Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

fredag 28 december 2012

Mamma och pappa, jag vill inte leva.



God fortsättning alla.

Jag undrar lite hur era relationer till era föräldrar ser ut.

Jag har en väldigt ytlig relation med min mor. Vi pratar inte om hur vi mår. Hon har slutat fråga mig det för hon blir så ledsen och börjar gråta och jag får trösta henne för att hon mår psykiskt dåligt själv. Hon gråter mycket. Jättesvår situation för mig men det är väldigt få som verkar förstå hur jobbigt det är. Det tynger mig något enormt och många tårar gråts för henne. Kära mor min.

Far å andra sidan har blivit väldigt engagerad i mitt mående. Jag har lärt känna honom vid 20 års ålder så vi har en specifik relation bara genom det. Han hetsade läkare att göra en ADD/ADHD-utredning på mig efter som han själv har det och dessutom vet att på hans sida i släkten finns det mycket psykisk ohälsa. Jag är tacksam för hans engagemang men vi står å andra sidan även på helt olika sidor politiskt så det blir lätt mycket bråka också.

Det är fruktansvärt tufft att ha föräldrar som mår dåligt på olika sätt men jag har, p g a personlig erfarenhet, mindre insikt hur det måste vara att ha barn som mår psykiskt dåligt. Därför respekterar jag dem nu oavsett hur de behandlat mig tidigare. ( OBS att jag inte vill trampa någon på tårna med detta uttalande. Jag talar enbart utifrån MINA erfarenheter. )

Vänligen
Glittervargen



torsdag 27 december 2012

Jag och mitt humör

Arg och lätt retlig och såklart blir det bråk och tårar. Jag ensam kvar hemma och han någon annanstans.

Vissa dagar liksom räcker minsta lilla grej för att det ska brista och jag få utbrott. Samtidigt vet jag att han brottas med sin depression, sin ångest och sug efter annat.

Jag kan bara inte hjälpa det, är som en tryckkokare som kokar över. Får inte tyst på mig själv och elakhet efter elakhet kommer ur min mun. 


Det handlade ju såklart egentligen inte om disken.  Att jag har bett honom för flera timmar sedan att ta åtminstone lite av berget eller att jag försökte fixa mys med hemlagad potatisgratäng och stek.

Allt blev bara fel, blir fel och nu sitter jag här och gråter för den där osäkra typen som också är jag tror inte han kommer hem eller vill ha mig längre. För att jag är jobbig, tjatar och varför kan jag inte hålla tillbaka. Han förtjänar inte min ilska, frustration.

tisdag 25 december 2012

instabil impulsiv... och god jävla jul

9 minuter kvar av denna helvetes dag. ångesten har svidit i kroppen hela dagen. jag vill säga att ångesten har gjort ont i hela kroppen, men det har mer legat svindande och brännande över hela kroppen och inuti mig.

en gång i tiden så älskade jag julen, folk, vänner och familj visste hur jag älskade allt julstök med att julbaka bröd och godis, julpynta, fixa gran, laga mat och bara vara så jävla julig.

det känns så längesen.

den 19 december för två år sedan så var jag död. då låg jag med respirator och i koma efter en (oavsiklig) överdos. två år, det är både lång och kort tid. jag insåg att en dag kommer jag faktiskt inte vakna upp och leva längre och jag vill inte dö.

två år.

både bra och dåliga år. vill skrika, jag har nästan lite panik just nu. resten av huset sover, jo jag är nämligen hemma hos min mamma just nu. vilket också är lite ångestladdat då jag senast var här så skar jag upp mina armar och lämnade mitt rum utan att byta lakan (ingen går någonsin in här) men nu skulle hon byta lakan och fick då se vad jag hade ställt till med, ett lakan fyllt av blod som gått igenom till madrassöverdraget och igenom till madrassen. god jul mamma, eller vadå?

jag vet inte riktigt vad jag vill skriva, känner att jag tappat tråden om vad jag börjar med hela tiden. jag svänger mer i humöret än någonsin och min pojkvän/sambo har börjat märka det, och även påpekar det. ena sekunden är jag där för att i nästa sekund vara där. inte påpekar det elakt eller så, mer bekymrat eller påpekande... det oroar mig lite, jag borde kanske gå tillbaka till mina mediciner som jag utan läkarens insyn eller vetande slutat med.

vart var jag nu då, fan. allt är konstigt, kommer på nya saker hela tiden. har under hela dagen smygit i mig så mycket snapps jag kan, öl och rödvin som jag själv hade med mig. min pojkvän är hemma hos sig, ensam. det gör också ont. men han ska jobba, min fina fina. han jobbar på akuten som sjuksköterska. är så stolt över honom. men jag saknar honom, och det gör ont i mig att han är ensam idag.

drogsuget är större än någonsin. en lina. ett piller. ett vad fan som helst.

har tagit mina sömnmeds nu, så jag hoppas jag somnar närsomhelst.

jag ber om ursäkt för ett otroligt flummigt inlägg, men jag mår så dåligt och är en aningens berusad på det.
helvete. jag vill bara leva ett harmoniskt liv, jag vill leva som grannen, som kompisen, som busschauffören, som någon....

jag flashbackar mycket idag. ser och hör saker jag inte vill bli påmind om. saker som inte ens hänt på julafton eller ens under denna tiden på året. förutom överdosen då, det lilla jag kommer ihåg. men annant, allt bara - det blir för mycket.

nej, nu försöker jag säga godnatt igen.

och förresten, tack till er som faktiskt ställt frågor i min frågestund på min privata blogg http://piiket.blogg.se

godnatt, och hoppas att DU eller NI haft, får eller har en fin julhelg.


lördag 22 december 2012

Övergiven

Det är den känslan som funnits med mig kanske alltid men väldigt mera märkbart det senaste. Vet det sticker i mångas ögon men jul är nog den värsta högtid jag vet. 


Särskilt då de som skall kallas sig min familj räknar bort mig. Inte räknar mig lika värd som resten av mina syskon. Jag vet jag är orättvis nu men det är så jag känner.

Och säkert menar de inget illa men jag är trött på att hitta på ursäkter för deras beteende. Jag är trött på att be om ursäkt för saker jag inte gjort. Jag är trött på att alltid tänka på mitt tonfall då de alltid hittar fel och kallar mig otrevlig och inte käck i tonen. Jag är trött på att förnedra mig genom att be dem om hjälp då jag alltid får ett nej.

Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte blev hembjuden att fira jul med dem innan i förrgår med bara några dagars varsel på mig att hitta hundvakt och att min respektive inte blev medbjuden utan att enligt dem kunde han vara hemma med hunden.

Jag tänker inte be om ursäkt för att för en gångs skull skall jag visa mig som person respekt och inte behöva krypa för dem något mer.

torsdag 20 december 2012

Coca Cola- reklamen som gick sönder



En text om jul, stjärnor, värme, familj. En text om mat, stickade tröjor, ljus. En text om förväntningar, stress, magont. En text om mörker, ångest, ansträngd andning, apati, självdestruktion och extra mycket behovsmedicin.

Ont, ont, ont. Varför gör det så ont på julen? Jag vill inte deppa ned men jag verkar ju inte ensam om att tycka att denna kommande veckan känns som den sista. Varför är det så tror ni?

En text om att ta på sig vargtröjan, begrava sig i värmefilten, äta inget, släcka ljusen och ställa in julen.


/Glittervargen

söndag 16 december 2012

tänd ett jävla ljus

snart jul, eller vi är väl i juletider redan. fler än jag som har ångest över detta?


måndag 10 december 2012

Knep och knåp

I perioder lider jag av fruktansvärd ångest. Den river, sliter, får min mun att torka ut och min hals att snörpas samman. Den får mig att tro att jag kommer att sluta andas vilket ögonblick som helst. Eller att den kommer att få min kropp att lösas upp i atomer. Ångesten regerar och jag har få verktyg att ta till för att stoppa, eller ens lindra, den.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna denna ångest.
Därför frågar jag nu:
VAD GÖR NI NÄR NI HAR ÅNGEST?

Jag letar tips, tricks, knep, råd och hjälp. Inget är för litet eller för stort.
Allting är av värde (förutom självskadande).
Så släng hit vad ni har!

söndag 9 december 2012

Kampen om rätten till att vara sjuk!

Igår fick jag brev från F-kass att jag från och med första januari är sjukpensionär! Eller hur det heter nu för tiden, ni vet vad jag menar..

Det är en enorm lättnad och jag missade utförsäkring och socialbidrag med väldigt liten marginal. Yay me!

Skriver från mobilen så jag vet inte om jag kan tagga.. *sadface från ordningsfreaket*

lördag 1 december 2012

återfall

i veckan fick jag ett återfall. igen.
mina stackars armar klarar nog inte mycket mer, ändå har jag tatuerat över det det mesta, i alla fall det som är gammalt nog att tatuera över.

under senaste 1 ½ åren har jag haft (tror jag) cirka 5-6 återfall av självskada, ben eller armar. innan dess var jag självskadefri (hur man nu vill tolka det.......) i lite över 1 år. jag vet att 5-6 gånger inte är mycket. MEN, det värsta är att TRE, kanske FYRA (förtränger detta gärna och lätt...) kommer jag inte ens ihåg att jag gjort. total black-out, inget minne alls. någon gång har jag druckit, någon gång på stilnoct och/eller imovane och alkohol eller i totalt nyktert tillstånd. det spelar liksom ingen roll hur jag är. och det skrämmer livet ur mig, det blir djupare och djupare, och jag är rädd. hur långt kan jag gå under dom här black-outsen? JAG HAR JU INGEN KONTROLL OCH INGET MINNE.

vaknar upp av att kläder och sängen är full med blod men det har gått för lång tid att sy så det blir att tejpas. helvete, hatar det här, blir rädd och frustrera. ta mig inte fel, jag dömmer INTE, absolut INTE, er som har ärrfyllda kroppar. men JAG vill inte ha det, och JAG skäms över det. går alltid med långärmat, om det inte är nära nära nära nära nära vänner/familj omkring mig.

jag tatuerar mig gärna, jag kommer fylla mina armar. har inte mycket plats kvar på armarna då jag är så tatuerad, gamla ärr under. men nu måste jag vänta tills ärren blir såpass gamla. jag blir så ledsen. så jävla ledsen.vill inte vänta. och ingen förstår. ingen.

min pojkän blir ledsen och orolig. jag förstår honom. det blir jag också. det här är inte jag. en kväll somnade jag inte av stilnocten. jag gjorde mig då inte illa, men skrämde upp min pojkvän rejält. jag har inget minne. hur långt kan jag gå?

jag har redan varit nära på att dö en gång. koma, respirator. hela skiten.
och jag vill inte dö, JAG VILL LEVA.

jag hatar och jag älskar benzo över allt annat.

någon som känner med, någon som vet?
snälla, låt mig inte vara ensam i det här.


såhär öppet har jag aldrig skrivit. inte ens på på min privata blogg.


gammal bild på mig en människa tog på mig i en av mina värsta ångestattacker någonsin.
snorfull, snorhög och allt därtill. har kvar bilden för att påminna mig om vad som en gång var.
jag är ju alla fall inte här. 

ps. jag har nu fått min diagnos (igen). men jag avvaktar med att skriva ut den här, då jag inte riktigt har gjort mig "vän" med den än. kan man bli det? vän med sin diagnos alltså.