En sak jag verkligen ogillar att hålla
på med, och ogillar mig själv när jag håller på med, är att
vara strategisk i kontakten med psykiatrin.
Hade ett läkarsamtal nyligen med en
läkare jag bara hade träffat en gång innan. På grund av
omständigheterna hade jag egentligen goda skäl att klaga som satan
på en annan läkare jag träffat när jag varit inne akut, men är
det något man snart lär sig så är det att vårdpersonal oftast är
lika kollegiala som poliser. Så jag bet mig hårt i tungan och
använde försiktiga omskrivningar om allt. ”Jag såg i journalen
att jag fått den och den diagnosen, skulle jag kunna få det
belyst?” - inte ”Vad i helvete menar ni egentligen??” ”Tror
du att den här medicinkombinationen är helt optimal?” - inte ”Ta
era pillerjävlar och stoppa dem någonstans!” Och så lägga sig
platt för att få sitt bensorecept. Doktorn drog slutsatsen att
eftersom jag inte uttrycker mig aggressivt och aldrig själv begärt
att få byta behandlare så är jag inte personlighetsstörd. Jag
tycker det är lite stört att vinkla sin kommunikation så att den
inte ska störa.
Nu är det självklart inte bara i
vårdsituationer folk målmedvetet försöker styra konversationen
med knep och trick. Anställningsintervjuer, examinationer,
reklamfilmer, i kontakten med morsan och AF och när man raggar på
dansgolvet... de flesta mellanmänskliga situationer där man på
något sätt ska bedömas.
Jag har bara så svårt för tanken att
det är nödvändigt. Att det inte alltid räcker med att vara sig
själv rätt upp och ner. Självklart finns det fina undantag inom
psykvården, personer som kan läsa mellan raderna och acceptera att
när man mår dåligt orkar man inte alltid uppträda finkänsligt.
Men det är lätt att få stämpeln ”jobbig patient”.
Det tenderar att klagas på
manipulativa psykfall med sina självskador och överdoser som gör
det jobbigt för vårdpersonalen. Jag erkänner: jag är manipulativ
– men när jag avsiktligt försöker styra tycker de om det. Äkta
manipulation får folk att må bra. För stunden åtminstone.
Herregud vilken tur att jag har ett
känsligt samvete som sätter ner foten.