Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

fredag 18 januari 2013

S - presentation

Jag är Stella, kalla mig S (eller något annat; det är ändå inte det namn jag bär i folkbokföringen). Medelålders gift kvinna med vuxna barn. Utlokaliserad till Sydsverige, var min plottriga själ hör hemma vet jag inte riktigt.

Psykfalligheten då? Jo, efter fjorton år som vårdobjekt tycker jag att jag förtjänar simborgarmärket i överlevnad. Diagnoserna har kommit och gått. Och gått över mitt huvud, kan man väl säga, för det är långt ifrån alltid som doktorerna har nedlåtit sig till att tala om för mig vilken etikett de satt. En hittar mycket spännande när en läser sin journal. Men nu hade jag en ordentlig diskussion med min nya läkare häromdagen, och han anser mig bestämt vara bipolär. Det kan jag köpa. Om man inte enbart ser till de fina detaljerna utan den stora bilden så har mitt liv blivit bättre sedan jag fick litiumbehandling, så vi är nog på rätt spår.

Jag har sjukersättning nu, svårt att jobba pga att min koncentration snabbt sviktar. Jag är nog den enda som älskar reklam-tv – då har jag en chans att vila skallen med jämna mellanrum. Går alltid hem först från festen. Måste ransonera fika med kompisar till en gång i veckan, annars skrynklar min hjärna ihop sig som ett russin. Vad allt det här beror på vete katten (för vården vet det inte). Tur då att nätet finns, och möjligheten att ha kontakt med andra just när orken infinner sig.

Eftersom jag ätit mig igenom halva FASS är jag rätt intresserad av ämnet piller. Hatar dem, behöver dem. Står just nu mitt uppe i projektet ”kemisk acceptans”, d.v.s. att använda medikamenterna på ett konstruktivt sätt. Eller som det också kan uttryckas: ”sluta larva dig”.

Vill du veta en hemlighet? Förutom de där dagarna då jag är tokgalen och självmordsmässig så är jag en ganska lycklig människa. Jag har världens mest underbara man och fantastiska barn och styvbarn. Vänner. Tak över huvudet. Är lättroad – det är praktiskt. Lite svart humor måste finnas med i överlevnadskitet för oss psykfall. Och även om jag ofta skriver om allvarliga saker i min egna blogg, och kommer säkert göra så här med, så vill jag också få med champagnen och rosorna...

8 kommentarer :

  1. Välkommen! Roligt att höra att du är lite lycklig, det önskar jag oss alla! :-)

    SvaraRadera
  2. Du skriver så bra och jag blir med ens jätteintresserad. Det är härligt att kombinera humor med det dåliga. jag gör nog det med när jag tagit mig ur en dålig period, då är jag en busunge som ser det roliga i mycket

    Ser fram emot dina framtida inlägg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla inzi. Kanske blir det så när en badat så mycket i mörker att en uppskattar ljuset även i små ting... skönt att du också kan göra det ibland.

      Radera
  3. Underbart skriftspråk. Hatten av till dig!

    Jag fnissade lite, en annan som också gillar reklam TV av samma anledning som jag gör! Min fästman förstår inte detta, tycker mest jag är lite konstigt.

    Har själv också sjukersättning och måste ransonera, på det sätt du beskriver. Har fått höra att det beror på att min hjärna är sönderstressad och därmed hyperkänslig för all form av stimuli.

    Och sist men inte minst: Välkommen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för välkomnandet! Jag tror också att jag nådde en kritisk stresspunkt som min hjärna ännu inte hämtat sig ifrån, särskilt som det varit många starka stressmoment även efter det. Tror du man kan få recept på ett halvår på en söderhavsö? ;)

      Radera
    2. (psss.. det går att få sin medicin för lång utomlandsvistelse. min mor får det när hon reser till peru.. mmhh men hon har syskon och stor släkt där, det kanske hjälper..)

      Radera
    3. Aha, intressant. Inte för att jag åker någonstans (blir svag i knäna av utflykter till Göteborg) men andra kanske tänker på det...

      Radera