Jackie

jag är en tjugosjuårig smålänning som totalt har fastnat i det gamla. det fruktansvärda som hände när jag var ett litet barn. en oförstörd och försiktig femåring. jag har varit sjukskriven i fem år, tror jag, och ändå tycks jag inte komma någonvart. jag blir sämre för var dag som går.

sommaren tvåtusentio innehöll enbart piller i alla dess former och alkohol. jag totalkollapsade (efter flera vändor på både iva och psyk) och valde att lägga in mig frivilligt på psyk och där tog jag beslutet att sluta med alkohol. och det har jag klarat av. har inte druckit en droppe sedan dess.

i dag tar jag mina mediciner som jag ska, och inga andra piller vid sidan om. jag försöker verkligen ordna upp kaoset som pågår i mitt liv. det är svårt. ofta vill jag ge upp - nästan dagligen. jag är aktiv i mitt självskadebeteende och det lugnar lite för stunden. jag använder mig desperat av alla metoder jag kan för att hålla mörkret borta.

den senaste tiden har jag slarvat bort sömnen och är vaken största delen av dygnen. det gör ju inte direkt att jag mår bättre. läkarna säger "du borde läggas in" och jag svarar med " aldrig, jag avskyr att vara inlagd". många gånger antar jag att en inläggning på psyk har hjälpt mig. men jag klarar inte av de anonyma korridorerna, den likgiltiga personalen och timmarna som aldrig tycks gå. jag stannar hellre hemma, kämpar här. tillsammans med mina livbojar; mina två katter.

och mitt i allt kaos som pågår i mitt liv - är det tryggt att läsa andras ord som beskriver ett liknande kaos. jag är inte ensam. vi är inte ensamma.

jackie.