Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

måndag 29 oktober 2012

Medicinfråga; Pargitan



Hej sisters and bros.

Jag är väldigt nyfiken på om någon här har erfarenheter kring medicinen pargitan.
Det är en biverkningsmedicin och mot parkinsonism.
Jag är orolig att jag gillar den för mycket och kan till och med jämföra den med bensokänslan.
Den hjälper mot mina jobbiga biverkningar men jag tar den gärna även när jag INTE egentligen behöver den för att den dämpar angsten på ett skönt sätt :S

Någon som känner igen? Är det en skitdålig medicin att fastna i eller sluta med? ^^


/Glittervargen



tisdag 23 oktober 2012

Medicinfråga.

Hej kära ni!

Jag har varit på nåt slags utredningsmöte med en fristående läkare idag, för fkassans skull egentligen. Men hon föreslog att jag skulle börja äta Mirtazapin, hur ser era erfarenheter ut runt den här medicinen? Jag är skeptisk.. 

Jag kan läsa Fass tills ögonen faller ur, men jag vill höra era erfarenheter och tankar runt det här! 

Pöss
/Anna

Meh, jag glömde helt att förtydliga! Så kan det gå!

Jag är bipolär typ 2, äter lamotrigin, buspiron och atarax, samt diverse smågodis vid behov. Jag äter inga antidepp, och vill heller inte göra det eftersom jag kände att det inte gav mig tillräckligt mycket för att stå ut med biverkningarna. Men den här läkaren menade att jag borde prova det här och fick det att låta som nån slags mirakeldrog, och visst kan jag prova några månader, men jag är hellre lite deprimerad än att känna att jag inte kan tänka klart.

Hon tyckte i alla fall att jag skulle ha fast sjukskrivning, och skulle skriva det i sitt utlåtande. Det är bra!

måndag 22 oktober 2012

ADD?


Igår var jag hos en ny läkare som att jag förmodligen kunde skrota min långa medicinlista, få rätt diagnos samt en medicin eftersom han ville göra en ADD-utredning.
Han var förundrad över att ingen inom vården gjort det tidigare. Kanske för att jag ALLTID varit medicinerad med lugnande medicin?

Ville bara dela med mig till er. En stor grej för mig. Ni som fått diagnos ADD/ADHD som vuxna får gärna dela med er av era erfaranheter i kommentarsfältet här eller på min blogg. Hade betytt mycket med lite hjälp på vägen.

Tack Sistern in arms(and bros) för att jag får dela med mig här!
Kram till alla från Glittervargen

fredag 19 oktober 2012

Mår dåligt, varit inlagd.

Mår skit, varför kan jag inte bara få lugn och ro, ensamheten driver mig till vansinne. Min stora sorg idag är att min dotter har de tufft. Måste kämpa nu för att hon ska få lugn och ro omkring sig. Har nyss kommit hem från sjukhuset,inlagd igen. Denna gång fick jag remiss för uppföljning. Lär ju inte hjälpa nåt. Men jag måste kämpa på, vet inte hur jag ska kunna förbättra mitt liv men jag måste börja någonstans och jag har börjat med att sätta fart med träningen. Har även gjort ett försök med att vara mer social och försöka träffa vänner som jag haft tidigare. Men de har inte lyckats så bra med den sociala biten. Får nog försöka skaffa nya vänner, kanske flytta till och med så småningom.

/ Skrivet av en väldigt trött och ledsen Isa

måndag 15 oktober 2012

Presentation: Kampen mot Kaoset

Välkommen till mitt kaos!

Jag är personen som de flesta skulle beskriva som glad, omtänksam, stark.
Dom har inte fel i det, men det stämmer inte riktigt.
Jag har sedan dagis mått dåligt, varit deprimerad och varit "annorlunda" som folk gillade att säga.
När jag var 9 år hände en massor.
Jag började röka, skära mej själv, började på psykiatrin och sen gick det snabbt utför.

I mina journaler har det stått att de misstänkt ADHD sedan dagis, misstänkt Borderline sedan mellan/högstadiet och misstänkt Bipolär sedan gymnasiet.
Diagnosen Borderline fick jag när jag var 21, diagnosen ADHD blev satt när jag var 25 och Bipolär när jag var 26.
Har varit bulimiker men har nu diagnos Ätstörning UNS, pågående depression och generaliserat ångestsyndrom.

Idag är jag 28år har två barn och gått i alla olika typer av behandlingar, legat inlagd, lever nu drogfritt efter att missbrukat droger i drygt 8år. Har inte skadat mej (så som skurit / bränt) på 6,5 år och jag kämpar dagligen med mitt mående.

Mitt skrivande är rakt på, ärligt och öppet till 100% och kan även uppfattas som osammanhängande och hoppigt då allting för mej går 1000-gånger snabbare, vilket är alldeles för snabbt.
Jag har inget filter eller någon "bra broms" så när mina tankar och känslor rusar iväg så kastat jag bara med och därför skriver jag lite svängigt ibland.

Jag har bloggat på olika bloggar sedan 2005, haft vardagsbloggar, bloggar om mitt mående, mammablogg, viktblogg och ja.. min blogg Kampen mot Kaoset startade jag 9 oktober i år, alltså för bara en vecka sedan.
Jag försöker vara så anonym som det går, vi får väl se hur det blir med det och hur det går.

Hoppas självklart jag kan tillföra något, vad som helst.
Att någon kanske slipper känna sej mindre ensam, kanske känna igen sej och se vad jag lyckats ta mej ifrån och förstå att du kan också?!

Jag var en tjej, sönderskuren, blodig och konstant hög på knark.
Idag är jag en mamma med ärr som aldrig kommer röra en drog.

Jag har fortfarande självmordstankar, saknar rakblad och skalpeller och ibland även droger.
Men mina barn är min styrka, jag måste leva och kämpa för dom.

Välkommen att besöka min blogg och välkommen med alla frågor eller kommentarer!

Kram
Lilla Fröken Kaos

lördag 13 oktober 2012

Ensam på grund av sjukdomen

Jag tittar runt lite och läser, läste ett inlägg om hur omgivningen hanterat informationen om sjukdomar och diagnoser. Det var ett tag sedan inlägget gjordes, så istället för att skriva i kommentaren gjorde jag ett nytt inlägg. Vet inte hur ni vill att man gör? Eller om man ska följa något tema. Kände iallafall att jag vill berätta min historia även här.

 Jag har alltid varit ärlig, berättat öppet om min sjukdomstid. Med resultatet att ingen vill ha att göra med mig, ingen ger mig en chans att lära känna mig. Jag vet att jag är en bra människa, jag har mycket resurser, jag är värd att lyssna på. Men i samma ögonblick som en ny bekantskap får höra talas om att jag varit sjuk, vill dom inte längre ha att göra med mig. Det värsta är att det inte längre vill ha att göra med mitt barn heller. De får inte längre leka med henne. Min dotter förstår ingenting. Men jag har lärt mig att vara tyst. Jag har varit inlagd tre gånger i år, bara ca 2 veckor åt gången. Senaste gången var jag så nära att ta mitt liv. Jag hade verkligen bestämt mig och skrev ett självmordsbrev på datorn. Men jag ger en helt annan förklaring till människor omkring oss än den riktiga orsaken. Folk frågar inget mer, antagligen är människor så upptagna med sitt. Alla har mycket, det är jobb och familj så ingen har tid att fråga. Som tur är. Eller så förstår de men frågar inget mer för att slippa höra. Men det går emot vad jag vill. Jag vill kunna prata om det, vara öppen. Jag vill berätta att jag i perioder mår så dåligt att jag måste vara inlagd för att skyddda mig själv. Jag vill inte vara ensam längre. Men jag vet att om jag berättar blir min dotter ensam, hon får på sin höjd gå hem till kompisar men dom får inte följa med henne hem. Och det är nåt hon så gärna gör. Tar hem kompisar, hon älskar att ha sina vänner hemma.

När den ända kompisen jag hade, som själv oxå led av ångest, flyttade. Blev jag helt ensam, jag hade verkligen ingen. Min mamma och pappa har jag som börjar bli gammla. Jag flyttade, och lärde känna en grannfamilj. De har barn i samma ålder.  Till slut berättade jag min historia för dem, trodde det var ok. De är också de ända som vet om den riktiga anledningen till att jag varit inlagd tre gånger i år.  Nu får inte deras barn komma hem till oss längre. Jag är samma person som innan, jag är helt ofarlig. Jag har inte haft det lilla minsta symptom på psykos sedan 2005. Men människor är rädda.

Jag sitter just nu i en situation där jag måste flytta, byta stad helt. Jag får inte ett jobb här, det är en alldeles för liten stad. Mina föräldrar kommer bli skogstokig, det ända min mamma vill är att ha alla barnen i närheten. Men jag kan inte leva för andra människor. Jag får varken jobb eller vänner här, Det är alltid någon som känner någon som vet vad jag varit med om och som vet att jag varit sjuk. Den ända lösning jag ser är att jag står ut tills jag är klar med utbildningen och sen söker jobb i hela Sverige, kanske till och med utomlands. Börja om från början. Glömma allt som varit.

Men samtidigt önskar jag att jag kunde vara öppen för att påverka folk att ändra sina fördommar. Men jag måste tänka på min dotter. Därför är jag glad att jag hittade hit att få en chans att berätta utan att riskera att min dotter blir ensam.

/Isa

Glittervargens presentation; Mollgan blev på riktigt


Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och därför är jag glad att jag blev inbjuden hit. Tack. Jag vill försöka ha ett vanligt liv

Jag heter Linnéa.
Linnéa, Glittervargen

fredag 12 oktober 2012

Isas presentation

Hej!

Jag gör ett försök att skriva ett inlägg. Jag är en ensamstående mamma till en liten tjej som precis börjat skolan.  Hon är mitt allt, ända anledningen till att jag lever.  Det är för hennes skull jag kämpar för att få vård.  Jag studerar idag till min andra examen, har en magisterexamen och tänker nu ta en kandidatexamen. Utifrån ser antagligen mitt liv helt sjukt ut, jag grinar, har ångest, tänker ta livet av mig. Så fort jag får kraft nog sitter jag med huvudet i böcker och studerar för att lyckas. Men det är också i böckerna och kalkylerna jag får ro. Där mår jag bra, men jag måste ta mig över en spärr innan jag kan få ro i dem. Och ibland är den där spärren väldigt hård. Min första examen tog jag på ren trots och att jag ville bevisa för alla andra att jag faktiskt också kan, jag är inte korkad och dum som alla sagt i alla år. Nu har utbildningen ett annat syfte jag vill kunna försörja mitt barn. Jag kan inte lägga mig ner och dö. Det alternativet finns inte längre de flesta stunder i mitt liv. Men så kommer svackorna oftast mellan 10.00 till 03.00 på natten eller så vaknar jag 03.00 på natten i ångest och paniken tar över. Då finns inte viljan att leva längre.

Har sedan 2004 diagnosen ospecifierad psykos. Den har nu ändrats till djup depression och ångest med psykotiska inslag. Min ända fundering är vart är de psykotiska symptomen? Hur kan en psykotisk person bo på mamma barn hem, och få behålla sitt barn. Det var personal dygnet runt. När jag var där var jag fortfarande på lpt. Tvångsvårdad för jag ansågs vara en fara för andra. Men jag fick för socialtjänsten åka hem med mitt barn efter mindre än 3 månader fortfarande lpt:ad. Det är inte ens enligt lag att en person ska vara på lpt och ej vara i behov av vård dygnet runt på avdelning. Jag var hemma i upp till ett halvår på lpt, under den tiden fick jag ingen vård. Behandlingsassistenter kom hem till mig ibland men det hjälpte knappast snarare tvärtom.

Visst jag hade synhallicar men jag hade tagit för mycket av en medicin som påverkar vissa ämnen i hjärnan. VIlket slutade med hallucinationer. Men det innebär inte att man har en psykos sjukdom. Jag har kämpat sedan 2004 för att få vård, eller inte 2004 mitt mående var då så pass dåligt att jag slutade kommunicera. Men sedan 2005 har jag kämpat och blivit nekad med diverse otroliga anledningar. 2004 ägnade jag några veckor åt att försöka ta mitt liv. Tänker inte skriva här vad jag gjorde för jag vill inte trigga igång någon. Men uppfinningsrikedomen var det inte fel på. Däremot fegade jag ur varje gång. Jag har inte fått någon hjälp alls av vården för min depression eller suicid tankar.

Jag kämpar fortfarande 8 år senare för att få någon vård som hjälper. Efter 7 år fick jag en second opionen och diagnosen ändrades men än har ingen skillnad i behandling skett.

Om det är nåt jag vill få fram till resten av omvärlden så är det att hade jag som liten fått bli sedd och uppskattad för den person jag var. Hade jag inte varit där jag är idag, jag hade kunnat skapat ett bättre liv åt min dotter och jag hade sluppit så mycket ångest.

Jag ber om ursäkt om inlägget är lite slarvigt skrivit, är oftast väldigt trött den här tiden på dygnet.

/ Isa

Ensamhet

Har inte skrivit här inne av olika anledningar har knappt orkat med min egen blogg, jag har vissa perioder som det är väldigt svårt att få ur orden ur skallen.
Just nu ligger ja med en ny opererad axel ganska så trött,lite värk men det är väl som det ska vara.
Däremot har jag tok ångest som kom direkt dagen efter när narkosen och allt har släppt ordentlig jag känner igen det från förra gången jag opererades.

Jag borde vara glad det var tydligen en lyckad operation men ni som läst min blogg vet hur mycket tid jag spenderar på sjukhus och dom miljöerna och hur pass trasig denna kropp är...
jaja lite tankar fån sängen hoppas ni får bra ångestfri helg allihopa!

Space Monkey Tipsar: AS Projekt

"KBT teamet i Göteborg har för närvarande ett forskningsprojekt för
personer inom Aspergers och ångest/depressionsproblematik. För dig som är
intresserad av projektet, hänvisar vi till vår hemsida: KBT Teamet"

Hemsidan verkar dock ligga nere för tillfället.  Tipsar om detta eftersom det har gett mig så oerhört mycket. Fick reda på i går att de har en plats kvar på forskningsprojektet. Kan varmt rekommendera det, hon som håller i sessionerna är underbar. Kontakta mig om du har frågor eller vill ta kontakt med teamet så kan jag ge dig hennes e-mail adress.

torsdag 11 oktober 2012

Rutinernas varande eller icke-varande

Rutiner och jag har ett slags hat-kärlek förhållande till varandra. Jag blir uttråkad om jag har för många rutiner, fungerar inte alls om jag har för få och gud benåde dig om du ruckar på de rutiner jag har. Då kommer AS monstret och Grawwwwr! *nomnom* sedan är du verbalt nerhackad och min hjärna har återhämtat sig från en panikilskattack.

Inom psykiatrin och slutenvården så är rutiner religion. Lite för mycket kanske, och speciellt för någon som jag som gärna visar mellanfingret mot alla former av auktoriteter. Det är förmodligen ADHD-barnet i mig som spökar. De försöker stöpa alla i en och samma form, vilket enbart är idiotiskt och dömt att misslyckas. Arbetsterapin inom öppenvården där jag går (Västra Göteborg) finns i några få utföranden vid samma tider utan möjlighet till variation. Det fungerar inte alls för mig, inte alls. Att göra samma sak, på samma tid, ad infinitum ger mig panik. Vilket faktiskt gör att mina egna rutiner ger mig panik ganska ofta. Detta är i sig problematiskt eftersom jag behöver mina rutiner om jag ska komma i håg att äta och sova. Känner man inte hunger eller sömnighet så är rutiner det enda sättet att INTE glömma bort saker och ting. Och görs saker i fel ordning så glömmer jag bort. Därav gud benåde dig om du ruckar på mina rutiner. Då får jag hjärnlåsning, vilket sällan är konstruktivt.

Insåg dock i går hur fängslande dessa rutiner dock kan vara. Jag bli ofrivilligt fjättrad vid min egen lägenhet i mångt och mycket. Mycket har att göra med en rädsla att om jag bryter dessa rutiner, som tog mig över tio-års arbete att få till, så kommer jag att falla tillbaka. Tillbaka till att sova ingenting, äta ingenting, dricka för mycket och kanske till slut även slinka ner tillbaka i missbruket. Och jag vill verkligen inte dit igen. Dock ibland, som i går, så vill jag dit igen. Mest för att jag är trött, trött på att det är jobbigt att ens ha fungerande rutiner (ADL som psyk så fint kallar det *ryser*) som gör att allt utöver det faller. Om jag ska ha fungerande rutiner så kan jag inte göra så mycket mer utöver det. För de i sig självt suger musten ur mig. Och det känns djävligt patetiskt ibland att jag vid 30 just så pass orkar gå och handla själv utan att min hjärna havererar. Då blir lusten att ge upp ibland överväldigande stor. I sådana stunder är det tur att det finns serier man kan begrava hjärnan i, distraktion is the shit.

Min hjärna bråkar med sig själv om rutinernas varande eller icke-varande. Weee! *tjatter tjatter, tjafs tjafs, etc. etc.* Kan de någonsin bli för många?

onsdag 3 oktober 2012

Att få hjälp skall vara så j*vla svårt!

Och varför skall allt vara så förbannat svårt?
Varför skall man inte kunna få hjälp när
man är i verklig nöd?

Jag syftar på mitt problem med boendet.

Som många av er vet (vet att det är flera
som följer min blogg), så har min lägenhet brunnit,
just nu har jag en tillfällig lägenhet som jag
bara kan bo i högst 2 månader till.
Sedan är jag bostadslös om jag inte hittar nytt!

För den fulla storyn, gå in på min blogg - Eriiza

Anyway... Försöker få hjälp med detta från min
kontaktperson på PSYK i Uddevalla, samt
från Försäkringskassan.
Men de säger bara att jag får hitta själv.

Hur hade de tänkt sig det?
Har gjort allt jag kan.
Ringt överallt där jag förmår.
Men inget napp.

Varför hjälper de mig inte???

// Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

tisdag 2 oktober 2012

En liten introduktion från Space Monkey

När jag fick frågan om jag var intresserad av att skriva för Sisters in Arms så var svaret ett stjärnklart: JA! I en värld där samhället och psykiatrin är fenomen man fortfarande allt som oftast måste gå korståg mot för att ens kunna ha chans att andas kristallklar luft, och det på toppen av djävulskakan av sina egna själsvärldskrig man måste föra på en daglig basis enbart för att överleva. I denna värld behövs det platser där det finns stöttande händer, fingrar och tår också för delen, detta är en sådan plats.

Jag började blogga under namnet Nyx för några år sedan (den bloggen kan du hitta här: Nyx), då som ett hjälpmedel för att få struktur på mitt kaoshuvud. Tog en längre paus under förra året, strax efter att jag fick min AS diagnos, då jag onekligen behövde ensamtid för att processa hela skiten. Huruvida mitt dåtida besatta WoW-spelande var en bidragande faktor låter jag, erhm, var osagt. Började åter igen blogga för några månader sedan, då på ny blogg, under nytt namn: Space Monkey!

Min resa i psykiatrins förlovade *ironi* land började på sent 90-tal i England då jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. Fick där KBT behandling och ätstörningen har jag i mångt och mycket varit befriad i från sedan dess. I Sverige började den resan först 2004 (mer om den finns att läsa på min blogg) i Umeå. I dag sitter jag endast, officiellt, på två diagnoser, AS (Asperger) och PTSD. Jag har också ADHD, men på grund av idioti inom psykiatrin (bland annat brist på en komplett utredning) har jag den inte officiellt. Det tog mig sju år att få korrekt diagnos. Innan hade jag bl.a. Bi-Polär typ 2 diagnos, EIPS diagnos och fler sidodiagnoser än jag orkar räkna. Har säkerligen medicinerat mig igenom minst halva psykofarmaka Fass vid det här laget (jag önskar att jag skämtade) men då i princip ingenting varit hjälpsamt så har jag i dag enbart behovsmedicinering i form av lugnande och sömntabletter.

När jag inte kaosdunkar mitt 30-år gamla huvud i väggen spelar jag rollspel, tittar på säkerligen alldeles för mycket serier och film, skriver poesi, läser facklitteratur (arbetsminnet har spökat sönder min förmåga att läsa skönlitteratur *snyftar*), kramar på klonen (min särboende fästman), snurrar runt i lägenheten och slår in knäna i mina möbler. Efter nästan sju år som heltids sjukskriven har jag blivit utomordentligt duktigt på att göra ingenting. Moawhaha! Just det, spelar D3 emellanåt och funderar på om jag ska köpa MoP och snöa in mig på gulle-shamanerna igen. Time will tell.

Skulle säkerligen kunna skriva mer men risken är då att jag aldrig skulle sluta skriva. Så jag vinkar adjö för tillfället och går och hänger min tvätt. Mer information om denna rymdapa hittar ni här:

Space Monkeys Kaos Teoretiska Existens