Vad är av vikt att veta för er andra?
Hm... Jag har diagnoserna PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), Instabil Personlighetsstörning (f.d. Borderline), Ätstörning UNS (Utan specifikation).
Sedan har jag för vana att missbruka tabletter, alkohol och "naturligtvis"
vassa föremål.
Så jag kanske inte sticker ut riktigt, men här är jag!
Uppväxt med en ensamstående mor som blev alkoholist vid min
födelse, inte den mest ideala uppväxten kanske, upplevde även
sexuellt utnyttjande av människor jag inte längre vet vilka de är.
Vi flyttade till Sverige från Lettland Augusti, år 2000.
Då gifte sig hon med min styvfar som är svensk (nej, hon var ingen postorderbrud),
då fick man 4 låtsassyskon på köpet, dock var de betydligt äldre än jag,
så en relation uppstod aldrig direkt.
De skilde sig 2004 om jag inte minns helt fel, då flyttade vi till en lägenhet
närmre min skola.
Redan under de tidigare åren var man blyg, vågade knappt prata,
visste inte hur man skulle passa in, ja ni vet, THAT old story!
Mobbningen ingick i hela detta härliga paket.
Någonstans i slutet av mellanstadiet råkade man hamna i en grupp
med "miniligister", vi snodde saker, cigaretter & alkohol framför allt.
Ingen butik kom på mig - hade kanske tur?
Någonstans i början av högstadiet orkade jag inte längre vara
väggblomman som var tyst, så jag hittade min egen stil, något
mellan punk, metal, goth och rock.
Då kom de konstiga hårfärgerna, alla nålar i ansiktet.
Samtidigt kom också självskadebeteendet på riktigt.
Minns när jag var liten att jag dunkade huvudet i betonggolv och väggar,
eller tegel tills jag svimmade av för att slippa känna, så rakbladen var
väl egentligen väntade.
Var väl inte direkt uppskattad av de flesta då heller, men jag käftade
emot och strök på masken med självsäkerheten, trots att jag ofta smet
in på en toalett och grät i några timmar, för att någon gav mig en blick
som jag genast tolkade.
* * *
Numera är jag sjukskriven, går till psykiatrin, minst en
gång i veckan.
Min enda vettiga läkare någonsin slutade på mitt sjukhus nyligen,
och jag vet inte vad som kommer att ske efter det.
Självskadorna finns fortfarande där, samma med stilen och den påstrukna
masken.
Liksom ätstörningarna och minnen.
Något mer ni vill veta?
Tveka inte att fråga, svarar på det mesta!
MvH Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/
Välkommen! Trevligt att ha dig här. Har följt din blogg en tid, du skriver bra! Så kul att du kommer att skriva även här!
SvaraRaderaMvH Charly
Det här var det personligaste jag läst av dig, det berörde mig väldigt mycket!
SvaraRaderaJag känner igen mig i det du skrev om att käfta emot och stryka på sig masken av självsäkerhet. exakt sån var jag, sån kan jag nog vara i situationer än idag i extrema fall. folk tror man är en person men inom sig så är man skör och dör av dålig självkänsla
tack för att du delade med dig om dig själv <3 och välkommen igen!
Väldigt fin presentation! Välkommen!
SvaraRaderaÄnnu senare.. Men välkommen! Det är jätteroligt att du vill vara med, jag tror att du var en av de första "sjukbloggar" jag hittade. Fast du är såklart MER än sjuk, på ett bra sätt, det lät helt galet nu.. Sorry, lite nyvaken.
SvaraRadera