Tankar...

Man tycker man är duktig då man klarar av och sluta med någonting självdestruktivt..tills man tänker efter och inser att man endast bytt det mot någonting annat. Kommer man någonsin att leva ett "normalt" liv? Äta normalt,sova normalt (utan piller),umgås normalt..för min del känns ett normalt liv som någonting jag aldrig kommer och klara av. Vilket i sin tur resulterar i att jag ser ännu mer ner på mig på mig själv och därmed är självdestruktiva spiralen igång och jag skadar mig själv igen på något sätt. Oftast faller man tillbaka till det gamla,eftersom man "ändå inte mår bättre trots att man låter bli".
Jag har varit (är) sexmissbrukare,låter män(niskor) utnyttja mig..det här året har jag så gott som, kommit ifrån det och träffade endast en man för drygt en månad sedan.Men sen jag gjorde det,så är det återigen-skitsamma!
Gör jag inte "det" med männen,så måste jag vara ensam och det vill jag inte vara resten av mitt liv.Vill KÄNNA någonting!
Jag brukar se på celebrity rehab och känner igen mig i deras missbruk,vad det än handlar om..Mat,sex,förhållanden,alkohol..och nu även sleepisar.Har aldrig tagit starkare droger,hade jag gjort det,så hade jag inte suttit här längre,för det hade snabbt tagit död på mig.
Nu när jag varit självmordsbenägen så är det första jag tänker på att jag ska börja droga,så blir det enklare o ta livet av sig.
Jag har svårt att äta mediciner som förändrar min personlighet,tror det är lite av ett bipolärt drag,för man vill ha sina speedade uppåtdagar.(Har inte fått diagnosen Bipolär än dock). Jag har svårt att ta emot kloka ord,speciellt om hen säger att  -Du måste älska dig själv,innan någon annan kan älska dig,eller -Det kommer att bli bättre,jag har själv mått så där och tog mig ur det osv. Såna ord får det och koka i mig.
Hur FASIKEN,ska jag kunna älska mig själv,då ingen annan gjort det visat att det GÅR att älska mig,att jag är VÄRD kärlek och omtanke.Inte ens mina föräldrar älskade mig ju. Och om någon säger att -Jag kom ur måendet...så känns det som ett misslyckande för mig,då JAG inte klarar av det.Lite som och säga till en tjockis eller rökare att -jag klarade av det..(sluta röka/gå ner i vikt),varför gör inte du det då?
Ja,det var lite tankar från en vilsen,trasig,ensam bloggare...

Om hur en får reda på ens diagnos

Jag har en hel del diagnoser genom åren. Det började med ångest- och depressiontillstånd, sedan borderline, sedan dystymi, sedan ätstörning uns, sedan - ja diagnoshögen bara växte. Jag begärde ut mina journaler och där stod det att jag förmodligen hade tre personlighetsstörningar till, fast det utreddes aldrig.

Så fick jag tillslut min bipolärdiagnos och jag tyckte att saker och ting föll på plats. Plötsligt verkade allt stämma. Förutom att det inte riktigt gjorde det. Jag hörde, och luktade, och såg saker som inte andra hörde, luktade och såg, även när jag inte var deprimerad eller manisk. Men jag tänkte: "Alla passar inte in i mallen". Värst av allt var rösterna. Två stycken, manliga, som sade åt mig att skada mig själv, eller att sade nedsättande saker om mig. De kom när jag var ensam, utsatt, med ingen omkring mig som kunde hjälpa mig.

Så sent som i april vet jag att jag hade kvar min bipolärdiagnos. Men förra veckan fick jag träffa en sjuksköterska från en annan mottagning som hade hoppat in för att alla sköterskor på min mottagning var på semester. Jag var glad och hypoman och jag sade något i stil med "ja, när en är bipolär och har roligt så är det riktigt roligt" och sköterskan säger "det står i dina journaler att du är schizoaffektiv, du har ju många psykotiska symptom."

Scizoaffektivt syndrom är en psykossjukdom och inget som en bara häver ur sig sådär. Min mottagning borde ha berättat det för mig. Jag vet inte vem som satte diagnosen eller när. Jag misstänker att de medvetet har undanhållit det för mig för att jag inte skall gå in i någon form av sjukdomsroll, men jag anser att jag har rätt att veta vilken diagnos jag har! Jag misstänker att sköterskan jag inte visste om att jag inte skulle få veta, och därför råkade säga det för att hon inte visste bättre. Kanske är jag bara paranoid, men det är så det känns.

Jag tycker att vården har behandlat det här jäkligt illa! Att inte ens berätta min diagnos för mig!  Speciellt med tanke på att detta är en tung diagnos att få, med en dålig framtidsprognos, så skulle jag gärna vilja diskutera den med läkare och psykolog. Och om jag har rätt, och de har undanhållit diagnosen för mig, så har de bara gjort mer skada än nytta.

Är det någon som har råkat ut för något liknande? Skriv gärna om det!

Att starta dagen

Tänkte skriva några tips som i alla fall fungerar för mig om hur man kan starta dagen relativt ångestfritt. Vissa är saker jag är lite sämre på att följa och saker som ni egentligen vet men det är alltid nyttigt att bli påmind!

• Dra upp alla gardiner och persienner! Låt solen komma in, solljus motverkar depression
• Sätt inte på TV/Datorn det första ni gör. Det är mycket bättre att läsa en tidning eller bok och vänta lite med Facebook och allt annat "viktigt"
• Drick koffeinfritt te istället för kaffe, koffein ökar ångesten och tar dessutom bort effekten av benzo om ni har någon sådan. (Nej, jag följer inte detta själv jag ääääälskar kaffe)
• Dra på musik som är feelgood för er (för mig är gammal hederlig Hårdrock det bästa)
• Ät frukost människor!
• Hoppa in i en dusch, det kan vara svårt att ta sig in i duschen, men när man väl kommit ut känner man sig pigg och fräsch
• Vakna hellre lite tidigare om ni skall iväg så ni slipper stressa, ta det lungt!
• Se till att ha det diskat och städat innan ni går och lägger er, det är så mycket lättare att vakna på bra humör om det inte är kaos hemma

Det här är vad jag brukar göra, eller i alla fall försöker göra!
Fyll gärna på listan med era tips!

Edit

Fler bra tips från er läsare

• Klä på er nya kläder direkt på morgonen, dra inte runt i pyjamasen halva dagen (tack Charlyene)

Här är Demonic

Hej!
Jag hittade den här bloggen och blev direkt intresserad av att skriva.
Jag har bloggat förr men snarare på ett destruktivt sätt, nu kämpar jag för att behålla min friska sida och inte låta sjukdomen ta över.
Så, vad är då sjukdomen och vem är jag?

Jag är 25 (i Oktober) och bor i Stockholm med min pojkvän. Jag är diagnostiserad med Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, Ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation), Bioplär UNS och Depression.
Jag har haft många turer in och ut på psyk, tre gånger under LPT, andra gånger utan LPT men de hade satt det om jag motsatt mig vården, jag brukar kalla det frivilligt inlagd under tvång. Jag har i allra högsta grad blivit misshandlad av slutenvården men också väldigt hjälpt av öppenvården!

Och vad har hänt mig då? Egentligen inte så mycket tror jag, min pappa var periodare och tog livet av sig när jag var 14, för ganska exakt ett år sedan dog min fästman av en (omedveten) överdos.
Men jag försökte ta livet av mig första gången när jag var 13, jag fattade inte hur man gjorde men gesten säger kanske mer. Skar mig första gången när jag var 12 och hade sett Fucking Åmål.
Det är mitt självskadebeteende som har vart värst, jag skar mig i hemlighet på låren och till viss del på magen, det var först när jag ville dö som jag skadade mig på armarna för då brydde jag mig inte längre.

Har gjort extremt många intoxer, en del av de riktigt allvarliga.
Sedan var jag beroende av benzo (utskrivet), när det var som värst tog jag 6 mg Iktorivil och 40 mg Stesolid om dagen!

Min nuvarande sambo hjälpte mig att sluta med benzon och nu tar jag den bara vid behov som jag skall. När självmordstankarna och ångesten blir som värst.

Min passion är musik, jag spelar gitarr, cello och sjunger. Är sjukskriven nu och det lär dröja innan jag kan börja jobba igen även om jag längtar. Men jag kan krascha så fort att det är omöjligt att bestämma något fast.

Såå, vet inte vad mer jag skall skriva, följ gärna min egen blogg också. Kom ihåg;

Tillsammans är vi starka

Eriiza's Presentation

Vad skriver man egentligen?
Vad är av vikt att veta för er andra?

Hm... Jag har diagnoserna PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), Instabil Personlighetsstörning (f.d. Borderline), Ätstörning UNS (Utan specifikation).
Sedan har jag för vana att missbruka tabletter, alkohol och "naturligtvis" 
vassa föremål.
Så jag kanske inte sticker ut riktigt, men här är jag!

Uppväxt med en ensamstående mor som blev alkoholist vid min
födelse, inte den mest ideala uppväxten kanske, upplevde även
sexuellt utnyttjande av människor jag inte längre vet vilka de är.

Vi flyttade till Sverige från Lettland Augusti, år 2000.
Då gifte sig hon med min styvfar som är svensk (nej, hon var ingen postorderbrud), 
då fick man 4 låtsassyskon på köpet, dock var de betydligt äldre än jag,
så en relation uppstod aldrig direkt.
De skilde sig 2004 om jag inte minns helt fel, då flyttade vi till en lägenhet
närmre min skola.

Redan under de tidigare åren var man blyg, vågade knappt prata,
visste inte hur man skulle passa in, ja ni vet, THAT old story!
Mobbningen ingick i hela detta härliga paket.
Någonstans i slutet av mellanstadiet råkade man hamna i en grupp
med "miniligister", vi snodde saker, cigaretter & alkohol framför allt.
Ingen butik kom på mig - hade kanske tur?

Någonstans i början av högstadiet orkade jag inte längre vara
väggblomman som var tyst, så jag hittade min egen stil, något
mellan punk, metal, goth och rock.
Då kom de konstiga hårfärgerna, alla nålar i ansiktet.
Samtidigt kom också självskadebeteendet på riktigt.

Minns när jag var liten att jag dunkade huvudet i betonggolv och väggar,
eller tegel tills jag svimmade av för att slippa känna, så rakbladen var
väl egentligen väntade.

Var väl inte direkt uppskattad av de flesta då heller, men jag käftade
emot och strök på masken med självsäkerheten, trots att jag ofta smet
in på en toalett och grät i några timmar, för att någon gav mig en blick
som jag genast tolkade.

                                         *              *              *

Numera är jag sjukskriven, går till psykiatrin, minst en
gång i veckan.
Min enda vettiga läkare någonsin slutade på mitt sjukhus nyligen,
och jag vet inte vad som kommer att ske efter det.

Självskadorna finns fortfarande där, samma med stilen och den påstrukna
masken.
Liksom ätstörningarna och minnen.

Något mer ni vill veta?

Tveka inte att fråga, svarar på det mesta!

 

MvH Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/