Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

söndag 29 december 2013

Häktespenning & Förnedringskassan

Jag vet inte om jag är extra gnällig i dag  eller om världen är orättvis. Jag är ju dömd till rättspsykiatrisk vård(vad det är för vård kan man ju också diskutera) och måste betala vårdavgift! Under den tiden som jag var häktad fick jag  betalt och jag blev försedd med ALLA hygienartiklar. Jag fick tvätt och sköljmedel. Jag behövde inte ens betala frimärken. Nu när jag då uppenbarligen är för sjuk för fängelse så skall jag betala vårdavgift! Hur jag skall få tag i de pengarna är det ingen som bryr sig om. Jag har ansökt om sjukersättning på Försäkringskassan men fått avslag då de inte bedömer mig som tillräckligt sjuk för att kunna arbeta! Den du!  Jag undrar just vilket arbete som skulle passa i min situation? Nu råkar det vara så att jag har en underbar mamma som bevakar mina intressen. Hon har sett till att ingenting har gått till kronofogden, sett till att jag har kvar min lägenhet, betalar mitt lån och har fixat med socialbidrag! Jag kommer att stå i evlg skuld till henne, det är inte många som har det så bra som jag. När jag kom till rättpsyk i början så befann jag mig knappt i verkligheten. Jag kunde inte räkna ihop 1+2 så hur i hela friden skall man kunna klara av sådant? Om man sammanfattar det så hade det blivit lite mer ekonomiskt att hamna i fängelse men hur sjukt är inte det?! Detta var en liten inblick i detta störda bygge. Sinnessjukt...

torsdag 26 december 2013

Hur gör man?

Hur gör ni för att stå emot impulser?

Senaste tiden så känns det som att jag har spårat ur mer än vanligt. Julen spenderades på IVA och jag hoppade från ett fönster och bröt foten. Jag vet inte vad jag håller på med längre.

Hur gör man?

Hjälp.

tisdag 24 december 2013

Merry fucking christmas

Ja, god jul på er.
Dagen började mindre bra. Vaknade med en helvetisk ångest, och en timme senare så kunde jag inte hålla emot tårarna längre. Som tur var hade jag min kära som tröstade mig, innan hon var tvungen att åka iväg till sin familj.
Sedan blev det lite fix av hår och smink på min syster som skulle iväg till hennes pappa och fira jul.
Och efter det så dök min morbror upp som en räddande ängel och tillbringar kvällen med mig.

Nu har vi precis ätit lite jansson och prinskorv, och jag är inne på min andra öl.
Ikväll blir en kväll i dimman har vi bestämt.

Ringde min mormor tidigare och undrade om hon var hemma så jag kunde gå förbi och lämna min julklapp till henne. Men då var hon bara elak tillbaka. Och det gjorde inte saken bättre.
Är så nära att bara säga upp allt som har med släkt att göra.

Jaja, nu ska maten smältas sen ska jag försöka duscha bort tankarna.

Hoppas ni andra har en fin julafton, på erat egna sätt, som ni mår bra av.

Sänder massa tankar och kramar till er som har det mindre bra. Till er som inte har en räddande morbror som kommer och umgås med er. <3

onsdag 18 december 2013

Det var ett tag sen nu

Livet har inte varit mitt den senaste tiden.
Jag har varit på botten, och jag har varit euforisk.
Försöker fly från verkligheten på många sätt. Genom sömn först och främst. Vill inte och orkar inte.
Julafton närmar sig med stora steg, och jag vill inte vara med.
Jag kommer sitta ensam och vet inte vad jag ska ta mig till.
Det är någonting jag skämtat om senaste året. "Haha, vad härligt med en dysfunktionell familj. Jag kommer väl få sitta ensam på julafton". När jag de senaste månaderna insett att den meningen faktiskt kommer bli verklighet har jag bara handlat i ren desperation. Allt jag gjort har varit för att försöka dölja den smärta jag faktiskt känner inför den här helvetiska dagen. Eller rättare sagt dagarna.
Jag kommer inte ha någon uppesittarkväll med familj eller vänner, jag kommer sitta ensam på julafton och på juldagen likaså.

Self-pity-time.



söndag 15 december 2013

och så var jag där igen

Mitt andra inlägg nu då. Ja hur har livet sett ut sen sist? Jag har haft många återfall, just nu sitter jag och är väck på smärtstillande. Snott tabletter utav min mormor och har egentligen ganska grov ångest för detta är andra gången denna veckan. Mina imovane jag fick i torsdags slank ner lika fort som jag kom hem från apoteket. En fin vän till mig som jag lärde känna på avgiftningar som jag umgåtts med efter och varit ganska nära tog livet av sig förra veckan, jag har inte gråtit ännu. Kan inte gråta och det känns jobbigt. Vill bara lätta på alla mina känslor kring detta men det går verkligen inte. Jag vet vad hon hade varit igenom, jag vet att livet kom ikapp henne och jag vet att det var såhär hon ville försvinna. Men det gör så fruktansvärt ont i min själ att hon inte kände att hon hade någon att vända sig till. Jag kunde inte gå på hennes begravning och det kommer göra ont i min själ resten utav livet. Jag vill att hon skall se ner på mig och vara stolt över mig för att jag håller mig drogfri, så som vi prata om att vi skulle leva livet. Men nu sitter jag här med morfin i kroppen och kan inte kontrollera kroppen ordentligt. Är det såhär jag vill leva mitt liv? Nej det är det inte. Jag måste göra något åt detta men jag vågar inte berätta för någon. Min terapeut vet en del men min socialsekreterare vet ingenting och henne skall jag träffa sista gången den 3 januari. Skall jag berätta hur det ligger till då är ju frågan. Får se om jag vågar det. Jag är så rädd att LVM-anmälan jag hade på mig skall tas upp igen. Nej jag måste skärpa mig nu. Snart jul och jag vill inte förstöra en till julafton för att jag är så väck på tabletter att jag inte kan prata.
Ja, hoppas ni har det fint i vinter mörkret och regnet, eller om det snöar där ni är. Kran

torsdag 5 december 2013

Rättspsykiatrin i blåsväder - igen

Jag blir fruktansvärt mörkrädd när jag läser om det här:

http://www.svt.se/nyhetsklipp/regionalt/smalandsnytt/kritik-mot-isolering-pa-rattspsyk

För ett tag sedan länkade inzi om en 16-åriga flicka som "vårdades" inom rättspsykiatrin.  Kunskapen om AST diagnoser inom psykiatrin är nästan intill obefintlig. Vilket leder till en rad olika problem, i dess extrem, dessa två. Jag blir så fruktansvärt arg på att man inte lyssnar på patienter och kör med överförmynderi. Samtidigt blir jag så oerhört matt, för problemet är så stort och svårt att lösa. I den bästa av världar önskar jag att man började lyssna på patienterna och deras anhöriga, i stället för att underminera och omyndigförklara. Dock känns det alltför ofta som om att man bankar huvudet i en vägg. Och ska jag vara ärlig gör jag tillräckligt av den varan redan.

Space Monkey mini rant over.

lördag 30 november 2013

Är det kriminellt att vilja dö?

Ja inser att mitt inlägg kan trampa någon på tårna men det kan ej hjälpas. Jag behöver lätta mitt hjärta om detta.
Igår satt jag med två andra kvinnor på avdelningen och greps av det faktum att ingen av oss tre aldrig någonsin skulle göra någon annan illa. Inte medvetet i alla fall. Det är så märkligt att några av de snällaste människorna jag stött på i livet sitter inspärrade en rättspsykiatrisk klinik! En tjej här vill ju bara dö och det känns inte som att det är särskilt kriminellt. Självklart måste hon hållas vid liv men finns det verkligen inte några alternativ? Jag är ju dömd till rättspsykiatrisk vård hur sjukt det än må vara men de andra kvinnorna då? De som inte är dömda för något brott utan "endast" är här på LPT.
Jag förstår att allmänpsykiatrin inte räcker till men varför då inte skapa en annan instans? Det är ju ganska uppenbart att det behövs! Varför inte öppna upp en klinik för "särskilt vårdkrävande" där människorna kan vårdas i lugn och ro utan att behöva oroa sig för sin sadistiska sexualförbrytare som rumsgranne. Ja, jag fattar. Allting handlar om pengar men snälla någon! Jag tycker att det är skevt, förbannat skevt...

fredag 29 november 2013

KAN TRIGGA! att ha rätt till rätt vård.


på onsdag nästa vecka ska jag träffa verksamhetschefen plus den senaste läkaren som i princip vägrade mig vård p.g.a. mina självskador. detta på min hälsocentral. jag varvar mellan att orka och inte orka bråka mer.

för en månad sedan blev jag sydd utan bedövning. jag påpekade detta för läkaren som sydde, hen satte bedövning, men den verkade inte överhuvudtaget, men hen ignorerade mig totalt. jag ringde då verksamhetschefen och var riktigt upprörd. svaret jag fick vad: "jag ska anteckna i din journal att du vill bli vänligt bemött". ja - ni förstår.

i början på veckan sökte jag ännu en gång vård för mina självskador. fick träffa en läkare som hävdade att det skulle ta en och en halv timme att sy ihop mina sår plus extra tid för att lägga bedövning. så runt två timmar påstod hen. finns inte en uns sanning i det påståendet. hen vägrade - sa istället att hen skulle skriva en remiss till närmsta sjukhusets akutmottagning, vilket ligger en timme bort med bil. och att en sjuksköterska skulle beställa sjuktaxi åt mig. först vägrade jag och sa att då går jag hem och struntar i det här.

men sjuksköterskan satte sig ner en stund med mig och pratade lugnt med mig och fick mig till slut att gå med på att åka till akuten. fick vänta en halvtimme på sjuktaxin, som även skulle hämta en annan person i grannstaden.

när jag väl får träffa en kirurg på akuten - så har det gått över sex timmar och hen vill förstås inte sy ihop såren helt p.g.a. infektionsrisken. men hen var otroligt trevlig och bemötte mig som vilken annan patient som helst. kollade förstås om jag hade kontakt med psykiatrin och hur jag tyckte att det fungerade. vi tog tiden tillsammans - och hen var färdig på tjugo minuter.

- på onsdag ska jag då till hälsocentralen för att jag nu, ännu en gång, har fått nog av hur de möter mig (och antagligen patienter med liknande problematik). behöver all pepp jag kan få.

massa kärlek! jag vet att vi, tyvärr, är alldeles för många som bemöts såhär inom den somatiska vården. det här har hänt mig alldeles för många gånger. nu ska jag våga stå upp för mig själv och alla er andra som blir behandlade på det här viset.

onsdag 27 november 2013

presentation J

Hej mitt namn är J, eller det är ju inte mitt riktiga namn men det är vad jag kallat mig själv sen jag öppnade min blogg år 2008. Jag är 21 år gammal och lever med missbruksproblematik och en borderline diagnos som troligast inte stämmer. Min historia är rörig men innehåller inte så mycket trauman egentligen. Jag började må dåligt när jag gick i mellanstadiet, inte för att jag var mobbad men för att jag har haft det väldigt jobbigt med att mina föräldrar är skilda och jag bott varannan vecka. Mina föräldrar har alltid varit vänner så det är inga bråk som varit jobbigt. Men det har känts som jag levt ett dubbelliv för mina föräldrar är så olika, detta resulterade i att jag hade huvudvärk i väldigt tidig ålder som började utredas redan när jag var 11 år. När jag gick i högstadiet fick jag anorexi, ingen märkte något och jag gick ner mycket i vikt på kort tid, mina läkare kontaktade sjuksköterskan och då började jag gå upp lite smått i vikt för att det skulle se bra ut, tills dom inte skulle bry sig längre. Som dom slutade göra sen.

Hur jag kom ur min ätstörning vet jag inte riktigt, för det var riktigt illa ett tag. Men under ett tid hade jag ett fantastiskt stöd utav en pojke som hade varit min pojkvän, tills han stampa på mitt hjärta flera gånger om i 6 år och behandlat mig som skit. Men det är en annan historia. Men mitt mående har alltid gått upp och ner i perioder. Jag har börjat gymnasiet tre gånger men har aldrig klarat av att gå mer än en termin för min ätstörning har triggats igång och jag har börjat må riktigt dåligt igen. Hade kontakt med vårdcentralen ganska tätt ifrån 15 år och uppåt och testade olika antidepressiva men inget bet på mig. Jag har nästan haft en samtalskontakt under hela min uppväxt men har aldrig berättat något om hur jag mår förens jag kom till den terapeuten jag har i dagsläget.

År 2011 började jag praktisera och hade en bra period, jag hade troligast varit hypomanisk på hösten 2010 och spenderade mycket tid på krogen, pengar på ikea och hade mycket obetydligt sex som gett mig ångest i efterhand. Men jag lugnade ner mig lite och fick en praktikplats på min pappas jobb genom   arbetsförmedlingen, som sedan ledde till att jag fick en tillsvidareanställning. Allting gick ganska bra tills sommaren 2011 när jag fick börja med antidepressiva ännu en gång och fick svårt att sova så fick börja med imovane på kvällarna. Blev bara mer och mer deprimerad sen tillslut hamnade jag inlåst på psyk i november 2011, sen dess har jag varit sjukskriven och sen dess har mitt liv nästan stått still.

Det har blivit många vändor på psyk efter detta, många vändor på avgiftningar och flera självmordsförsök och mycket självskadande. Jag fick benso utskrivet och jag började snabbt missbruka dessa tabletter och mådde bara sämre och sämre utav benson, jag började köpa benso svart och hamna på avgiftning för första gången efter min läkare på öppen psykiatrin upptäckte att jag åt benso vid sidan om min dagliga dos. Men jag höll mig inte ren så länge efter det och började även då missbruka tramadol. En till avgiftning, två allvarliga självmordsförsök på två veckor, vaknade med intubering på IVA båda gånger men hamna inte inlåst på psyk utan fick bara inte ha mina mediciner själv längre utan min mottagning fick ta hand om dom.

Sen började jag på en borderline mottagning då jag "blev" väldigt borderline när jag gick på benso, såpass mycket jag åt. Benso skapar ångest den tar inte bara bort den utan den skapar mer ångest än man hade tidigare efter långt användande. Sen var det benso, tramadol, oxynorm och amfetamin jag missbrukade varje dag och jag mådde riktigt dåligt utav detta och gick en dag till min läkare på borderline mottagningen där jag gick på samtal 2 ggr i veckan och berättade hur det var med drogerna. Jag blev inlagd på avgiftning direkt, denna gången vill jag det, det var i mars 2013.

Socialen kopplades in och jag fick börja lämna drogtester när jag kom ut från avgiftningen för att visa att jag var ren och det har jag gjort fram tills för två månader sedan och jag har mått bra under hela denna drogfria tiden sen i mars. Jag fick en jätte bra samtalskontakt på beroendemottagningen och han är mitt största stöd i vardagen just nu. Sen blev allting lite för uppåt i september i år, jag mådde lite för bra. Gymmade två gånger om dagen, städade hela lägenheten med skurtrasa och cillit-bang varje dag, och sen den 14/11 vakande jag och kunde inte ta mig ur sängen, fick en panikångestattack som jag inte haft på över mina 7 rena månader och hittade 30mg stesolid jag slängde i mig. Sen det återfallet har jag haft flera återfall till annat förutom amfetamin och jag har mått riktigt dåligt psykiskt.

Men jag har min terapeut jag kan ringa när som helst, och nu skall jag verkligen kämpa mig upp. Imorgon skall jag gå på mitt första NA möte och hoppas det ger mig något, för jag vill aldrig tillbaka till mitt liv som missbrukare för det gjorde både att jag slösade bort 50.000 sparade kronor och förlora mina finaste vänner jag aldrig kommer få tillbaka. Men nu vill jag ha mitt liv tillbaka och det här bakslaget skall inte få mig att falla ner såpass lågt igen.

Detta var lite om mig, mer går att läsa på min blogg freedomtime.

torsdag 21 november 2013

Firellias Pepplåtlista



Lust for life - Iggy Pop
Starlight - Muse
Our house - Madness
Mercy - Duffy
Rehab - Amy Winehouse
Fuck you - Lily Allen
Downtown - Petula Clark
Känn Ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
It takes a fool to remain sane - The Ark
Ba ba ba - Miss Li
Var nöjd med allt som livet ger - Disney
Fuck you - Cee-Lo Green
Crazy - Gnarls Barkley 
I want candy - Bow wow wow
Shiny happy people - REM
The rebounder - Amanda Jenssen 
Ju mer dom spottar - Kapten röd
Oh boy - Peps Persson
Chim chim cher- ee - Disney
Hakuna Matata - Disney
Shout - The Isley Brothers
Pompeii - Bastille
I can't help my self - Four Tops
This old heart of mine - The Isley Brothers 
Dancing the whole way hom - Miss Li
Things we lost in the fire - Bastille
You can't hurry love - The Supremes
Nu måste vi dra-Ken Ring
Did you give the world some love today,baby-Doris
Boom Bang A Bang- Lulu

Mama said-The Shirelles

söndag 17 november 2013

tack för kärleken.


för inte så längesedan lade jag på telefonen, efter att ha pratat i en timme med hon som får hela min värld att bli ljus och färggrann mer ofta än någonsin. och alla ni systrar och bröder är smått anledningen till att jag och hon fick kontakt igen, hittade kärleken och nu andas i takt. mitt psykiska mående far åt alla håll på en och samma gång. men mitt i allt det kaotiska kaoset finns hon. en sådan viktig del i mitt tillfrisknande - både hon, men även att våga känna känslor och våga gör mig själv så fruktansvärt sårbar.

vill även tacka er alla för att ni överhuvudtaget existerar och att vi tillsammans håller en sådan här viktig mötesplats vid liv.

söndag 3 november 2013

Presentation

Hej! Jag är Firellia!

Jag är en kvinna på 31 år som egentligen borde vara i mina bästa år men som ständigt blir omkullkastad av mitt psykiska mående. Jag lider av Känslomässig instabil personlighetsstörning, post traumatiskt stresssyndrom, social fobi och all skit som medföljer. Jag har ett ganska utpräglat självskadebeteende som jag dagligen måste kämpa emot. Egentligen brukar jag skämmas över mina diagnoser då de oftast ses som skällsord men har bestämt att nu försonas med dem. Då jag lider av kronisk identitetskris så är det svårt med presentationer men jag skall försöka.

I januari nådde jag kulmen av ångest och handlade i desperation. Jag var inlagd på psyk och tände eld på min säng och lade mig i den men blev utdragen av en skötare. Ingen annan blev skadad fysiskt vilket jag är djupt tacksam över. I mitt dissociativa tillstånd så sprang jag i väg i bara strumplästen men blev gripen kort därefter.
Jag blev dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning vilket innebär att en förvaltningsrätt slutligen måste fria mig vilket är fruktansvärt svårt. Alla friförmåner måste gå via dem och än så länge har jag inte fått gå ut själv.


Förutom diagnoser och bedrövelse är musik min stora passion. Jag älskar att sjunga och då blir det mest musikallåtar men även vispop och ballader förekommer:) Jag lyssnar på allt från den hårdaste hårdrock till klassisk musik. Jag är en obotlig skräckfanatiker och har en sjuk mängd av filmer…
Sedan har vi litteratur. Jag älskar lite flummiga meningsfullla böcker framför allt av Paulo Coelho men gillar även skräck i perioder. Sedan har vi ju underbara Jane Austen och den äldre engelska litteraturen. Ja, jag älskar böcker!
Man kan nog sammanfatta mig som en konstnärssjäl då jag även gillar konst och framför allt att rita själv. 

Trots att jag är dömd för mordbrand så är jag en snäll person. Jag vill ju aldrig någon illa, det bara blir så fel i bland...


lördag 2 november 2013

Så mycket sorg, död och hemska val!

Jag vet nu igen inte vart jag har mig själv, inte hur livet ska kunna fortsätta utan all smärta.
Allt är borta, ALLT jag någonsin önskat mig.
Eller det va en lögn.
Min pojkvän är kvar och även en del av min släkt är kvar.

De senaste månaderna har jag skjutit bort många för att jag har haft ett problem.
Inget vanligt problem utan ett som egentligen inte borde varit ett problem.
Något som jag önskat länge och som varit min absolut högsta önskan så länge och så kommer det när livet är som värst.
Det fanns två val, att låta det vara och försöka ordna allt eftersom men hur fan ska det gå när jag nu inte har några pengar, eller få det att försvinna?
Soc hjälper inte till och ingen förutom personalen på beroendemottagningen arbetar med mig och inte emot mig.
Hur skulle man kunna handla på det sättet och det va verklige utdömt.
Det va ju inte meningen nu utan det va meningen att bli så om tidigast ett år.
Och som sagt, med den stress och ångest jag lever i nu har jag svårt att se att nåt bra skulle kunna komma ur det nu, och det gjorde det inte heller.
All stress, ångest och nedstämdhet resulterade i att det försvann på egen hand.

Jag fick vara så otroligt glad en liten stund, jag fick känna på det men sen försvann det igen som att ingenting har hänt.
Men för mig är det inte alls som ingenting har hänt, det är någonting som man vet och jag önskar ingen i världen detta när man så väldigt gärna vill.

Förra gången då jag valde själv att få problemet att försvinna har såren ännu inte läkt och jag gråter fortfarande ibland på nätterna för att jag undrar hur livet hade sett ut nu.
Men nu fick jag inte ens välja.
Poff så va det borta och jag är så trött på sorg och på död och på att jag aldrig får ha lite flyt i livet.

När jag och min älskade pojkvän låg i soffan idag och tittade på en film som kom på tv så handlade filmen mer eller mindre om samma sak vi gått igenom och då sa han en sak som jag trodde att bara JAG hade märkt.
När man är i den situationen vi är i så handlar så mycket på tvn om det helt plötsligt, allt runt omkring både i verklighet och på tv.
Man lägger helt plötsligt märke till det för att nu har vi ju känt det och varit med om det, vi blir påminda hela tiden om det och har inte märkt av det så mycket alls innan.
Jag trodde jag va ensam om att märka detta eftersom det är hos mig det varit men även han hade märkt detta och det gjorde mig glad för det va första gången jag märkte att han också hade känslor över saken.
Långt ifrån den sorgen och hopplösheten jag känner men han känner något och då vet jag att han inte bara skiter i det för att det som hänt har hänt och nu får det vara slut tänkt på det. PUNKT.
Det gav mig i alla fall någon tro om att han inte va glad över det som hänt och att han tänker på det mer än jag trott.

Dömer vi ut våra killars känslor för fort kanske?

När det händer någonting så tror jag oftast att han tar på saker väldigt lätt, för han är en kille som visar och pratar om sina känslor ofta i vanliga fall.
Men när det väl är mer känsliga saker så visar han näst intill ingenting och då tror jag ju också att han skiter i det. Tur att jag hade fel om det i alla fall.

Ville bara göra ett litet inlägg här om hur jävligt livet är igen och jag hoppas komma på fötter snart så jag kan börja jobba på nästa problem för nu är mitt liv fyllt av sorg, igen.
Förra gången va det min mamma och nu helt plötsligt någonting som kunde varit min framtid.

Hur mycket är det egentligen meningen att jag ska klara?

Jag fortsätter kämpa och bearbeta, nu är det trots helt nästan dagsfärskt så detta kommer ju att sitta ett tag men jag ger inte upp.
Jag tar inga droger och jag låter inte min sjukdom ta över mig nu heller.
Jag ger inte upp och det är huvudsaken, jag står kvar med fötterna på jorden och jag har än så länge inte gjort något dumt. Har jag klarat mig igenom all skit som har hänt i mitt liv så klarar jag även detta.
Det kommer en ny dag med en ny möjlighet för den framtiden, men jag kommer aldrig sluta tänka på den 31 Oktober.


Ha en bra 2:a November

torsdag 31 oktober 2013

Hur slutar man?

Jag är så trött på självskada, ambulans och poliser att jag bara vill SPY RAKT UT. I helgen blev jag kallad "en sådan där borderline-tjej" av ST-läkaren som sen sydde ihop mig utan bedövning och samtidigt som jag var handfängslad. Polisen var bra, likaså sjuksköterskan.. men läkaren, jag kallade honom säkert ett och annat, av ren panik.

Hur gör man, hur tänker ni när ni får självskadetankar att låta bli? Nu hade jag druckit också, vilket gör det svårare, jag vet. Och tagit några piller. Fan. Min hjärna är sjuk. Jag är sjuk. Jag vill inte vara sjuk längre.

Allt bara förstörs.

Hur gör man?

onsdag 30 oktober 2013

En förfrågan

Vi har blivit tillfrågade av personen som skriver på följande blogg: http://glominteattandas.wordpress.com/ om vi kan tänka oss att dela detta här på bloggen. Det är självklart frivilligt om man vill ta kontakt med personen i fråga eller inte. Väljer att dela med den här för media belysning på problemen inom psykiatrin kan sällan bli för många.

"Min vän Isabella Westerberg som är journalist vill väldigt gärna komma i kontakt med människor som har eller har haft borderline och kan tänka sig att prata om det. Känner kanske du att borderline är ett ämne som behöver belysas mer? Det här kan vara en möjlighet att vara en del i det! Här kommer lite info från Isabella;
Jag heter Isabella och är tv-journalist. Just nu håller jag på att titta på hur borderlinepatienter behandlas i vården. Jag skulle vilja prata med dig som vill berätta din historia om hur det fungerar i vårdkarusellen med långa väntetider och möten med olika vårdinstanser. Hur det funkar att få hjälp helt enkelt. Vi kan ringa varandra i ett första steg. Kontakta mig gärna på isabella.westerberg@tv4.se Vänligaste, Isabella
Vill någon dela inlägget i sin blogg vore det toppen!"

söndag 13 oktober 2013

"Tyst" medlem..

Har haft bloggtorka,big time! Har ju fått ett jobb och försöker fungera "normalt",vilket tar all min kraft! Det kan vara ansträngande för en människa utan psykiska besvär att klara av ett heltidsjobb+hem/familj,men för en med fel på psyket så är det sjuhelvetes värre.När jag kommer hem så är jag SLUT! Inte BARA i huvudet utan hela kroppen värker,kan knappt röra mig. I huvudet maler det tankar om ALLT jag gjort o sagt,vad som SKA hända,alla måsten jag MÅSTE orka med. Har en son på 17år som har det jobbigt. Han har Asperger och då han var 14år så blev han grovt sexuellt antastad..fotad..filmad av sin kontaktperson.Rättegång om den händelsen blir först i slutet av nov. över TVÅ ÅR efter händelsen!! Allt det där hände samma år som jag hamnade på psyket och var borta i fem veckor för första gången sen den dagen han föddes. :-( Jag var så tacksam att kontakpersonen FANNS där,då jag inte orkade..och så gör han en sån grej! Min son började röka på (braja) det året också och nu har han åkt fast 2ggr det här året,vilket leder till polisförhör,besök på Maria ungdom/Hanna o soc. Så det är MYCKET..och på allt det där så är min ekonomi åt helvete,varje månad så vänder man o vrider på slantarna o jag klarar bara av det med hjälp av kontokort o lån vilket förstås förvärrar bara allt,då månadsbeloppen växer.Men har inget fast jobb,så får inget större lån för att kunna baka ihop allt. Helt sjukt!! Jag har aldrig haft betalningsanmärkningar el. hyresskulder.Har räkningar för ca. 16.000kr/mån och så får man inte ett större lån som skulle sänka månadskostnaden rejält,BARA för att man inte har ett fast jobb. Eller för att man SÖKT lån på för många olika ställen. Men jag kämpar på som alltid.Livet ska visst göra ont..som en dans på väldigt taggiga rosor!

Informera mig!

Är det någon som vet hur psykiatrin fungerar, med alla dess lagar och regler? Själv erkänner jag att jag inte har mycket koll, men önskar att jag hade det.

För inte så länge sedan sade min öppenvårdsmottagning upp kontakten med mig. Nu har de visserligen ändrat sig, tror jag, men vid något tillfälle fattade de ändå ett beslut att jag inte fick vara kvar pga misstanke om drogmissbruk.
Frågorna haglar:
Har de rätt att neka en vård?
Har de rätt att neka en vård utan att ge en remiss till tex beroendecentrum, om de nu är så övertygade om att jag drogar (vilket jag inte gör, och jag har också lämnat två rena urinprov)?
Vad hände med det fria vårdvalet?
Har jag rätt att söka vård någonannanstans?
Innebär detta att jag måste gå via vårdcentralen?

En har rätt att få sina journaler reviderade om en tycker att de innehåller felaktigheter. Men jag blev meddelad att saker endast kommer att LÄGGAS TILL, inte dras ifrån, vilket i praktiken innebär att jag kommer att få ha kvar misstankarna om drogmissbruk i all evighet.

Slutenpsyk vägrar låta mig vara inlagd. Överläkaren har bestämt att jag ska skrivas ut varje gång jag kommer dit, oavsett om jag har LPT eller ej.
Har hon rätt att göra så? Det är ju inte direkt ovanligt...

Är det någon som vet var jag kan skaffa mer info? Det verkar ju som om det finns en del lagar att gå efter, tex vårdgarantin, men att det är helt satta ur spel när det gäller psykiatrin. Är det någon som vet hur en ska göra om en vill ha en "second opinion" inom både öppen-& slutenpsyk?

I kommande vecka ska jag träffa en kurator. Men jag vill gärna ha hjälp från er andra. Om det är någon som vet något, snälla meddela mig. Tillsammans är vi starkare än ensamma.

lördag 12 oktober 2013

Sjuk, men jobbar

Hejsan!

Ett tag sedan jag skrev - väl medveten om det.
Om ni har läst min personliga blogg det sista
så förstår ni varför.

Skall inte gå ur Sisters & Brothers trots alla upp och nedgångar,
men mitt deltagande blir tyvärr sporadiskt.

Har hittat min passion

Jag jobbar trots mina diagnoser, är skådespelerska
och åker runt för att spela in filmer.

Detta innebär inte att jag är "arbetsduglig", som jag fått många
kommentarer om.
Utan jag gör detta för att jag älskar det, och för att PSYK inte
hjälper mig, har ingen terapi eller kontaktperson.
Så jag har fått finna mina egna sätt att hantera 
mina svårigheter och fobier:

* Kollektivtraffik
* Socialfobi
* Torgskräck

Bara för att nämna några.

Har ni några sätt att hantera era svårigheter i vardagen?



onsdag 2 oktober 2013

Lamotrigin

Efter att ha funderat på saken ett bra tag, så har jag beslutat mig för att sänka min Lamotrigindos. På eget bevåg, som alltid. Jag kollade upp biverkningar på FASS och insåg att jag lider av typ alla. Jag vet inte hur länge jag gått med dem, om de dykt upp de senaste månaderna eller om jag helt enkelt varit så långt ner i mitt mörka hål att jag inte har funderat över det. Illamåendet är ganska nytt tror jag, jag har fått ändra mina rutiner och tar nu mina morgontabletter först efter att jag varit ute med hunden eftersom jag varit på väg att kräkas flera gånger, det har varit så illa att jag inte fått i mig mitt kaffe. Men jag har inga hudutslag i alla fall.. *positivt tänkande*

Mycket vanliga biverkningar
Dessa kan drabba mer än 1 av 10 personer:
huvudvärk
yrsel
sömnighet eller dåsighet
klumpighet och bristande koordinationsförmåga (ataxi)
dubbelseende eller dimsyn
illamående, kräkning
hudutslag

Jag har gått på den här dosen, 300, i säkert två år, men sedan några dagar tar jag bara 200. Jag har som sagt varit långt nere i ett djupt svart hål också. Jag känner att jag vaknar ur en dvala nu, det är skönt men också plågsamt. Det kommer väl säkert bli en skakig tripp, när kroppen anpassar sig, men det ger sig väl. 

Hur känner ni som har ätit/äter Lamotrigin? Erfarenheter och sånt.. 

Jag hoppas att ni alla har det bra, även om jag inte varit så aktiv (minst sagt) här och inte heller på min egna blogg så finns ni i mina tankar ganska ofta. Pöss! 

fredag 20 september 2013

Long time, no see

Det var inte igår jag skrev här. Har haft problem med inloggning och så vidare. Men nu är jag tillbaka igen.

Sommaren har varit... tuff. Jag hamnade i djup depression vilket ledde till att hamna i självskadebeteendet igen. Som jag varit fri från länge. Senast för några dagar sedan blev det en intox och självskada, men just om det kan ni läsa mer om på min privata blogg http://piiket.blogg.se

Något som förstör mycket för mig är att jag inte kan acceptera att jag är sjuk med mina diagnoser. Jag vill inte acceptera dom, för då känns det... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, som att det är "okej", eller nej rättare sagt - jag kan inte acceptera saker jag varit med om som gjort mig sjuk för då känns det som att dom händelserna blir "okejade". Jag vet inte, svårt att förklara.

Hur accepterade ni era diagnoser? Och hur hanterade ni det?

lördag 27 juli 2013

Hej, jag är tillbaka igen tror jag

Vill börja med att be om ursäkt för min frånvaro.  Det har gått en lång tid sedan jag var aktiv här och på min egen blogg.

Saker händer hela tiden samtidigt som inget händer och jag är bara så trött, , trött på att eländet aldrig verkar ta slut.

Har inte haft ork eller kraft att ta tag i något på sistone.  Dock sakta men säkert börjar jag väl förlika mig med tanken att jag nu har fibromyalgi.

Det tär på mig att alltid är det något, är psyket bra då rasar kroppen.  En operatiob varje år sedan min 18 års dag, det finns snart inget mer att plocka ur min kropp. Och nu, för några månader sedan kom nästa dom. Fibromyalgi,  jsg är nyligen fyllda 24 år och livet är inte rättvist flr fem öre.

måndag 22 juli 2013

Katastroftänk och annat skit

Jag katastroftänker varenda eviga dag nu. Känns som att livet håller på att raseras på riktigt nu. Fan.


Om jag nu bara är bekymmer för dig, varför sitter du då och säger att du vill ha mer tid med mig och M? Att du vill hitta på saker med oss. Du stöter bort mig. Du identifierar mig i mina sjukdomar till personer jag inte ens känner, och som definitivt inte känner mig. Du gör det för att Du ska få en klapp på axeln.
Mamma, jag säger nej nu. Jag orkar inte.

De senaste veckorna har mina tankar endast bestått av mörker, hopplöshet och smutskastning på mig själv.
Orkar inte.
Klarar inte av det som kallas livet. Vill gömma mig. Dra täcket över huvudet och sova i något år.
Det är inte mycket som inger hopp nu. Skitliv.

När det till och med är jobbigt att andas, hur ska man orka med misären?

Jag ska inte klaga.Tänk på barnen i Afrika för i helvete.

måndag 3 juni 2013

Att ta varje dag som den kommer

Jag kämpar med det hela tiden. Att inte ha ångest inför morgondagen. Att inte ha ångest för gårdagen.
Dag för dag, timme för timme, minut för minut.

Jag är tacksam att jag har mina fina vänner runtomkring som får mig att orka med allting.


Jag var på psyk i fredags. Efter tjat, tjat och åter tjat sedan december har jag äntligen fått inte bara en, utan två kontakter. Ena kvinnan är legitimerad terapeut. Så förmodligen kommer jag att köra någon form av terapi med henne. Ångest och krishantering bland annat.
Sen en annan kontakt som jag kan ringa när jag behöver, och förmodligen blir det en samtalskontakt också.

Och som det ser ut nu så kommer jag få ta över E's lägenhet när hon och R flyttar ihop. Här i min hemort. Så får jag lägga Göteborg på is ett tag.
Jag måste nämligen ta tag i pluggandet och vara här hemma och hjälpa mamma.
Hoppas den planen håller bara.

Livet är tungt just nu, men jag är stark och kommer klara det här också. Även om det vissa stunder känns helt omöjligt.

Men det måste gå. Fake it til' you make it, som sagt.

fredag 31 maj 2013

Ångest på psyk!

Det va ett tag sedan jag va här inne och skrev, olika anledningar till det men nu är jag ju tillbaka igen.
Under tiden som gått har det hänt mycket saker, både bra och dåliga.
Jag har i alla fall börjat jobba igen vilket jag har blandade känslor inför men det får helt enkelt vara så som det är.
Jag är nu personlig assistent igen vilket jag inte har varit på år och dar.
Vill helst endast jobba med autistiska men så blev det ju inte. Är med en handikappad tjej idag som jag va med för många år sedan.
Vi är och hälsar på en annan personal på psyk som min brukare är väldigt mån om.
Själv får jag sån jävla rå-ångest av att vara här inne på avdelningen som är en depressions avd. främst.
Jag brukar alltid hamna på avdelningen under, på 2:an för alla missbrukare.
Va ett tag sen jag låg här i Borås sist då jag valde att åka till östra förra gången istället, bästa valet någonsin.
Måste säga att personalen va bättre och hela avdelningen va det faktiskt. Så det blir nog aldrig mer Borås!
Jag har i och för sig inte tänkt att åka in på psyk inom den närmsta tiden.

För tillfället är jag dock jävligt sjuk just nu och får små "mini-psykoser" på kvällarna när jag mår så jävla dåligt.
Gråter åt allt och inget ena dagen, nästa tjatar jag på min sambo om barn, det ska helst ske på en gång. Nästa skär jag mig och får sånt utbrott att jag drar ner ljusstakar från väggen och slänger åt helvete och försöker slå sönder allt i min närhet.
Det värsta är att jag knappt minns ett skit dagen efter så jag är grymt glad att min älskade man har tålamod med mig.

En sak dock som fortsätter är bråken om min mans vänner.
Jag kan inte hjälpa att jag inte känner mig hemma i deras sällskap, det bara är så vare sig jag själv hat bestämt mig för det eller inte.
Vissa människor går man inte ihop med och jag kan inte göra nåt åt det, vissa går bra och andra inte.
Sen att jag endast träffat alla på en gång när jag varit sjuk gör ju mycket också för jag kopplar dom människorna till min sjukdom.
Vad fan ska jag göra liksom?!

Men men, nu är snart klockan 20:30 och då ska vi äntligen här ifrån. Skönt det då paniken spridit sig lite i kroppen.

Ha det fint alla och kämpa vidare!
Puss & kram <3


Det där ljuset jag såg, slocknade fort som satan!

Ljuset jag såg slocknade fort. Kaka på kaka, alltid!
Min mor och hennes man ska skilja sig. Kan även tillägga att hennes man K är som en pappa för mig. Han kom in i våra liv då min biologiska far gick bort, och vi funderade till och med på adoption.

Mamma vill inte det här. Det är hans beslut. Han orkar inte med all skit längre.
För att citera: jag orkar inte med den här familjen längre. Vill helst bara sätta mig i en stuga i skogen i ett år och inte prata med någon.

Två dagar efter jag fick reda på detta, fann jag mamma i ett återfall med flaskan i näven. Gråtandes.
Förståeligt, men det gjorde ont att se mamma så på mors dag.

Vad beror då skilsmässan på?
All jävla skit. Och tydligen är jag en väldigt stor del av den skiten.

Sen hittade jag en massa grejer mamma suttit och skrivit till någon jävla random som inte ens känner mig att jag tar knäcken på K. Min borderline och bipoläritet är för mycket. Hittade massa mer, och summa sumarum är att till och med min mor verkar tappat hoppet om mig.

Jag bor på en jävla soffa, än en gång.
Har en ångest dagligen som heter duga och vill inte kliva upp. Bara fortsätta sova.

Som grädden på moset är att jag måste hålla upp den här glada jävla fasaden så E och R inte skickar ut mig.
Nu kanske det inte är så illa, men när jag mådde såhär sist så slutade det med att E i stort sätt bröt kontakten med mig, då hon fick panikångest varenda gång vi träffats eftersom hon såg hur dåligt jag mådde.
Nu kanske det verkar som E är en dålig vän, men nej. Tvärt om. Hon vet om mina sidor och accepterar mig för den jag är. Hon var tvungen att rädda sig själv bara. Också det är förståeligt.

Vi får se vad som händer. Jag stänger väl av, I guess. Fake it ti'l you make it?

tisdag 21 maj 2013

"Borderliners är oförmögna att känna kärlek"

Sista psykologilektionen idag. Kom hem och grät. Min lärare babblade på i en halvtimme om "borderliners". Bara en del av allt hon sa:

- "Borderliners" kan inte känna kärlek och empati för andra människor.
- De betraktar även levande varelser som döda ting, och kan därför elda upp katter och knivhugga människor utan att känna någonting.
- De är rakt igenom manipulativa och gör enbart saker för sin egen vinning.
- De slår sina partners och begår sexuella övergrepp på dem för att inte bli lämnade.

Hon verkar ha blandat ihop emotionell instabil personlighetsstörning med antisocial personlighetsstörning (psykopati), men att sitta och höra på det här, när jag själv har diagnosen (trots att det förmodligen inte stämmer, men ändå) samt höra henne säga dessa saker om alla omtänksamma, fina människor med IPS som jag känner, ja, jag finner inga ord för de känslor som det väckte.
Jag var till och med tvungen att gå tidigare från lektionen, jag stod inte ut, men jag protesterade vilt mot det hon sa. Ta ingen skit, som Grynet sa.

Att stå framför en klass sådär och kränka och sprida grova fördomar... det är som att stå och klanka ner på homosexuella, muslimer osv. Och det här "lär" hon ut till sina elever, så att de också tror att "borderliners" är farliga, mycket, mycket, mycket svårt störda och bör undvikas. Sådana fördomar har vi väl redan nog av, eller hur!
Det här är...jag är mållös. Det här överträffar allt som psykiatrin har utsatt mig för. De har kränkt mig grovt, lämnat sår i själen, men jag har då aldrig upplevt eller fått sagt till mig att de betraktar mig som en fullständigt vansinnigt farlig galning som inte kan känna och visa kärlek och plågar djur och människor.

Givetvis så finns det väl personer med IPS som gör sånt här, men hur stor del av alla med diagnosen gör det? Inte särskilt många, kan jag tänka mig. Det ska väl vara om man har IPS+psykopati.
Har aldrig träffat någon med IPS som är som min lärare sa. Tvärtom så har de varit väldigt måna om andra människors välbefinnande! Har många svårigheter ja, men har aldrig skadat någon annan än sig själva.

Helvetes jävla skit, förlåt att jag svär, men jag är, på ren svenska, så satans upprörd, ledsen och chockad över att uppleva något sånt här i skolan, som jag trodde hade som mål att värna om mångfalden och jobba emot diskriminering och kränkningar.

Herregud...

onsdag 15 maj 2013

Jag ser ett ljus nu

Det går framåt, sakta men säkert.
Fick besked idag om att alla mina grejer är hämtade, och att dom kommer köras till mamma imorgon.
Tack vare att jag skrev här att jag mailar på rum, och fick en kommentar om ett tips på kollektiv så kanske har boende. Jag håller alla tummar och tår.

Har varit med E och R sedan i fredags, och jag är så tacksam att de två får mina dagar att gå.
Jag är inte fylld med ångest och tårar längre, utan jag har roligt och får tänka på annat.

Tack för att ni är ni!


tisdag 14 maj 2013

FB-gruppen stängd igen

Jag vill bara upplysa om att jag låste gruppen igen, men det är så klart bara att hojta till för alla er som skriver  här på S&B, om ni vill gå med i Facebook-gruppen så fixar vi till det så att ni kan komma in!

Förlåt om jag är osammanhängande, det är eurovision på tv snart! Fram med chippen och colan!

/ SchlagerAnna (formerly known as RockerAnna)

söndag 12 maj 2013

Svammel

Finaste E, tack för att du ställer upp för mig än en gång när livet hamnat på noll.
Sist jag blev hemlös tog du emot mig med öppna armar. Du gör samma sak nu. Min fina vän.
Du betyder så otroligt mycket för mig.


Jag sitter och mailar på rum i Göteborg som en galning.
Jag vill ha ett hem, nu!

Kan inte låta bli att känna det som att omgivningen tycker jag är en börda.
Att jag alltid fuckar upp när jag lyckats gå framåt.

Jag hade kommit så långt med mig själv i att lära mig vara ensam utan ångest som river sönder bröstet.

Och jag vågar inte längre säga hur jag egentligen mår. Folk blir oroliga, rädda och tar avstånd.
På med leendet och sluta aldrig vara stenhård och tuff.
Den enda som ser igenom den här fasaden som jag än en gång har finns inte med mig.
Min T.
Vi kan inte ens prata i telefon. Jag behöver dig nu, mer än någonsin. Jag vill kunna visa mig svag utan att skrämma iväg.
Och du är den enda som inte blir rädd för mig. Det har du aldrig blivit, och det är mycket tack vare det du alltid kommer äga en stor del av mitt hjärta.
Vi fungerade inte som ett par, men jag skulle aldrig klara mig utan dig som vän.

Jag skrämde iväg E en gång. Vi tappade kontakten helt. Och jag skrämde bort H.

Jag vill bli frisk och sluta vara så in i helvetes självömkande.

Hoppas att livet går bättre för er andra just nu än det gör för mig.
Så småningom kommer jag ta mig upp, det vet jag.

torsdag 9 maj 2013

En sån dag

Tårar som rinner, kvävda skrik och en kropp utan kraft. 

Idag ska S hjälpa H att packa ihop resten av mina grejer. Flyttgubbarna kommer nästa torsdag och kör allting till min mamma.
Tanken på att det har blivit såhär får mig att gå sönder, om och om igen. Det är något som konstant våldtar både sinne och själ.
Jag vill få ro. På ett eller annat sätt.
"Har du funderat på att lägga in dig?"
Av vilken anledning?
Vad ska läkarna och skötarna göra åt ett brustet hjärta?
Börja ändra i medicinering som faktiskt fungerar just nu? Nej.
"Dom kan hålla dig under uppsikt"
Jaha, och sen då? Jag måste arbeta med det här själv.

Nu känner jag mig så förbannat jävla ensam igen.
Det enda jag vill är att ligga i din famn. Och bara känna att allting kommer lösa sig.
Vi har varandra och vi kommer klara allt.

Jag vill inte behöva omge mig med mina egna sanningar och ångesten det för med sig.
I hur lång tid till ska jag alltid behöva vara sistahandsvalet? I bästa fall är jag andrahand.
När ska jag få komma först för någon? I hela mitt jävla liv har det varit såhär, och jag är så förbannat less på skiten.

Jag sover som prinsessan på ärten just nu och i alla dessa minuter känner jag mig mer död än levande.

onsdag 8 maj 2013

Finns det en framtid?

Finns det en framtid?


Svaret är ja, det gäller inte bara mig, det gäller er alla.
Trots dagar, veckor, månader då allt är bara botten, och man
kan inte se en ljusning, så finns det något ni KAN GÖRA.

Vi andra finns här ute i den virtuella världen, men vi bryr oss om
varandra, vi kan höra av oss till varandra, och det är precis det vi
behöver göra - hur svårt det än kan verka.

Att be om hjälp är skamligt


Nej, det är det aldrig, ibland behöver man hjälp, även med
de "enkla" sakerna, som att få sällskap till ICA för att köpa lite mjölk.

Men ju mer man ber om hjälp, ju större chans har man att
träna upp sig såpass att man kan klara av att gå till ICA själv en dag!

Ge inte upp - vi alla kan klara detta liv som verkar fullständigt miserabel emellanåt!

Kramar, och kärlek till er alla!



tisdag 7 maj 2013

Vad har jag gjort för att karma ska hata mig så?

Och när jag rest mig upp, så sparkar ödet under mina ben och jag faller ihop, ännu hårdare.

Jag och min H hade flyttat ihop. Jag hade sagt upp lägenheten jag äntligen fått efter jag varit hemlös, och flyttade ihop med den jag älskade.
Jag såg en framtid med honom. Vi hade planer på att åka till Åland nu i maj. 

Planer att flytta ner till Göteborg tillsammans. Vi väntade faktiskt på besked om en lägenhet där nere. 

För två veckor sedan ungefär, så tar jag upp med honom att det känns som han inte är intresserad av vad som händer i mitt liv. Brist på frågor och nyfikenhet gör att jag lätt känner så.

Förra måndagen åkte jag utsocknes och hälsade på en vän med pojkvän, och hade en förträfflig vecka.
Det enda dåliga under den veckan var att jag bråkade med H.
Bråkade om att hans ex (som han bröt kontakten med när vi blev tillsammans. det var mitt krav för att jag ens skulle inleda ett förhållande med honom då hon är en vidrig människa, rakt igenom) kom hem till våran lägenhet för att hämta en skiva, och stannade i en halvtimme. Det är i min värld respektlöst mot mig att låta henne stanna så pass "länge" då han lovat att bryta kontakten med henne.

I lördags åker jag hem. Kommer hem till oss vid 18, och jag kände att något var fel. Mycket fel.
Han åker iväg på personalfest. Kommer hem vid 23 och är nykter. Inte druckit en droppe.
Han säger att han måste prata med mig om en grej.
Det kommer fram att han sovit tillsammans med sitt ex, samma dag som jag åkte. Samma dag som hon "bara hämtat en skiva och varit där i en halvtimme". Hon har alltså suttit bredvid honom när vi bråkar. Jag hatar att hon fick den tillfredsställelsen.
Han berättar även att han känner sig orättvist behandlad för att jag KÄNT att han inte "brytt sig om mig".
Och han kläcker det nästan värsta... Att han har insett att han inte klarar av att leva med mina psykiska problem. Det gör ont. Så in i helvetes jävla ont. När han vetat om dessa sedan dag ett.
Jag har gett honom exempel på olika scenarion som kan komma att uppstå. Tex att han hittar mig sönderskuren i badrummet eller att jag hamnar inne på psyk.

Han har dessutom under veckan som gått suttit och skrivit till mig att han saknar mig, varit rädd att förlora mig pga vårat bråk och att han vill att jag kommer hem.

Lögner. Lögner. Lögner.
Lurad. Lurad. Lurad.

Fan. Jag hade äntligen lyckats bygga upp något. Något stabilt. Jag kände en trygghet jag inte gjort på länge.
Det är någon som inte vill att jag ska må bra, eftersom att varje gång jag har börjat ta mig framåt här i livet så kommer det ett jävla bakslag.
Nu är jag hemlös. IGEN.

För tillfället befinner jag mig hos den vän och pojkvän jag var hos förra veckan.
H fick nämligen betala första bästa nattåg som gick så jag kunde åka hit.
Men här kan jag inte stanna föralltid.
Jag har ingenstans att ta vägen efter jag varit här.

Panik.
Jag ser ingen mening att kämpa. Det känns helt jävla meningslöst när allting bara skiter sig ändå.

lördag 27 april 2013

En laglig, vardagsmissbrukares dagbok.



Haha! Alltså igår när jag var lite svängd på medicin och alkohol (not funny egentligen, jag vet. Men det är så tragikomiskt att jag inte vet om jag skall skratta eller gråta så jag väljer att skratta.) skrev jag en lite sammanfattning av min dag. När jag läser den idag inser jag att det är en småromantisk, liten kort novell jag skrivit, snarare än ett blogginlägg. Det roade mig i alla fall så jag tänkte att det var värt att promota det här också.




Föressten Inzi, vad hände med facebook-grejen? Jag var på, men kunde inte ge dig min mail på något sätt...

fredag 26 april 2013

terapistörande kurator. eller?!


min kurator läser tydligen min blogg. inget fel i det kanske. men - hon har vid några tillfällen sagt till mig att jag inte bör/får/ska skriva om våra besök där. nej - jag blev inte alls låst i mitt skrivande. jag har valt att ha en öppen blogg - men det krävs lite jobb för att hitta den om en letar efter den. så hon kan omöjligtvis ha snubblat över min blogg - utan måste ha sökt efter den. för ja, jag tror att jag någon gång nämnt att jag bloggar.

jag tycker att jag är bra på att ta upp saker med min kurator, saker som inte känns bra i våran kontakt. och på bloggen jag nämner i princip aldrig hennes namn (enbart förnamn isåfall), inga ortnamn o.s.v. så jag förstår inte problemet. kan någon förklara för mig - agerar jag fel när jag skriver om mina besök hos min kurator? och har hon ens rätt att bete sig som hon gör? en får ju ofta höra att en som patient kan vara terapistörande - men borde inte det gälla personal också? hmpf.

annars - har börjat med lamotrigin och känner mig något mer stabil. sedan vill jag tipsa om bandet bastille.

torsdag 18 april 2013

Frånvarande

Jag har varit frånvarande. Inte bara från denna blogg, utan från livet i sig. Jag finner inte någon kraft till något.

Det har hänt fruktansvärt mycket här. Mamma har efter tio års tid gått iväg och fått hjälp för sina alkoholproblem. Jag har blivit sambo. Min T har lagt in sig på avgiftning (äntligen).
Mamma och hennes man funderar på separation. Vi får se hur allting slutar. Just nu orkar jag inte bry mig.

Jag har försökt stänga av. Klarar inte av att lägga ner energi på saker som sker runt omkring mig.
Det jag ser fram emot just nu är att jag och min älskade sambo ska åka till åland och hälsa på en kär vän om ca en månad. Det var ungefär ett år sedan vi sågs sist, och det ska bli så underbart att bara få sitta och kedjeröka bort en hel kväll fylld med skitsnack, bara hon och jag. Precis som förut.

Jag hade planerat ett långt inlägg här nu. Bara få vräka ur mig massa skit, men jag har inte ens kraft till det för tillfället.
Jag hoppas det går bra för alla andra som är här inne. Både bloggare och läsare. :)

tisdag 16 april 2013

Piller-djungel

Ska börja käka Ziprasidone/Zeldox idag för att jag får overklighetskänslor till och från. Men, efter att ha läst runt ganska mycket om denna medicin (vilket jag gör alltid med nya mediciner) så verkar så verkar det vara sjukt mycket (och vanligt) med biverkningar. Min största rädsla med alla nya mediciner är att gå upp i vikt. Vilket jag *ta i trä* har klarat mig ifrån än så länge. Hur har Du upp levt Ziprasidone? Har det hjälpt? Och fick Du några biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt från person till person. Men, andras erfarenheter är alltid intressanta att höra.

Jag äter även Lamotrigin. Är det någon mer som gör det i samband med Ziprasidone/Zeldox? Hur upplever ni detta?
 
Och slutligen, man känner sig fan som en jävla försökskanin hela tiden. Ta det här, testa det här, testa det här mot det, den här hjälper till med det här, byt ut den här mot den istället, ta det här för biverkningen för det här, ta det här för att hjälpa den andra du tar. Och så om allt igen.
 
Suck.

söndag 14 april 2013

Lite bredvidläsning ang. DBT eller bara ett människoöde

Litet lästips angående DBT (Dialektisk beteendeterapi): professor Marsha Linehan som arbetade fram den numera populära terapin berättar - hon började själv som psykfall, inlåst i isoleringsrum i drygt två år i tonåren, självskadade, självmordsnära. Från journalanteckningen när hon skrevs ut: “during 26 months of hospitalization, Miss Linehan was, for a considerable part of this time, one of the most disturbed patients in the hospital.” Ingen gissade nog att hon skulle få en lysande karriär... Men inte förrän vid 68 år steg hon fram och berättade sin historia.

http://www.nytimes.com/2011/06/23/health/23lives.html?ref=health

onsdag 10 april 2013

Reflektioner över en dosett

Jag tar fyra tunga mediciner varje dag för att kunna uppträda normalt. Nåja, ”normalt”. Jag är fortfarande sjukt stresskänslig och blir trött av intryck. Men ”normal” som i att jag inte yxmördar mig själv eller andra (inte för att det senare någonsin varit på gång, but you never know). Jag tvättar handdukar och bakar bröd, jag träffar släkt och vänner, jag deklarerar i tid och betalar räkningarna, jag hejar med ett leende på grannen och busschauffören.

Jag börjar meningarna med ”jag”. Jag ser mig själv, eller något jag tror är mig själv. Men det är lurigt, minnen av ljus och mörker dröjer sig kvar. På ett sätt vill jag glömma de hemskaste stunderna, den totala hopplösheten där bak i ambulansen med magen full av piller. Alla gånger jag varit utlämnad åt en fyrkantig vård. Allt som har tyckts om mig och bevarats för evigheten i journalen. Alien-känslan när jag inte lyckats styra mitt sinne. Samtidigt – behovet av att minnas, spara, bekräfta henne därinne som trots allt kämpade.

Och flygfärderna... de får jag inte minnas för mycket, eller åtminstone inte med för tjocka sentimentala solglasögon. Ja, de var glädjestrålande men också utmattande, det var lätt att flyga för nära solen och bli bränd.

Allt detta är också jag. Men sidor jag just nu väljer bort, eller snarare har turen att kunna välja bort för stunden. Så länge medicinerna fungerar som de gör nu. Det enda jag behöver göra är att bestämma mig varje dag för att ta dem, och göra det till ett aktivt beslut. Lite läskigt är det. Att inte bara driva runt och låta saker hända, utan medvetet omforma mitt medvetande.

Nej, jag proppar inte bara i mig kemikalier, jag försöker sköta sånt som mat och sömn och relationer, har en samtalskontakt och ska till att gå en patientutbildning (kurs i grupp om bipolär sjukdom). Men knappt något har haft så stor effekt som senaste höjningen av litiumet, därför blir det så påtagligt – jag har en materiell sak i min hand som kan ändra vem jag är, om jag vill leva, om jag vill dö, om jag jagas av andar och hemsöks av blodiga illusioner, om jag möblerar om vardagsrummet, om jag tar en drink till...

Särskilt när jag vet att en del inte blir hjälpta av mediciner så känns det märkvärdigt att till slut (efter 14 år som psykfall och kanske 35 år som psyksjuk) seriöst kunna säga att de här funkar som det var tänkt. Jag blir lite skrämd av att stå i dagsljuset och ha makten.

Allt liv är förändring.

tisdag 9 april 2013

Mörkrädd med stil: en liten presentation


Hej på er alla! =)

Jag heter Victoria, är 23 år och är ny medbloggare här på Sisters&bros in arms. Jag är också en av dem som fick en returbiljett från helvetet.
Min historia med psykisk sjukdom började när jag var elva, med depression, ätstörning och senare också självskadebeteende. Jag höll allt dolt, det är inte lätt att prata om psykisk mående när man är elva-tolv, så jag kom inte i kontakt med psykiatrin förrän jag var fjorton. Det var då som jag började medicineras och blev riktigt sjuk. Efter det "vårdades" jag sex år inom slutenvårdspsykiatrin, främst för mitt svåra självskadebeteende. 

Men idag sitter jag här, levande, hemma hos mor och far och syster, framför datorn med en kopp kaffe och mår ganska så bra. Jag har varit fri från slutenvården i två år, och lika länge har jag varit självskadefri.

Nuförtiden fylls mina dagar med skolarbete (läser psykologi på Komvux), pianospelande, pyssel och skrivande på bloggen Mörkrädd. Jag har även kaniner och ett marsvin som behöver kärlek och omvårdnad varje dag. Jag tycker om att lyssna på musik, främst Depeche Mode och Skinny Puppy, och att läsa. Läser allt utom science fiction (förutom Liftarens guide till galaxen, såklart!)


Muffin Kanin <3

Hur kom jag då ur psykkarusellen? Tillslut, efter en del händelser då jag var tjugo år, så beslutade en läkare att jag skulle sluta med alla femtioelva mediciner som jag var ordinerad (och som inte hjälpte alls). Avgiftningen på PIVA var hemskt, men jag klarade det, och efter det...jag var som en ny människa, för att dra till med en kliché, men det är sant. De där borderline-humörsvängningarna försvann, den gigantiska ångesten försvann och jag hade och har tillräckligt med impulskontroll för att stå emot mina självskadeimpulser.



Därför råder det nu ovisshet om jag verkligen har borderl... okej jag vet att det heter emotionell instabil personlighetsstörning! i alla fall så kanske jag inte har IPS, utan istället har bipolär sjukdom. I maj kommer jag att genomgå en utredning för detta.

När jag blir stor (haha), eller snarare: när jag har min gymnasieexamen klar, så vill jag antingen bli barnpsykiater eller barnpsykolog, eller jobba med något tekniskt. Just nu är jag inne på att läsa civilingenjörsprogrammet på något universitet, men jag har inget definitivt bestämt. Jag tar studierna i lugn takt och försöker att inte stressa. Ibland så är långsamt det snabbaste!

Jag önskar er alla en trevlig dag =)

Kram från Victoria <3            

måndag 8 april 2013

Kastar berg i stenhus

Det var längesen jag skrev här nu. Mycket för att mitt inlogg inte verkar ha fungerat. Men nu verkar det vara som det ska igen.

Jag undrar hur Ni här ställer er till DBT? Jag har blivit erbjuden det förut, men har alltid tackat nej av olika anledningar. Men nu, när det kom upp igen på tal för ett par månader sedan så gick jag faktiskt på dom där första två informationssamtalen, och sedan tackade jag faktiskt ja till behandlingen. Tyvärr så är väntetiden här i Örebro län (ni kanske har samma problem?) 8-14 månader. Jag hoppas att inget händer, eller att jag ångrar mig under tiden. För jag tror att det här kan ligga rätt i tiden för mig nu.

Men, ni som har gått DBT, har det hjälpt er? Hjälpte det er tillfälligt eller har det fortsatt att använda det man får lära sig? (Ja, ni som fullföljt en DBT-behandling då såklart). Om ni INTE fullföljde, varför slutade ni?

På ett sätt ser jag fram emot DBT faktiskt mycket, men på ett sätt så skrämmer det fullständigt livet ur mig.

Livet missbrukar mig



Nu är det sådär innehelveteskaosjobbigt igen! Klockan är 14, det är städdag typ, jag är ensam hemma och jag kan inte göra någonting. Allt blir kaos. Jag tappar allt jag tar i och allting retar mig. Dammsugaren står där med sin snabel och retar mig för att jag inte kan dammsuga i mer än 30 sekunder, diskmaskinen är skitren men jag har bara tömt en tredjedel, jag har satt alla sopor i hallen men klarar inte att gå ut med dem. Smulorna i soffan skrattar åt mig medan de ligger kvar. Katten rev mig på benet och jag bröt ihop och tog benso och imovane. Det är fortfarande åt helvete och huset hatar mig. Det känns ej som om jag är vuxen, äger ett hus samt ska till arbetet imorgon. Jag är en kaosig missbrukar tonåring och jag missbrukar livet. Livet missbrukar mig.





Hur gör ni i de situationerna? Och hur förklarar ni det för er omgivning? Det skulle jag behöva hjälp med... De som inte fattar hur man kan känna förstår ju inte vilket jag bara gör att jag framstår som lat, gnällig och tråkig.





fredag 5 april 2013

Nu får man bara skit för att man vågar

Blir mest ledsen av reaktionerna jag får


Blir ledsen för att jag utmanar mig själv och mina svårigheter.
Som att t.ex åka kollektivtraffik, något som är ren panik för mig.
Och jag får bara skit för allt..

Försökte förklara på min blogg, vad jag menade med varför 
jag "orkar" etc. men fick mycket skit oavsett.

Naturligtvis fanns det många som stöttade mig och var
glada för min skull, att jag vågar.

Men ändå..
När slutade folk kunna vara glad för andras framgång???

Läser/hör jag någon göra ett framsteg i sitt liv, att komma
över saker de har svårt för - då blir jag innerligt glad.

Samhället har sjunkit ännu mer i mina ögon..

söndag 17 mars 2013

Det finns hopp, ge INTE upp!

Här kommer ett inlägg om hopp (klyschigt nog)

Jag vill att även ni skall känna hopp!

Även jag har varit nere på botten, fler gånger än jag 
jag räkna till, men det finns en ljus i slutet av tunneln.

Hur lång den tunneln är - kan jag inte svara på.
Men ljuset FINNS!

Så ge inte upp!

Jag har chansat både på positiva vis och måååånga negativa i mitt
inte så fruktansvärt långa liv.

Men tack vare just dessa chansningar har jag fått flera
filmroller, vilket är ju ett surprise i sig, med tanke på att mitt utseende
är inte något som kan kallas för "majoritet".

Så om även jag kan lyckas komma in i filmbranschen, något jag
alltid brunnit för, så kan ni lyckas med vad ni än vill
med era liv.

Även om ni vill ge upp totalt, så finns det någon låga hos alla,
även om den är mikroskopisk, lågan som visar att du
vill något, allt mellan lärare, psykolog, författare, konstnär, 
ingenjör, yogainstruktör - ja, vad som helst!

NI KAN!

Och med denna text MENAR JAG INTE att ni inte har
kämpat i era liv för det ni velat, utan jag menar att ge inte upp - även när 
allt känns hopplöst!

Hoppas ni har det bra!

Och sluta ALDRIG att tro på er själva!





onsdag 13 mars 2013

Jag säger hej då!

Hej fina ni!

Jag har inte skrivit på den här bloggen så länge, men ändå har jag nu bestämt mig för att "avgå". Jag har för mycket med min egen blogg och andra jobb/uppdrag för att hinna med den här bloggen också.

Jag är såklart glad för att jag fick vara med er, och jag önskar er all lycka till. Fortsätt att kämpa på, livet kommer bli bättre.

Vill ni följa med mig på min kamp mot borderline på behandlingshem så finns min blogg En flicka som är stark, länkad till vänster ett litet tag till innan den kommer plockas bort.

Var rädda om er!!

Stor kram från En flicka som är stark

tisdag 12 mars 2013

Länktips (igen)

Heppåer!

Jag fick tips om ännu en sida angående bipolär sjukdom, jag har inte gått igenom den själv för jag mår inge bra, men den verkar bra och det finns massor med information.

Intresseföreningen för bipolär sjukdom - IBIS

Samtidigt passar jag på att lägga in både denna länk samt den jag tipsade om här i bloggen tidigare, Föreningen Balans, som vänder sig till ett lite bredare spektrum av psykisk sjukdom, i länksamlingen.

Mitt eget skit kan ni läsa om på RockerAnna ifall ni funderar på varför jag mår skit och inte orkar bakgrundskolla så himla mycket..


söndag 3 mars 2013

Fördomar och förening!

I vår lokaltidning var det i helgen en artikel om en nystartad (?) förening, Föreningen Balans, de inriktar sig främst på bipolär sjukdom och depression skriver de på sin hemsida. Utifall nån är intresserad här ifrån så tänkte jag tipsa om den.


Däremot blev jag väldigt ledsen när jag läser i artikeln att "mer än var tredje person i undersökningen skulle inte låta en person med bipolär sjukdom passa deras barn". Bara härom dagen skrev jag i min egna blogg om hur trött och ledsen jag är på människors fördomar, de som inte ser helheten och tror att jag glider runt på en räkmacka och inte känner för att jobba. Ni vet säkert hur det är.. Jag slits mellan lusten att försöka "utbilda" människor och mellan impulsen att be dem dra åt helvete. 

Jag hoppas att solen skiner lite på er idag! 

torsdag 28 februari 2013

Relationer till andra människor.



Hej ^^

Jag har alltid tyckt relationer varit svåra även fast jag vet i teorin hur jag ska göra. I dbt gick jag lära mig en hel del. Men det är inte alltid man kan vara helt ärlig som jag alltid vill vara. Tycker inte om det här ytliga som man jämt ska hålla på med. När jag frågar hur någon mår då vill jag faktiskt veta det. Men dom flesta människor säger det för artighets grejen och det är jobbigt. Blir arg. Men samtidigt man är bara människor och dom flesta är väll rädda. Men ändå. Det är väll rätt vanligt att man tycker att relationer är svåra. Jag tänker på mig själv som är emotionell instabil och jag vet hur det är att kämpa med relationer och med sig själv för den delen. Hur gör ni för att inte föra över gamla mönster, relationer till era nya relationer? Exempelvis: Jag har en kompis som jag känner oerhört panik när jag är med hen, får ångest och tror att hen ska hoppa på mig och våldta mig. Är inget stabilt tanke process jag har där precis. Ska man säga det att det känns så, eller låta det vara?


Hare gött!


/Sayuri.

onsdag 27 februari 2013

Bloggträff !!!

                                                                                                                                                                   






måndag 25 februari 2013

Social fobi!?

Fler en jag som är isolerade ? kanske har behövt bryta med gamla vänner av en eller annan andning.
Känner att jag skulle vilja ventilera lite i den frågan om någon vill eller "törs" för det är knappt jag kan skriva om det här så jobbigt är det för mej att ta kontakt....
Om ni vill skriv några rader så kanske vi kan hjälpas åt på något sätt, jag har en del andra diagnoser oxå som inte gör det lättare men man kan ju alltid gör ett försök.

fredag 22 februari 2013

Permis

Eftersom jag inte har tillgång till dator inne på avdelningen, så blir det väldigt glest med uppdateringar från min sida.

Jag vill först och främst tacka er som kommenterade mitt inlägg "Avdelning 10A".
Det är underbart när man får den respons man hoppats på! :)


Som det är just nu, så är det lite luddigt. Jag går upp och ner hela tiden. Jag kan gå från skitförbannad till glad på 5 minuter. Men jag kan även gå från glad till att jag har sån ångest att jag spyr.

Var på EKG igår, och mitt hjärta är friskt som en nötkärna! Kändes väldigt betryggande att höra. 

Nu i helgen provar jag på en liten permission. Om allt går bra stannar jag hela helgen, om inte... Ja då får jag åka tillbaka till avdelningen. Det kommer kännas som ett nederlag. Vill inte göra alla besvikna och sådär.

Och nu är det helt slut i min skalle. Kommer inte på ett smack vad jag ska skriva.

Det kommer väl kanske imorgon :)

Hoppas alla ni har en toppenhelg! 

Kramar
Em

tisdag 19 februari 2013

FK1999A

Hej på er.

Tanken var att jag skulle ha fixat det här först och bloggat om det sen, men efter att ha försökt få kontakt med Fkass till och från i en vecka så .. så försvann tålamodet.

De har en blankett som heter FK1999A - "Intyg för förmånstagare", den går naturligtvis inte att beställa på nätet eller på självbetjäningen, utan man måste få kontakt med en riktig (icke telefonist) person. Varför göra det enkelt lixom? Med den så får man tydligen diverse rabatter på buss och flyg och jagvetinte om man har sjukersättning, aktivitetsersättning eller handikapps-ersättning (eller ålders-pension).

Jag tänkte att det kunde vara ett tips till er som faller under de här kategorierna? Kanske har nån av er redan det och kan berätta lite mer?

Försäkringskassans kundtjänst har varit överbelastad "försök igen senare" varenda gång jag ringt, men nån annan kanske har bättre tur.

Min dator (verkar) funka igen och jag ska försöka hänga lite mer med er!

måndag 18 februari 2013

Om att inte riktigt bli tagen på allvar

Under några veckor nu (minns knappt hur många, men det är över 6) har jag haft besvär med andningen. Halsen snörper ihop sig, det känns som om något trycker över bröstet och jag har svårt att både andas in och andas ut. Jag har sökt hjälp hos läkare flera gånger, och varje gång frågar de: Är du fullt frisk i övrigt? Och då är jag ju tvungen att säga som det är: ADHD, Autism och Schizoaffektivt syndrom (jag brukar utelämna både ätstörningsdiagnosen och borderlinediagnosen för de är inte relevanta). För jag förstår ju att det är viktigt, eftersom jag äter vissa mediciner som kan påverka både andning och vad läkaren skulle sätta in för annan eventuell medicinering.

Problemet är jag sedan direkt efteråt får frågan: Du tror inte att det kan vara panikångest? VARJE GÅNG! Och jag försöker förklara att nej, det är inte panikångest, för jag vet hur sådan känns och detta är inte alls samma sak. Men det är som om de inte lyssnar på mig.

Igår var andningen jättetung och jag blev yr av att försöka andas. Så jag åkte till en jourcentral och fick snabbt träffa en läkare. Och självklart frågade hen om det var panikångest och lyssnade inte alls på mig när jag sade att det inte var så. Det gick så långt att hen ville ringa sjuktransport för att skicka mig till psykakuten! Tillslut blev jag bara så jävla trött på det hela att jag sade: "Jag skiter i vad ni gör, bara ni kollar min syresättning först så att den är okej." Lite muttrande gick läka ren med på det, och tror ni inte att den var nere på 91%! Då blev det genast en helt annan ton, och det pratades om att skicka mig till den somatiska akuten på sjukhuset istället. Som tur var gick syresättningen upp igen efter att jag hade fått ligga och vila en stund. Så vi kom överens om att jag skulle åka hem och ta det lugnt, för jag var så utmattad att jag inte orkade med ännu fler väntetider och läkare.

Men FAN att det skall behöva vara såhär! FAN att en aldrig blir riktigt tagen på allvar som psykfall. FAN att det verkar som om varenda läkare tror att om en har en psykisk sjukdom så kan en aldrig bli somatiskt sjuk! Det är förnedrande att aldrig riktigt bli trodd på. Som om mina åsikter är mindre värda är en psykiskt frisk (whatever that means) människas.

Är det någon som har råkat ut för något liknande?

lördag 16 februari 2013

Avdelning 10A

Där befinner jag mig just nu. Mådde så pass dåligt i torsdagsnatt att jag fick åka till akuten  (finns ingen psykjour där jag bor...). Så sedan natten mot fredag har jag suttit här.

Just nu är jag bara förbannad. Förbannad på hela det här systemet och att INGEN lyssnar på mig.
Igår hade jag sån fruktansvärd ångest att jag spydde. Dom erbjöd mig lergigan (som jag haft sedan jag varit 15 bast och inte funkar mot min ångest). Vägrade då ta dom, eftersom det känns fruktansvärt onödigt, och bröt ihop istället.
Ringde mamma, vilket jag aldrig gör när det gäller mitt mående, och hon blev tokig. Hon ringde hit till avdelningen och skällde.
Fick jag någon hjälp? Nej. Dom satte in en extra insomningstablett istället. Blev lovad ett läkarsamtal idag med en jourläkare. Har jag fått något möte? Nej.

Har gått och frågat hela dagen när jag ska få prata med läkaren, men som vanligt får man luddiga svar.
"Jag ska kolla på det där." "Jag vet inte".

För någon timme sedan gick jag till sjuksköterskan här inne och berättade hur illa det var och att jag måste träffa en läkare.
Det som skedde var att läkaren tog ett beslut, utan att prata med mig, att jag skulle ta två lergigan(!!!!!!).
Jag tog dom och berättade att det inte fungerade, då säger dom att dom ska prova med en annan medicin som jag redan provat och som inte funkar mot ångesten.

Fick ett minimalt utbrott. Smällde igen dörren till mitt rum och ringde mamma igen och skrek.
Det kom in en annan sköterska, och han gick iväg och ringde bakjouren igen. Utan lycka.
Det som gäller nu är att jag ska stå ut över helgen, och få prata med en läkare på måndag.

Vi kom överens om att jag skulle vara inskriven över helgen, men som det är just nu så kan jag inte åka hem.
Om inte den här vidriga ångesten inte lägger sig, så vet jag precis vad som händer när jag kommer hem.

Jag har varit skadefri i ett år och jag vill inte falla tillbaka och få ett återfall. Men nu är det inte långt ifrån, och det är skrämmande! Skrämmande att psykvården tillåter att det får hända.

Förmodligen kastar jag onödigt mycket skit på psykvården just nu. Men för i helvete!

Lyssna, tro på mig, förstå, engagemang förfan!

torsdag 14 februari 2013

Glad alla hjärtans dag då allihop

När man har någon man håller kär, borde inte denna dag kännas mer speciell än den gör just nu?
Jag sitter och blir deppig och tänker att det är en skitdag, eftersom jag ser alla andras facebook-lycka.
Blommor och fina ord från deras partner. Suck... 

Jag är hemma hos H, och han var ledig idag. Har gått och sett fram emot den här dagen. Bara han och jag. Mys, god mat och kanske någon film. 
Vad har vi gjort?

Ptja, storstädat hans lägenhet. Han har varit ute och kört och jag vilat.
Vi halvt bestämde tidigare att vi skulle käka ädelostroullader, men fick nu efter jag duschat höra: 
men ska vi inte göra det lite billigare då och äta pastagratäng?

*drar en djup suck*

Jo, visst. Vi käkar pastagratäng, sen sätter vi oss i ett varsitt hörn av soffan också. Slår på en film och bara sitter.

Nu är det väl inte själva pastagratängen jag reagerar över. Eller jo, kanske. Jag vet inte. 
Lite besviken är jag faktiskt. 

Jag hade nog innerst inne gått med förhoppningar på extra mycket bekräftelse och kanske till och med en blomma idag. Verkar inte bli något av det och jag känner för att bara sätta mig ner och gråta. 

Jag hoppas verkligen att alla ni andra har en bättre dag än jag har idag! Glad alla hjärtans dag på er. <3

onsdag 13 februari 2013

Snälla någon räcker det inte nu?

OBS! Varning för gnäll och tycka synd om mig själv syndromet. 

Känns som att någon gång måste väl även jag bli bra? 

Allt började för många år sedan med gallsten antagligen pga atkins liknande kost som BUP tvingade mig till i samband med Tomatis. Levde med gallstens anfall fram tills jag var 18 och akut fick opereras i sista stund innan gallblåsan brast. 

I samma veva hittas en cysta på ena äggstocken som senare leder till operstion och borttagande av äggstock och äggledare. 

Året efter lyfter jag fel med konsekvensen diskbråck fortsätter dock jobba trots att konstant strålande smärta gör stt jag varken kan sitta eller ligga. Ändå åker jag två veckor på semester utomlands. Kommer hem packar ihop mina saker och flyttar till en ny stad och ska studera på Gastro academy en Ky utbildning på 60v rakt av till Internationell bar och restaurang chef. Gick inte så bra, domninigar, förlamning i benen akutoperation igen och där brast psyket värre än någon gång tidigare. 

Och så fortsätter det med årligen       akutoperation och nu senast ville jag inte åka in då det bara kändes som gallkramper men sen började jag kräkas okontrollerat. 

Så återigen en operation och det var riktigt kritiskt då jag hade tarmvred och totalt stopp i tunntarmen pga sammanväxningar från tidigare operationer.  Och pga så fick dom öppna hela buken. Boenstöd har misskött sitt uppdrag gentemot mig då jag inte fått mina smärtstillande i tid och nu har snart fem veckor gått och jag har fortfarande obeskrivligt ont. .. Två veckor efter operation fick jag åka ambulans in för smärta men den ville inte ge med sig så det gick så långt att läkarna inte kunde ge mig mer och var lika makt lösa som mig. Röntgades och allt sånt igen men inget visades direkt som skulle kunna orsaka min smärta. 

Förra veckan ville hjärnan inte varva ned så strax över tre vakna dygn.  Denna veckan verkar då inte bli bättre då jag försökt sova sen 22.40 igår kväll. Samtidigt försvinner inte smärtan och har bara lindring tills ikväll. .

Ska iväg till DBT gruppen och det var tänkt jag skulle försöka gå själv idag och inte bli hämtad men den planen gick i stöpet. ..

Nej stackars er som tvingas höra på mitt gnäll. .. 

Hoppas ni får en dag utan ångest♥