medan hovrätten i samma fall kan säga joho, X ska visst åka i fängelse. Eftersom hjärnan – tack och lov, ack och ve – är så sabla mångfacetterad och våra tankar (än så länge) inte kan avläsas, så sitter vi liksom där i mörkret och måste gissa oss fram. Gissningar som kan ha nog så långtgående konsekvenser.

Jag tänker på anhöriga. Hur mycket ska man palla med när det gäller svek, explosiva utbrott över vad som ter sig som småsaker, utsvävningar med droger och pengar, impulsiva beslut att köpa fyra katter (och en alpacka), öronbedövande tystnad och odiskade tallrikar, sena nätter på psykakuten och tidiga ångestmorgnar, ovissheten när telefonsamtalen inte besvaras: lever hen?

Jag tänker på oss galningar. De vedervärdiga skuldkänslorna när vi vaknar till och ser vad vi gjort. Hur kunde det bli så fel, när vi inte ville? Känslan av att en del av min skalle vandrar omkring alldeles på egen hand och hittar på hyss. Det tillfälliga övermodet när det känns som om att ”nu har jag fått koll på situationen, det här kommer jag aldrig att göra om”. Nederlaget när sjukdomen skruvar åt greppet och jag sitter där igen.

Något riktigt svar har jag inte. Utom detta: aldrig ge upp att försöka lära sig kontrollera sina demoner. Det är det ansvar vi alltid har. Som alla människor har. Försök. Kanske terapi av olika slag, kanske mediciner, kanske yoga eller musik, konst eller extremsport. Det finns ingen garanti för att du blir bra, eller ens mycket bättre, men vore det inte oerhört sorgligt att dö utan att ens ha försökt?

Det finns väl också ett ansvar hos närstående. Att inte förminska den anhörige p.g.a. sjukdomen, att försöka se människan därinne. Dessutom att ta ansvar för sig själv, inte skylla alla problem på den med diagnosen, inte skylla alla problem på sig själv, balans.

För mig är en viktig strävan att visa kärlek där jag kan och mäktar med. Att ofta säga och visa i handling att min familj och mina vänner betyder något. Att det inte är deras fel när jag mår dåligt (det förutsätter förstås att de människor man har omkring sig inte faktiskt gör det värre för en, ingen vits med att ljuga). För så mycket vet jag, att även psykfall kan vara oändligt fina människor. Mina bästa vänner har diagnoser, och visar mängder av omtanke. Kan de så kan jag.

onsdag 6 februari 2013

Likgiltig men ändå deprimerad.

Idag är en jävligt underlig dag och jag är fortfarande sjuk det känner jag ju, men jag är likgiltig till saker.
När jag säger något till han som är min kärlek så känner jag ändå ingenting, jag tittade på en film som skulle vara rörande och jag som är ganska känslig kände inte någonting till det heller.
Jag brukar vara rädd när jag spelar Dead Island i vanliga fall, kände ingenting.
Farmor ringde och vi pratade i telefon och det är ofta prat om känslor, kände nada.
Och jag är heller inte speciellt upprörd över det med pengarna idag heller.
Allting bara går framåt men känslorna är borta för sånt jag vanligtvis har känslor för.
Ändå känner jag långt där inne att något är fel.
Jag känner alltid ångest vare sig jag är avstängt, det har jag alltid gjort dock utan att veta för vad.
Och den har smugit sig på sakta men säkert idag, nästan så jag fick en panikattack tidigare.
Nu för tiden har ju jag också blivit en sexuell varelse, vilket jag inte va innan pga suben. Och innan jag träffade denna där så va känslan för sex helt avsaknad.
Jag äcklades av tanken och och ville inte vara i närheten av en kille på det sättet.
När jag träffade denna där blev jag helt tvärt om och jag vill ha sex jämt mer eller mindre och jag är helt och hållet inne i det när vi har det. Det är passionerat och vilt.
Idag när han försökte sig på det så kände jag absolut ingenting, inte så att jag tänkte att jag inte ville, men jag tänkte inte att jag ville heller.
Känner mig totalförvirrad nu när jag inte vet varken ut eller in.
Inte ens den tanken som har spökat för mig i några veckor nu har jag känt nåt för, har tänkt på det utan att känna ett skit.
Jag ser fortfarande bilden klart och tydligt över hur det såg ut och jag blir alltid väldigt ledsen och ångrar mig fruktansvärt mycket fast ändå inte eftersom då hade jag förmodligen inte suttit här med han som jag tror är min stora kärlek.
Jag vill fortfarande men känner inte nåt inför det, vilket jag egentligen tycker är ganska skönt.
Det är för tidigt, inte för min ålder utan för att vi inte är så långt in i vårt förhållande.

Jag sysselsätter mig med matlagning denna natten också, testar ett nytt recept på hamburgare i salladsblad med en liten egen twist. Gjorde även dressing till detta.
Det funkar alltid att laga mat för att hålla ångesten på någorlunda avstånd i alla fall.
Händer jävligt ofta att vi lagar och äter vår middag jävligt sent förstår ni, och det blir mer som nattmat trots att vi inte har ätit någonting under dagen förutom frukost och lättare mellanmål.
Är ni nyfikna på att själva prova så finns receptet på andra bloggen.

Nu ska jag göra klart mina hamburgare och sedan blir det antagligen lite mer tv-spel innan jag går och lägger mig och fortsätter kolla på Arkiv-X första säsong. Snart klara med den så vi kan gå över på andra.

Ni får ha det fint i natten ni som är vakna, ni andra hoppas jag sover gott!

tisdag 5 februari 2013

Bipposjuk igen.

Då va man återigen galen!
Jag svänger värre än värst och det känns inte alls bra.

Det som gör saken ännu värre är avsaknaden av pengar eftersom soc blåst mig, jag va ju på beroendeenheten idag och lämnade lite prov och träffade min kontaktperson och berättade hur det låg till.
Att stressen över att inte kunna betala el, hyra, hemförsäkring, telefon osv. har satt igång min sjukdom.
Att jag pendlar mellan manisk och deprimerad.
Min släkt gör heller inte saken värre då den påverkar mig negativt, sorgligt men sant.
Jag vill inte snacka skit eller annat men att vuxna människor beter sig på ett visst sätt emot mig när jag behöver hjälp som mest är helt otroligt.
Trodde blod va tjockare än vatten, men fy fan vad fel jag hade.
Huggas i ryggen är inget snällt.

Jag vill inte baktala någon så därför har jag sagt det jag täcker och tycker om saker.
Tyvärr så har människorna som delar blodlinje med mig på ett eller annat sätt inte kunnat ta min ärlighet, men det är mitt eget fel.
Jag trodde jag kunde få stöd från annat håll när det nu blev så här men icke, personen som också är släkt med dem som gjorde mig illa va inte på min sida. Konstigt nog.

När jag duschade för några timmar så kom härdsmältan, då va det kört och jag brast ut i världens gråt.
Eftersom jag har svårt att gråta framför människor så satt jag ner i badkaret med duschen på och en handduk i munnen för att min kära sambo inte skulle höra.
Jag berättade inte för honom om händelsen för ens idag, han undrade varför men det va väl för att jag skämdes att min släkt vänder mig ryggen.
Berättade också för han att jag är rädd för att han ska lämna mig nu när jag är sjuk och jobbig, för jag blir jobbig.
Förstår inte hur mr. 4år klarade av mig, men det gjorde han och jag tror faktiskt att killen min också kan klara av det.
Han har ju än så länge aldrig varit med under en hel sjukdomsperiod utan endast sett lite av det.
När jag va inne i den värsta rapid cyclingen på länge under tiden jag jobbade så såg han ju aldrig när jag svängde som värst då vi inte bodde ihop och endast träffades ibland med tanken på avståndet det va mellan oss då.

Jag hoppas min mamma kan hjälpa mig på traven att bli frisk igen, hon får vaka lite över mig nu.
Och jag är även tacksam över att min älskade farmor finns, vad hade jag gjort utan henne?
Får inte glömma kärleken här hemma, han är underbar och ställer upp.
Hoppas bara inte jag blir på tok för needy och påfrestande för han så han drar.

I alla fall så håller jag på att baka lite naturgodis nu mitt i natten då både jag och älsk kände oss lite godissugna efter kvällens aktiviteter.
Det blir liknande kokostoppar fast den ena smeten med endast vit choklad och kokos, den andra med jordgubbar, vit choklad och cocos.
Sist jag gjorde dessa blev dem magiska, det är meningen att man skall smälta mer vit choklad och doppa dem i så dom får ett skal, men vi valde att inte göra det då det redan är vit choklad i dessa skönheter och dom va goda som dom va.
Att jag bakar 01:38 på natten kan ju vara för att jag nu igen klättrat upp på stegen mot det blå.

Jag hatar verkligen detta velande upp och ned, hoppas att detta går över på några dagar.
Om det är så att jag ska fortsätta vara sjuk om några dar så får det faktiskt bestämma sig för om jag ska vara manisk eller deprimerad.
Man hinner inte ställa om sig nu efter humöret och det känns som någon skriker inne i mitt huvud.
Hoppas verkligen inte att jag blir psykotisk.

Nu skall jag återgå till min bakning och sedan får vi se om jag kan sova alls i natt.
Hittade en burk valerina natt och får hoppas dessa fungerar om man tar en sisådär 4 stycken som det står på burken att man kan göra.
Känns som detta blev ett lite konstigt inlägg men det får duga!

Sov gott alla!

(Är det någon som är sugen på receptet så är det bara att hojta till så slänger jag in det i ett blogginlägg på min egna blogg, bilder kommer också finnas där.)

måndag 4 februari 2013

Ingen som helst ork

Varken i kropp eller knopp idag. Legat i sängen hela dagen och inte orkat resa mig upp ens för att ta en cigarett.
H kom hem och gick ut med hunden och lagade mat. Lyckades få i mig lite iallafall.

På tal om hunden, så går han mig på nerverna idag. Orkar inte med honom för fem öre. Allt han gör får mig att vilja låsa in mig på toaletten och inte ens titta på honom.
Men det går ju inte. Jag försöker hålla mig i skinnet och inte ta ut frustrationen på honom.
Nu är han iof lugn och ligger med huvudet i mitt knä.

Jag börjar få lite energi i kroppen nu, så jag funderar på att gå iväg och köpa cola.
Måste dock finna kraft för att orka klä på mig.



Hoppas på en mycket bättre dag imorgon!

Arg som en bi.


Hej ^_^

Ibland blir jag så förbannat arg att jag vill bara lägga mig ner och ge upp. Blir så arg att jag bara vill gråta. Blir trött på försäkringskassan och alla så kallade försäkringsbolag. Man blir aldrig tagen på allvar. Om det inte är KRIS och kris anser dem att är om man drabbas av nått som cancer. (Kan förstå att det är kris med cancer) Hur får man såna människor att förstå? Att det är fan liv och död, det är kris. Men jag ska fan kriga. Ska inte ge upp. Mig blir dem inte av med i första hand eller.

 Har ni problem med försäkringskassan och försäkringsbolag? Hur har ni hantera det?


/Sayuri.

söndag 3 februari 2013

Obalans i levern = Depression

Verkade som att många vart intresserade av att veta mer om asiatisk medicinkost och annat som inte behöver innebära medicin. Så jag tänkte skriva lite kort om det här.

Är det någon som för det första gått till en homeopat? Gör gärna det. De kommer med väldigt bra råd om kost, vitaminer och liknande för kroppen som inte innebär medicin.

I alla fall så är jag halvjapan och jag har alltid trott på asiatisk medicinkonst. Min mamma brukade till och med lära mig vad all mat på bordet innhöll för näringsrikt så jag lärde mig det.

Jag spånade lite in på det där med depression för något år sedan och undrade egentligen vad det beror på? Jo, har man depression så har man obalans i levern. Alltså har man en ostabil lever. Likaså är det med allergier om någon har det så beror det oftast på obalans i lungorna.

Då tycker jag att det är lite konstigt som läkare att faktiskt skriva ut anti-depressiva mediciner till patienter som är deprimerade, eftersom medicinerna går ju - just det, via levern. Ni förstår vad jag vill komma fram till. Läkare är duktiga på sina mediciner, men de kanske inte alltid vet grundorsakerna till vissa sjukdomar. Därför är också viktigt att forska i sin egen sjukdom och kropp och komma fram till naturliga livsmedel som du mår bra av.

Så vad kan man göra för att få levern bättre? D-vitamin är det bästa, men man ska akta sig för vilken D-vitamin man tar. Tar man alldeles för starka vitaminer så kan man få fettlever,  precis det som alkoholister får och det är inge vidare bra.. Utan istället ska man äta D-vitamin som inte går via levern. För er som tror att det är för bra för att vara sant? Gå till närmaste hälsokostbutik och köp ett par starka D-vitaminer och testa. Ni kommer definitivt märka skillnad. Och om ni köper D-vitaminer så köp på hälsokostbutik. Dem på Apoteket har inget näringsvärde och dem vitaminerna kissar man bara i princip ut. Något dyrare i hälsokostbutik, men så mycket mer värt det.

Annars är också brännesle-te bra för levern också. De rensar ut alla gifter i levern. Smakar inget vidare, men ett undervärk för kroppen. Är du sjuk eller bakis så hjälper teét riktigt bra!

Andra saker som kan skydda och stärka levern:
Röda linser, papaya, potatis, blomkål, vindruvor, aprikos, persika, fikon, svarta sesamfrön. Och naturligtvis är det bra att undvika alkohol. Något som också sägs driva ut alkohol ur kroppen är grapefrukt och banan.

Sedan får vi ju inte glömma solen! Ut och rör på er och få D-vitamin från solen. Det kan göra vilken människa som helst pigg. Det finns faktiskt en anleding till att människor är så glada i varma länder och varför så många i västvärlden har drabbats av depression.

Hoppas ni blev något klokare på mitt inlägg. Hem och testa säger jag bara! (;

lördag 2 februari 2013

En flicka som är stark

Hej kära ni. Jag är en ny tjej som kommer börja skriva för den här bloggen. Mitt namn är Jessica och jag driver en egen blogg, Jag tänkte att jag skulle börja med att presentera mig själv.

Jag är en tjugoettårig tjej som bor på ett behandlingshem efter att i många år åkt in och ut på slutna psykiatriska avdelningar. Jag lever idag med diagnosen Borderline. Tidigare har jag också varit sjuk i anorexi och dystymi (kronisk depression) men har nyligen blivit av med dessa diagnoser.

Mitt liv har varit svart i många år. Idag är det ljust. Jag har varit svårt sjuk i åtta år. Idag känner jag mig väldigt frisk, trots att jag har en del svårigheter kvar att jobba med. För bara tre månader sedan trodde jag att allt var kört, jag trodde att jag alltid skulle må dåligt. Idag vet jag att det går att må bra igen. Jag har många framtidsplaner och även om jag har cirka ett- och ett halvt år kvar på behandlingshemmet så ser jag ljust på mitt liv och framtid. Jag älskar att leva.

Jag kommer att bidra till peppande ord i den här bloggen. Jag mår i de flesta fall bra idag även om jag också har mina svackor. Jag hoppas att jag kommer kunna motivera er som inte mår bra, ge er hopp och stöd, precis som jag försöker göra i min egna blogg, En flicka som är stark.

Vi hörs snart igen. Ta hand om er!

Varför ikväll?

Pappa. Min älskade pappa. 2013 är det tio år sedan du gick bort. Om ca två månader sedan är det årsdagen. Jag saknar och älskar, alltid. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.
Men ikväll. Inatt.Den andra februari tvåtusentretton, blev jag tillsammans med en kille jag verkligen tycker om.
Varför skulle dessa tankar och känslor infinna sig NU? En timme efter vi blivit tillsammans  ligger jag i soffan och gråter för jag saknar dig, min älskade far. Som sagt, jag saknar dig varenda dag, men det är inte ofta jag faktiskt gråter pga saknad.
Men ikväll så. Ikväll gråter jag som ett barn som förlorat sin napp.
Jag saknar dig så in i helvetes. Varför skulle min.. MIN älskade älskade pappa gå bort?! När det finns så jävla mycket människor som inte ens förtjänar ett liv? JAG HATAR ER!

Hat. Ilska.Orättvisa. Saknad. Kärlek. Alltid.

Fan.

<3

fredag 1 februari 2013

Bipolär2

Hej!
Har inte bloggat så mycket sista tiden pga av måendet men börjar komma igång lite smått nu så jag hoppas att det håller i sig.
För det är ju ändå ett bra sätt att kunna skriva av sig och få ut lite känslor som man kanske inte får ur sig annars.

Jag tänkte slänga ut en fråga angående Affektiva centrum i Göteborg för det har varit prat om att jag ska få komma dit ett bra tag nu men men det händer ingenting.
Ursäkten är att dom bara tar emot Bipolära1 och jag är en Bipolär2 men att ska ändras någon som vet eller går där?

Space Monkey Is Alive!

Det var då ett tag sedan jag skrev här. Det har mest berott på att jag har under en längre period befunnit mig i en hög stress/insomnia period. Mina, redan bristande, kognitioner faller totalt och koncentration och tålamod blir nästintill icke existerande.

Hur som haver, jag skriver inte detta för att yra kring min egen existens så mycket, det har jag min egna blogg till. Kommer skriva lite varierat i detta inlägg. Om det blir rörigt och osammanhängande beror det enbart på att jag haft ca. 4 dagars fullgod sömn under lika många veckor.

BOLLTÄCKE:

Jag har haft ett bolltäcke i ja, tror det är en två år nu. På grund av kronisk insomnia (15+ år) samt att mediciner sällan hjälper i längre än några dagar, om ens alls, så fick jag möjligheten att testa det.

Sover enbart med bolltäcke. Jag behöver det varje natt och det är alldeles för varmt för att ha ett extra täcke under. Lyckligtvis är jag lättfrusen av mig så det stör mig inte nämnvärt. Inte heller stör det mig att fästmannen sover i bäddsoffan när han är på besök då jag alltid haft svårt att sova bredvid andra människor. Täcket tar nämligen upp hela min 120 säng, även om det rymmer i ett vanligt påslakan. Att bädda med det är urgh, det väger sju kilo. På det positiva får jag dock träning varannan vecka.

Bolltäcket består av bollar som påminner om de man ser i bollhav. Mitt är inte indelat så man kan skyffla runt dem till vart man vill ha mer tyngd, eller om man vill ha det jämnt. Förutom att sova under det så är det också mysigt att ligga under det och lyssna på medveten närvaro skivor samt under panikattacker är det helt underbart. Det jobbiga är ett en inte kan frakta det med sig på semester. Funderar på att skaffa en kedjefilt till sådana ändamål. Dock reser jag ju i princip aldrig någonstans, att bryta rutiner går ju bara inte ;)

Jag lånar inte mitt täcke, jag fick det. Vilket för att vara VG-regionen är ganska awesomesauce med tanke på att resten av organisationen suger.

DIVERSE INFORMATION:

- Mobila teamet i Göteborgs kommun är uppe igen. Information finnes här: Mobila Teamet

- Personliga Ombud kan jag varmt rekommendera om en behöver hjälp med praktiska myndighetssaker. De håller just nu på att hjälpa mig med att skriva en anmälan till Socialstyrelsen. Det kan hjälpa en med i princip allt en kan tänkas vilja ha hjälp med. De kostar ingenting och är där för din skull. Väl värt om en känner att man fastnar i stolarna inom psykiatrin, Försärkingskassan, AF etc.

Om någon vill ha tips och tricks eller bara allmän info angående Göteborgs psykiatri får ni gärna fråga. Gäller både öppenvården och slutenvården. Affektiva är jag tyvärr inte så insatt i och egentligen inte heller psykos, dock kan jag skaffa information om psykos om någon skulle vilja det.

Just det, på det positiva: En remiss är skickad till neuropsykiatriska utredningsenheten i Mölndal så jag kanske (hoppas) äntligen får en fullständigt NPF utredning.  Samt att min ansökan till kunnaklara i Göteborg (rehabilitering för AS/AD(H)D) ligger nu hos LSS. Saker faller på plats rent praktiskt. Nu ska bara jag göra det också.

Hoppas ni alla har det så fint ni kan därute i Sverige och ett stort välkommen till alla nya ansikten!