Vi som skriver gör det i olika kapaciteter och orsaker, men alla har kommit hit för att få stöd av varandra i kampen mot psykisk ohälsa. Ni är välkomna att kontakta oss ifall ni vill blogga med oss.

fredag 28 december 2012

Mamma och pappa, jag vill inte leva.



God fortsättning alla.

Jag undrar lite hur era relationer till era föräldrar ser ut.

Jag har en väldigt ytlig relation med min mor. Vi pratar inte om hur vi mår. Hon har slutat fråga mig det för hon blir så ledsen och börjar gråta och jag får trösta henne för att hon mår psykiskt dåligt själv. Hon gråter mycket. Jättesvår situation för mig men det är väldigt få som verkar förstå hur jobbigt det är. Det tynger mig något enormt och många tårar gråts för henne. Kära mor min.

Far å andra sidan har blivit väldigt engagerad i mitt mående. Jag har lärt känna honom vid 20 års ålder så vi har en specifik relation bara genom det. Han hetsade läkare att göra en ADD/ADHD-utredning på mig efter som han själv har det och dessutom vet att på hans sida i släkten finns det mycket psykisk ohälsa. Jag är tacksam för hans engagemang men vi står å andra sidan även på helt olika sidor politiskt så det blir lätt mycket bråka också.

Det är fruktansvärt tufft att ha föräldrar som mår dåligt på olika sätt men jag har, p g a personlig erfarenhet, mindre insikt hur det måste vara att ha barn som mår psykiskt dåligt. Därför respekterar jag dem nu oavsett hur de behandlat mig tidigare. ( OBS att jag inte vill trampa någon på tårna med detta uttalande. Jag talar enbart utifrån MINA erfarenheter. )

Vänligen
Glittervargen



torsdag 27 december 2012

Jag och mitt humör

Arg och lätt retlig och såklart blir det bråk och tårar. Jag ensam kvar hemma och han någon annanstans.

Vissa dagar liksom räcker minsta lilla grej för att det ska brista och jag få utbrott. Samtidigt vet jag att han brottas med sin depression, sin ångest och sug efter annat.

Jag kan bara inte hjälpa det, är som en tryckkokare som kokar över. Får inte tyst på mig själv och elakhet efter elakhet kommer ur min mun. 


Det handlade ju såklart egentligen inte om disken.  Att jag har bett honom för flera timmar sedan att ta åtminstone lite av berget eller att jag försökte fixa mys med hemlagad potatisgratäng och stek.

Allt blev bara fel, blir fel och nu sitter jag här och gråter för den där osäkra typen som också är jag tror inte han kommer hem eller vill ha mig längre. För att jag är jobbig, tjatar och varför kan jag inte hålla tillbaka. Han förtjänar inte min ilska, frustration.

tisdag 25 december 2012

instabil impulsiv... och god jävla jul

9 minuter kvar av denna helvetes dag. ångesten har svidit i kroppen hela dagen. jag vill säga att ångesten har gjort ont i hela kroppen, men det har mer legat svindande och brännande över hela kroppen och inuti mig.

en gång i tiden så älskade jag julen, folk, vänner och familj visste hur jag älskade allt julstök med att julbaka bröd och godis, julpynta, fixa gran, laga mat och bara vara så jävla julig.

det känns så längesen.

den 19 december för två år sedan så var jag död. då låg jag med respirator och i koma efter en (oavsiklig) överdos. två år, det är både lång och kort tid. jag insåg att en dag kommer jag faktiskt inte vakna upp och leva längre och jag vill inte dö.

två år.

både bra och dåliga år. vill skrika, jag har nästan lite panik just nu. resten av huset sover, jo jag är nämligen hemma hos min mamma just nu. vilket också är lite ångestladdat då jag senast var här så skar jag upp mina armar och lämnade mitt rum utan att byta lakan (ingen går någonsin in här) men nu skulle hon byta lakan och fick då se vad jag hade ställt till med, ett lakan fyllt av blod som gått igenom till madrassöverdraget och igenom till madrassen. god jul mamma, eller vadå?

jag vet inte riktigt vad jag vill skriva, känner att jag tappat tråden om vad jag börjar med hela tiden. jag svänger mer i humöret än någonsin och min pojkvän/sambo har börjat märka det, och även påpekar det. ena sekunden är jag där för att i nästa sekund vara där. inte påpekar det elakt eller så, mer bekymrat eller påpekande... det oroar mig lite, jag borde kanske gå tillbaka till mina mediciner som jag utan läkarens insyn eller vetande slutat med.

vart var jag nu då, fan. allt är konstigt, kommer på nya saker hela tiden. har under hela dagen smygit i mig så mycket snapps jag kan, öl och rödvin som jag själv hade med mig. min pojkvän är hemma hos sig, ensam. det gör också ont. men han ska jobba, min fina fina. han jobbar på akuten som sjuksköterska. är så stolt över honom. men jag saknar honom, och det gör ont i mig att han är ensam idag.

drogsuget är större än någonsin. en lina. ett piller. ett vad fan som helst.

har tagit mina sömnmeds nu, så jag hoppas jag somnar närsomhelst.

jag ber om ursäkt för ett otroligt flummigt inlägg, men jag mår så dåligt och är en aningens berusad på det.
helvete. jag vill bara leva ett harmoniskt liv, jag vill leva som grannen, som kompisen, som busschauffören, som någon....

jag flashbackar mycket idag. ser och hör saker jag inte vill bli påmind om. saker som inte ens hänt på julafton eller ens under denna tiden på året. förutom överdosen då, det lilla jag kommer ihåg. men annant, allt bara - det blir för mycket.

nej, nu försöker jag säga godnatt igen.

och förresten, tack till er som faktiskt ställt frågor i min frågestund på min privata blogg http://piiket.blogg.se

godnatt, och hoppas att DU eller NI haft, får eller har en fin julhelg.


lördag 22 december 2012

Övergiven

Det är den känslan som funnits med mig kanske alltid men väldigt mera märkbart det senaste. Vet det sticker i mångas ögon men jul är nog den värsta högtid jag vet. 


Särskilt då de som skall kallas sig min familj räknar bort mig. Inte räknar mig lika värd som resten av mina syskon. Jag vet jag är orättvis nu men det är så jag känner.

Och säkert menar de inget illa men jag är trött på att hitta på ursäkter för deras beteende. Jag är trött på att be om ursäkt för saker jag inte gjort. Jag är trött på att alltid tänka på mitt tonfall då de alltid hittar fel och kallar mig otrevlig och inte käck i tonen. Jag är trött på att förnedra mig genom att be dem om hjälp då jag alltid får ett nej.

Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte blev hembjuden att fira jul med dem innan i förrgår med bara några dagars varsel på mig att hitta hundvakt och att min respektive inte blev medbjuden utan att enligt dem kunde han vara hemma med hunden.

Jag tänker inte be om ursäkt för att för en gångs skull skall jag visa mig som person respekt och inte behöva krypa för dem något mer.

torsdag 20 december 2012

Coca Cola- reklamen som gick sönder



En text om jul, stjärnor, värme, familj. En text om mat, stickade tröjor, ljus. En text om förväntningar, stress, magont. En text om mörker, ångest, ansträngd andning, apati, självdestruktion och extra mycket behovsmedicin.

Ont, ont, ont. Varför gör det så ont på julen? Jag vill inte deppa ned men jag verkar ju inte ensam om att tycka att denna kommande veckan känns som den sista. Varför är det så tror ni?

En text om att ta på sig vargtröjan, begrava sig i värmefilten, äta inget, släcka ljusen och ställa in julen.


/Glittervargen

söndag 16 december 2012

tänd ett jävla ljus

snart jul, eller vi är väl i juletider redan. fler än jag som har ångest över detta?


måndag 10 december 2012

Knep och knåp

I perioder lider jag av fruktansvärd ångest. Den river, sliter, får min mun att torka ut och min hals att snörpas samman. Den får mig att tro att jag kommer att sluta andas vilket ögonblick som helst. Eller att den kommer att få min kropp att lösas upp i atomer. Ångesten regerar och jag har få verktyg att ta till för att stoppa, eller ens lindra, den.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna denna ångest.
Därför frågar jag nu:
VAD GÖR NI NÄR NI HAR ÅNGEST?

Jag letar tips, tricks, knep, råd och hjälp. Inget är för litet eller för stort.
Allting är av värde (förutom självskadande).
Så släng hit vad ni har!

söndag 9 december 2012

Kampen om rätten till att vara sjuk!

Igår fick jag brev från F-kass att jag från och med första januari är sjukpensionär! Eller hur det heter nu för tiden, ni vet vad jag menar..

Det är en enorm lättnad och jag missade utförsäkring och socialbidrag med väldigt liten marginal. Yay me!

Skriver från mobilen så jag vet inte om jag kan tagga.. *sadface från ordningsfreaket*

lördag 1 december 2012

återfall

i veckan fick jag ett återfall. igen.
mina stackars armar klarar nog inte mycket mer, ändå har jag tatuerat över det det mesta, i alla fall det som är gammalt nog att tatuera över.

under senaste 1 ½ åren har jag haft (tror jag) cirka 5-6 återfall av självskada, ben eller armar. innan dess var jag självskadefri (hur man nu vill tolka det.......) i lite över 1 år. jag vet att 5-6 gånger inte är mycket. MEN, det värsta är att TRE, kanske FYRA (förtränger detta gärna och lätt...) kommer jag inte ens ihåg att jag gjort. total black-out, inget minne alls. någon gång har jag druckit, någon gång på stilnoct och/eller imovane och alkohol eller i totalt nyktert tillstånd. det spelar liksom ingen roll hur jag är. och det skrämmer livet ur mig, det blir djupare och djupare, och jag är rädd. hur långt kan jag gå under dom här black-outsen? JAG HAR JU INGEN KONTROLL OCH INGET MINNE.

vaknar upp av att kläder och sängen är full med blod men det har gått för lång tid att sy så det blir att tejpas. helvete, hatar det här, blir rädd och frustrera. ta mig inte fel, jag dömmer INTE, absolut INTE, er som har ärrfyllda kroppar. men JAG vill inte ha det, och JAG skäms över det. går alltid med långärmat, om det inte är nära nära nära nära nära vänner/familj omkring mig.

jag tatuerar mig gärna, jag kommer fylla mina armar. har inte mycket plats kvar på armarna då jag är så tatuerad, gamla ärr under. men nu måste jag vänta tills ärren blir såpass gamla. jag blir så ledsen. så jävla ledsen.vill inte vänta. och ingen förstår. ingen.

min pojkän blir ledsen och orolig. jag förstår honom. det blir jag också. det här är inte jag. en kväll somnade jag inte av stilnocten. jag gjorde mig då inte illa, men skrämde upp min pojkvän rejält. jag har inget minne. hur långt kan jag gå?

jag har redan varit nära på att dö en gång. koma, respirator. hela skiten.
och jag vill inte dö, JAG VILL LEVA.

jag hatar och jag älskar benzo över allt annat.

någon som känner med, någon som vet?
snälla, låt mig inte vara ensam i det här.


såhär öppet har jag aldrig skrivit. inte ens på på min privata blogg.


gammal bild på mig en människa tog på mig i en av mina värsta ångestattacker någonsin.
snorfull, snorhög och allt därtill. har kvar bilden för att påminna mig om vad som en gång var.
jag är ju alla fall inte här. 

ps. jag har nu fått min diagnos (igen). men jag avvaktar med att skriva ut den här, då jag inte riktigt har gjort mig "vän" med den än. kan man bli det? vän med sin diagnos alltså.

torsdag 29 november 2012

ADD, eller inte ADD...



Imorgon skall jag till min sista testning angående diagnos inom ADHD/ADD-spektrat. Vet inte vad jag skall förvänta mig. Har haft en vidunderlig vecka av ångest, men tagit mig i vargkragen varenda jävla dag, hasat och ålat mig fram till denna morgondag då jag äntligen ska få svar. Positivt eller negativt, oavsett så är det en stor milstolpe i mitt dåliga mående.

Hoppas ni alla har en ok vecka!

/Glittervargen





fredag 23 november 2012

en sådan jävla dag idag

idag är en sådan där jävla dag när kroppen både fysiskt och psykiskt säger ifrån.

har haft problem med smärta i livmodern (tror jag det är i alla fall) fram och tillbaka i en veckas tid nu, det gör mest ont om jag går omkring eller står upp. men det verkar i alla fall som att det här har gått över hyffsat...
...så då drar min berömda magkatarr igång istället. inatt var den värsta natten på länge, mådde fruktansvärt illa och magknip från någon annan livstid. fick glatt traska iväg till apoteket och köpa lite medicin, nu mår magen lite bättre. men det är långt ifrån bra.

psyket spökar också idag. känner mig i vägen och att jag inte är bra nog. känner mig ful, fet och äcklig. även fast jag vet att jag varken är ful, fet eller äcklig... egentligen. överanalyserar allt i varenda relation jag har nu. pojkvän, syskon, kompisar, familj, släkt.

kaos.

vill sova, och hoppas jag somnar väldigt snart.

onsdag 21 november 2012

angående bildterapi

fick en förfrågan om bildterapi och lite om hur det fungerar, så tänkte slänga ihop ett inlägg om det nu.

det är lite olika från gång till gång hur det är, i alla fall för mig. det börjar alltid med att jag och bildterapeuten pratar lite. främst hur måendet är just då, och vad som hänt sen senast jag var där (är där en gång i veckan). vi försöker alltid att fokusera på en särskild känsla som jag känner just då, och vart den kommer ifrån. ibland stannar vi i nutiden och tar det där ifrån, ibland går vi längre bak i tiden och det kan var allt ifrån igår eller ända tillbaka till barndomen. minnen, känslor etc. 

med fortfarande en särskild känsla i fokus så ska jag därifrån försöka se det som en bild och då få ut det på ett papper (pappret sitter på väggen och storleken bestämmer jag själv). det kan vara allt ifrån ett rött sträck,  att måla allt svar - eller som senast - tre träd med en svart cirkel runt. själva målandet varar inte länge, kanske 5-7 minuter. sedan sätter vi oss framför det jag precis har målat, och min bildterapeut förklarar först vad hon ser och känner när hon tittar på det och försöker analysera det. ofta är det jag målat helt oförstående för mig, och där kommer min bildterapeut in. hon är så duktig, och jag litar verkligen på henne. hon ser saker som jag inte alls ser eller tänker på. 

varje session är mellan 60-90 minuter långt. ibland händer det att jag inte målar något alls, utan att vi bara sitter och pratar. 

för mig så funkar bildterapi väldigt bra. jag har väldigt svårt för att öppna mig och prata om saker, särskilt saker som har hänt. men när jag sitter på bildterapin så är det som att jag drar ur mig något och slänger det på väggen istället och tittar på det. jag förstår inte alltid vad det är jag precis har målat, men där kommer min bildterapeut in. hon har fått mig att öppna mig om saker och se saker som jag aldrig trodde att jag skulle berätta för någon. och det händer så fort att jag knappt hinner inse det själv. det är saker som ligger så djupt in och förträngt att jag inte vet hur jag ska sätta ord eller känslor på det.  men där har verkligen bildterapin hjälpt mig mycket. 




tisdag 20 november 2012

ytterliggare en presentation

jag heter sandra och är 25 år, men känns främst igen som piik. bor i karlskoga och örebro tillsammans med mina två kinesiska nakenhundar och pojkvän. jag pendlar mellan att vara halvtid- och heltidsjukskriven, och har nu varit arbetslös i lite mer än en månad, jobbade innan det för tele2 kundtjänst. och har även jobbat som personlig assistent, vårdbiträde och på ett hunddagis. men jag börjar snart ett nytt jobb och kommer även att börja studera med början i januari är det tänkt.

har i många år haft min privata blogg där jag har skrivit om min vardag med psykisk ohälsa och allt som hör där till. i somras så stängde jag igen bloggen men öppnade den igen för inte så längesedan. har dock raderat allt som någonsin har skrivits och beslöt mig för att "börja om" och inte ha så mycket fokus på det psykiska, det fungerar sådär, det blir få uppdateringar och jag vet inte riktigt vet jag ska skriva om, och jag saknar att kunna ventilera vad som händer med mig med andra bloggare och läsare, framför allt så saknar jag att skriva.

är nu under utredning (igen) då ny läkare och nya psyk (flyttade för ca ett år sedan) inte tyckte att diagnosen/-erna stämmer fullt ut och jag säger inte emot angående det. så, angående just diagnoser så ber jag om att få återkomma om det, antagligen redan nästa vecka verkar det som. så förutom att jag springer på psyk för utredningar nu, så går jag även där för bildterapi en gång i veckan, ska även snart börja i en grupp för bildterapi med flera personer och står även i kö för DBT igen. 

jag ser fram emot att få bli delaktig i denna blogg och att få skriva här, och jag hoppas kunna skriva mera privat här än vad jag gör på min privata blogg. både för att kunna ventilera, dela med mig och få höra era erfarenheter och synpunkter. 

en stor varm höst-kram till er alla, så hörs vi. 

tisdag 13 november 2012

Concerta


Hej alla.

Så idag genomgick jag ett test, fick concerta, gick på stan, kom tillbaka till läkaren, gjorde om samma test. Resultaten var 0 respektive 100. Läkarna var överväldigade. Jag var överväldigad eftersom jag kunnat gå på stan, läsa tidningen, titta på kläder, fikat med mig själv. Allt i totalt lugn. Det var fantastiskt.

/Glittervargen

onsdag 7 november 2012

Saker sker, saker uteblir

Samtidigt som inget sker på lägenhetsfronten,
får man erbjudanden till statistroll till musikvideo
och avancerad statistroll till kortfilm.

Hm.. Låter bra..


Men samtidigt vill inte Uddevalla samarbeta
med mig, i min väg till en psykiskt friskare liv.
Pratade med Vårdcentralen i Göteborg idag,
de hade fått mina journaler, men de kunde inte
remittera mig vidare, då det skulle automatiskt
bli ett nytt fall och ta otroligt lång tid. 

Så de bad mig prata med Uddevallas Öppenvård 
för att DE skulle skicka mig vidare till PSYK i
Göteborg.
Men då kan inte de ta upp saker förrän på måndag.

Men INTE ENS DÅ var det säkert att de
skulle skicka något till någon alls...

VAD FAN!?!?


Fattar de inte att det inte är en picknick jag är 
på - utan mitt liv som är på väg åt helt fel håll??

måndag 5 november 2012

För er som bor i VG regionen

Det kommer ev. under måndagen sändas ett radioinslag ang. boendestödet och hur det kommer sig att det skett en stor ökning av brukare och om det har att göra med minskningen av gruppboenden. 

Jag kommer vara med i inslaget och berätta om boendestödet och vad dom har hjälpt mig med. 

Så har ni en liten stund över ratta in P4 Väst ca 16.00 eller kolla webben. 

/Lolita

söndag 4 november 2012

Sorg

Idag rinner tårar ned för mina kinder. Jag tänker på någon som inte längre finns hos mig och det gör ont. 


Gårdagen var en dag att minnas och hedra våra nära och kära som inte längre finns hos oss men på något sätt kom inte känslan ikapp mig då. 

Nu är den här och jag kan inte sluta gråta.

lördag 3 november 2012

Ett litet tips till er

Hej på er igen, vet jag varit dålig på att skriva här men ska försöka börja lite mer igen. 


Ville bara tipsa er om att det faktiskt går att få bidrag ekonomiskt genom att söka till olika fonder. 

Jag och min arbetsterapeut skickade iväg ett gäng ansökningar då jag var i behov av tekniska hjälpmedel som varken kommun eller landsting ville/kunde bekosta. 

Och jag fick faktiskt pengar av en fond till det jag behövde köpa. 

/ Lolita

Pengar och psykisk sjukdom

Jag ville länka till mitt eget inlägg här eftersom jag undrar hur ni andra med psykiska problem har klarat er med pengafrågan? Har ni liksom jag glidit mellan stolarna och blivit utan hjälp på grund av er psykiska sjukdom?

http://snowwhiteonpills.blogspot.se/2012/11/chase-money.html

Vill gärna se hur andra har klarat sig, få tips om vad jag kan göra..

Kram
Demonic

måndag 29 oktober 2012

Medicinfråga; Pargitan



Hej sisters and bros.

Jag är väldigt nyfiken på om någon här har erfarenheter kring medicinen pargitan.
Det är en biverkningsmedicin och mot parkinsonism.
Jag är orolig att jag gillar den för mycket och kan till och med jämföra den med bensokänslan.
Den hjälper mot mina jobbiga biverkningar men jag tar den gärna även när jag INTE egentligen behöver den för att den dämpar angsten på ett skönt sätt :S

Någon som känner igen? Är det en skitdålig medicin att fastna i eller sluta med? ^^


/Glittervargen



tisdag 23 oktober 2012

Medicinfråga.

Hej kära ni!

Jag har varit på nåt slags utredningsmöte med en fristående läkare idag, för fkassans skull egentligen. Men hon föreslog att jag skulle börja äta Mirtazapin, hur ser era erfarenheter ut runt den här medicinen? Jag är skeptisk.. 

Jag kan läsa Fass tills ögonen faller ur, men jag vill höra era erfarenheter och tankar runt det här! 

Pöss
/Anna

Meh, jag glömde helt att förtydliga! Så kan det gå!

Jag är bipolär typ 2, äter lamotrigin, buspiron och atarax, samt diverse smågodis vid behov. Jag äter inga antidepp, och vill heller inte göra det eftersom jag kände att det inte gav mig tillräckligt mycket för att stå ut med biverkningarna. Men den här läkaren menade att jag borde prova det här och fick det att låta som nån slags mirakeldrog, och visst kan jag prova några månader, men jag är hellre lite deprimerad än att känna att jag inte kan tänka klart.

Hon tyckte i alla fall att jag skulle ha fast sjukskrivning, och skulle skriva det i sitt utlåtande. Det är bra!

måndag 22 oktober 2012

ADD?


Igår var jag hos en ny läkare som att jag förmodligen kunde skrota min långa medicinlista, få rätt diagnos samt en medicin eftersom han ville göra en ADD-utredning.
Han var förundrad över att ingen inom vården gjort det tidigare. Kanske för att jag ALLTID varit medicinerad med lugnande medicin?

Ville bara dela med mig till er. En stor grej för mig. Ni som fått diagnos ADD/ADHD som vuxna får gärna dela med er av era erfaranheter i kommentarsfältet här eller på min blogg. Hade betytt mycket med lite hjälp på vägen.

Tack Sistern in arms(and bros) för att jag får dela med mig här!
Kram till alla från Glittervargen

fredag 19 oktober 2012

Mår dåligt, varit inlagd.

Mår skit, varför kan jag inte bara få lugn och ro, ensamheten driver mig till vansinne. Min stora sorg idag är att min dotter har de tufft. Måste kämpa nu för att hon ska få lugn och ro omkring sig. Har nyss kommit hem från sjukhuset,inlagd igen. Denna gång fick jag remiss för uppföljning. Lär ju inte hjälpa nåt. Men jag måste kämpa på, vet inte hur jag ska kunna förbättra mitt liv men jag måste börja någonstans och jag har börjat med att sätta fart med träningen. Har även gjort ett försök med att vara mer social och försöka träffa vänner som jag haft tidigare. Men de har inte lyckats så bra med den sociala biten. Får nog försöka skaffa nya vänner, kanske flytta till och med så småningom.

/ Skrivet av en väldigt trött och ledsen Isa

måndag 15 oktober 2012

Presentation: Kampen mot Kaoset

Välkommen till mitt kaos!

Jag är personen som de flesta skulle beskriva som glad, omtänksam, stark.
Dom har inte fel i det, men det stämmer inte riktigt.
Jag har sedan dagis mått dåligt, varit deprimerad och varit "annorlunda" som folk gillade att säga.
När jag var 9 år hände en massor.
Jag började röka, skära mej själv, började på psykiatrin och sen gick det snabbt utför.

I mina journaler har det stått att de misstänkt ADHD sedan dagis, misstänkt Borderline sedan mellan/högstadiet och misstänkt Bipolär sedan gymnasiet.
Diagnosen Borderline fick jag när jag var 21, diagnosen ADHD blev satt när jag var 25 och Bipolär när jag var 26.
Har varit bulimiker men har nu diagnos Ätstörning UNS, pågående depression och generaliserat ångestsyndrom.

Idag är jag 28år har två barn och gått i alla olika typer av behandlingar, legat inlagd, lever nu drogfritt efter att missbrukat droger i drygt 8år. Har inte skadat mej (så som skurit / bränt) på 6,5 år och jag kämpar dagligen med mitt mående.

Mitt skrivande är rakt på, ärligt och öppet till 100% och kan även uppfattas som osammanhängande och hoppigt då allting för mej går 1000-gånger snabbare, vilket är alldeles för snabbt.
Jag har inget filter eller någon "bra broms" så när mina tankar och känslor rusar iväg så kastat jag bara med och därför skriver jag lite svängigt ibland.

Jag har bloggat på olika bloggar sedan 2005, haft vardagsbloggar, bloggar om mitt mående, mammablogg, viktblogg och ja.. min blogg Kampen mot Kaoset startade jag 9 oktober i år, alltså för bara en vecka sedan.
Jag försöker vara så anonym som det går, vi får väl se hur det blir med det och hur det går.

Hoppas självklart jag kan tillföra något, vad som helst.
Att någon kanske slipper känna sej mindre ensam, kanske känna igen sej och se vad jag lyckats ta mej ifrån och förstå att du kan också?!

Jag var en tjej, sönderskuren, blodig och konstant hög på knark.
Idag är jag en mamma med ärr som aldrig kommer röra en drog.

Jag har fortfarande självmordstankar, saknar rakblad och skalpeller och ibland även droger.
Men mina barn är min styrka, jag måste leva och kämpa för dom.

Välkommen att besöka min blogg och välkommen med alla frågor eller kommentarer!

Kram
Lilla Fröken Kaos

lördag 13 oktober 2012

Ensam på grund av sjukdomen

Jag tittar runt lite och läser, läste ett inlägg om hur omgivningen hanterat informationen om sjukdomar och diagnoser. Det var ett tag sedan inlägget gjordes, så istället för att skriva i kommentaren gjorde jag ett nytt inlägg. Vet inte hur ni vill att man gör? Eller om man ska följa något tema. Kände iallafall att jag vill berätta min historia även här.

 Jag har alltid varit ärlig, berättat öppet om min sjukdomstid. Med resultatet att ingen vill ha att göra med mig, ingen ger mig en chans att lära känna mig. Jag vet att jag är en bra människa, jag har mycket resurser, jag är värd att lyssna på. Men i samma ögonblick som en ny bekantskap får höra talas om att jag varit sjuk, vill dom inte längre ha att göra med mig. Det värsta är att det inte längre vill ha att göra med mitt barn heller. De får inte längre leka med henne. Min dotter förstår ingenting. Men jag har lärt mig att vara tyst. Jag har varit inlagd tre gånger i år, bara ca 2 veckor åt gången. Senaste gången var jag så nära att ta mitt liv. Jag hade verkligen bestämt mig och skrev ett självmordsbrev på datorn. Men jag ger en helt annan förklaring till människor omkring oss än den riktiga orsaken. Folk frågar inget mer, antagligen är människor så upptagna med sitt. Alla har mycket, det är jobb och familj så ingen har tid att fråga. Som tur är. Eller så förstår de men frågar inget mer för att slippa höra. Men det går emot vad jag vill. Jag vill kunna prata om det, vara öppen. Jag vill berätta att jag i perioder mår så dåligt att jag måste vara inlagd för att skyddda mig själv. Jag vill inte vara ensam längre. Men jag vet att om jag berättar blir min dotter ensam, hon får på sin höjd gå hem till kompisar men dom får inte följa med henne hem. Och det är nåt hon så gärna gör. Tar hem kompisar, hon älskar att ha sina vänner hemma.

När den ända kompisen jag hade, som själv oxå led av ångest, flyttade. Blev jag helt ensam, jag hade verkligen ingen. Min mamma och pappa har jag som börjar bli gammla. Jag flyttade, och lärde känna en grannfamilj. De har barn i samma ålder.  Till slut berättade jag min historia för dem, trodde det var ok. De är också de ända som vet om den riktiga anledningen till att jag varit inlagd tre gånger i år.  Nu får inte deras barn komma hem till oss längre. Jag är samma person som innan, jag är helt ofarlig. Jag har inte haft det lilla minsta symptom på psykos sedan 2005. Men människor är rädda.

Jag sitter just nu i en situation där jag måste flytta, byta stad helt. Jag får inte ett jobb här, det är en alldeles för liten stad. Mina föräldrar kommer bli skogstokig, det ända min mamma vill är att ha alla barnen i närheten. Men jag kan inte leva för andra människor. Jag får varken jobb eller vänner här, Det är alltid någon som känner någon som vet vad jag varit med om och som vet att jag varit sjuk. Den ända lösning jag ser är att jag står ut tills jag är klar med utbildningen och sen söker jobb i hela Sverige, kanske till och med utomlands. Börja om från början. Glömma allt som varit.

Men samtidigt önskar jag att jag kunde vara öppen för att påverka folk att ändra sina fördommar. Men jag måste tänka på min dotter. Därför är jag glad att jag hittade hit att få en chans att berätta utan att riskera att min dotter blir ensam.

/Isa

Glittervargens presentation; Mollgan blev på riktigt


Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och därför är jag glad att jag blev inbjuden hit. Tack. Jag vill försöka ha ett vanligt liv

Jag heter Linnéa.
Linnéa, Glittervargen

fredag 12 oktober 2012

Isas presentation

Hej!

Jag gör ett försök att skriva ett inlägg. Jag är en ensamstående mamma till en liten tjej som precis börjat skolan.  Hon är mitt allt, ända anledningen till att jag lever.  Det är för hennes skull jag kämpar för att få vård.  Jag studerar idag till min andra examen, har en magisterexamen och tänker nu ta en kandidatexamen. Utifrån ser antagligen mitt liv helt sjukt ut, jag grinar, har ångest, tänker ta livet av mig. Så fort jag får kraft nog sitter jag med huvudet i böcker och studerar för att lyckas. Men det är också i böckerna och kalkylerna jag får ro. Där mår jag bra, men jag måste ta mig över en spärr innan jag kan få ro i dem. Och ibland är den där spärren väldigt hård. Min första examen tog jag på ren trots och att jag ville bevisa för alla andra att jag faktiskt också kan, jag är inte korkad och dum som alla sagt i alla år. Nu har utbildningen ett annat syfte jag vill kunna försörja mitt barn. Jag kan inte lägga mig ner och dö. Det alternativet finns inte längre de flesta stunder i mitt liv. Men så kommer svackorna oftast mellan 10.00 till 03.00 på natten eller så vaknar jag 03.00 på natten i ångest och paniken tar över. Då finns inte viljan att leva längre.

Har sedan 2004 diagnosen ospecifierad psykos. Den har nu ändrats till djup depression och ångest med psykotiska inslag. Min ända fundering är vart är de psykotiska symptomen? Hur kan en psykotisk person bo på mamma barn hem, och få behålla sitt barn. Det var personal dygnet runt. När jag var där var jag fortfarande på lpt. Tvångsvårdad för jag ansågs vara en fara för andra. Men jag fick för socialtjänsten åka hem med mitt barn efter mindre än 3 månader fortfarande lpt:ad. Det är inte ens enligt lag att en person ska vara på lpt och ej vara i behov av vård dygnet runt på avdelning. Jag var hemma i upp till ett halvår på lpt, under den tiden fick jag ingen vård. Behandlingsassistenter kom hem till mig ibland men det hjälpte knappast snarare tvärtom.

Visst jag hade synhallicar men jag hade tagit för mycket av en medicin som påverkar vissa ämnen i hjärnan. VIlket slutade med hallucinationer. Men det innebär inte att man har en psykos sjukdom. Jag har kämpat sedan 2004 för att få vård, eller inte 2004 mitt mående var då så pass dåligt att jag slutade kommunicera. Men sedan 2005 har jag kämpat och blivit nekad med diverse otroliga anledningar. 2004 ägnade jag några veckor åt att försöka ta mitt liv. Tänker inte skriva här vad jag gjorde för jag vill inte trigga igång någon. Men uppfinningsrikedomen var det inte fel på. Däremot fegade jag ur varje gång. Jag har inte fått någon hjälp alls av vården för min depression eller suicid tankar.

Jag kämpar fortfarande 8 år senare för att få någon vård som hjälper. Efter 7 år fick jag en second opionen och diagnosen ändrades men än har ingen skillnad i behandling skett.

Om det är nåt jag vill få fram till resten av omvärlden så är det att hade jag som liten fått bli sedd och uppskattad för den person jag var. Hade jag inte varit där jag är idag, jag hade kunnat skapat ett bättre liv åt min dotter och jag hade sluppit så mycket ångest.

Jag ber om ursäkt om inlägget är lite slarvigt skrivit, är oftast väldigt trött den här tiden på dygnet.

/ Isa

Ensamhet

Har inte skrivit här inne av olika anledningar har knappt orkat med min egen blogg, jag har vissa perioder som det är väldigt svårt att få ur orden ur skallen.
Just nu ligger ja med en ny opererad axel ganska så trött,lite värk men det är väl som det ska vara.
Däremot har jag tok ångest som kom direkt dagen efter när narkosen och allt har släppt ordentlig jag känner igen det från förra gången jag opererades.

Jag borde vara glad det var tydligen en lyckad operation men ni som läst min blogg vet hur mycket tid jag spenderar på sjukhus och dom miljöerna och hur pass trasig denna kropp är...
jaja lite tankar fån sängen hoppas ni får bra ångestfri helg allihopa!

Space Monkey Tipsar: AS Projekt

"KBT teamet i Göteborg har för närvarande ett forskningsprojekt för
personer inom Aspergers och ångest/depressionsproblematik. För dig som är
intresserad av projektet, hänvisar vi till vår hemsida: KBT Teamet"

Hemsidan verkar dock ligga nere för tillfället.  Tipsar om detta eftersom det har gett mig så oerhört mycket. Fick reda på i går att de har en plats kvar på forskningsprojektet. Kan varmt rekommendera det, hon som håller i sessionerna är underbar. Kontakta mig om du har frågor eller vill ta kontakt med teamet så kan jag ge dig hennes e-mail adress.

torsdag 11 oktober 2012

Rutinernas varande eller icke-varande

Rutiner och jag har ett slags hat-kärlek förhållande till varandra. Jag blir uttråkad om jag har för många rutiner, fungerar inte alls om jag har för få och gud benåde dig om du ruckar på de rutiner jag har. Då kommer AS monstret och Grawwwwr! *nomnom* sedan är du verbalt nerhackad och min hjärna har återhämtat sig från en panikilskattack.

Inom psykiatrin och slutenvården så är rutiner religion. Lite för mycket kanske, och speciellt för någon som jag som gärna visar mellanfingret mot alla former av auktoriteter. Det är förmodligen ADHD-barnet i mig som spökar. De försöker stöpa alla i en och samma form, vilket enbart är idiotiskt och dömt att misslyckas. Arbetsterapin inom öppenvården där jag går (Västra Göteborg) finns i några få utföranden vid samma tider utan möjlighet till variation. Det fungerar inte alls för mig, inte alls. Att göra samma sak, på samma tid, ad infinitum ger mig panik. Vilket faktiskt gör att mina egna rutiner ger mig panik ganska ofta. Detta är i sig problematiskt eftersom jag behöver mina rutiner om jag ska komma i håg att äta och sova. Känner man inte hunger eller sömnighet så är rutiner det enda sättet att INTE glömma bort saker och ting. Och görs saker i fel ordning så glömmer jag bort. Därav gud benåde dig om du ruckar på mina rutiner. Då får jag hjärnlåsning, vilket sällan är konstruktivt.

Insåg dock i går hur fängslande dessa rutiner dock kan vara. Jag bli ofrivilligt fjättrad vid min egen lägenhet i mångt och mycket. Mycket har att göra med en rädsla att om jag bryter dessa rutiner, som tog mig över tio-års arbete att få till, så kommer jag att falla tillbaka. Tillbaka till att sova ingenting, äta ingenting, dricka för mycket och kanske till slut även slinka ner tillbaka i missbruket. Och jag vill verkligen inte dit igen. Dock ibland, som i går, så vill jag dit igen. Mest för att jag är trött, trött på att det är jobbigt att ens ha fungerande rutiner (ADL som psyk så fint kallar det *ryser*) som gör att allt utöver det faller. Om jag ska ha fungerande rutiner så kan jag inte göra så mycket mer utöver det. För de i sig självt suger musten ur mig. Och det känns djävligt patetiskt ibland att jag vid 30 just så pass orkar gå och handla själv utan att min hjärna havererar. Då blir lusten att ge upp ibland överväldigande stor. I sådana stunder är det tur att det finns serier man kan begrava hjärnan i, distraktion is the shit.

Min hjärna bråkar med sig själv om rutinernas varande eller icke-varande. Weee! *tjatter tjatter, tjafs tjafs, etc. etc.* Kan de någonsin bli för många?

onsdag 3 oktober 2012

Att få hjälp skall vara så j*vla svårt!

Och varför skall allt vara så förbannat svårt?
Varför skall man inte kunna få hjälp när
man är i verklig nöd?

Jag syftar på mitt problem med boendet.

Som många av er vet (vet att det är flera
som följer min blogg), så har min lägenhet brunnit,
just nu har jag en tillfällig lägenhet som jag
bara kan bo i högst 2 månader till.
Sedan är jag bostadslös om jag inte hittar nytt!

För den fulla storyn, gå in på min blogg - Eriiza

Anyway... Försöker få hjälp med detta från min
kontaktperson på PSYK i Uddevalla, samt
från Försäkringskassan.
Men de säger bara att jag får hitta själv.

Hur hade de tänkt sig det?
Har gjort allt jag kan.
Ringt överallt där jag förmår.
Men inget napp.

Varför hjälper de mig inte???

// Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

tisdag 2 oktober 2012

En liten introduktion från Space Monkey

När jag fick frågan om jag var intresserad av att skriva för Sisters in Arms så var svaret ett stjärnklart: JA! I en värld där samhället och psykiatrin är fenomen man fortfarande allt som oftast måste gå korståg mot för att ens kunna ha chans att andas kristallklar luft, och det på toppen av djävulskakan av sina egna själsvärldskrig man måste föra på en daglig basis enbart för att överleva. I denna värld behövs det platser där det finns stöttande händer, fingrar och tår också för delen, detta är en sådan plats.

Jag började blogga under namnet Nyx för några år sedan (den bloggen kan du hitta här: Nyx), då som ett hjälpmedel för att få struktur på mitt kaoshuvud. Tog en längre paus under förra året, strax efter att jag fick min AS diagnos, då jag onekligen behövde ensamtid för att processa hela skiten. Huruvida mitt dåtida besatta WoW-spelande var en bidragande faktor låter jag, erhm, var osagt. Började åter igen blogga för några månader sedan, då på ny blogg, under nytt namn: Space Monkey!

Min resa i psykiatrins förlovade *ironi* land började på sent 90-tal i England då jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. Fick där KBT behandling och ätstörningen har jag i mångt och mycket varit befriad i från sedan dess. I Sverige började den resan först 2004 (mer om den finns att läsa på min blogg) i Umeå. I dag sitter jag endast, officiellt, på två diagnoser, AS (Asperger) och PTSD. Jag har också ADHD, men på grund av idioti inom psykiatrin (bland annat brist på en komplett utredning) har jag den inte officiellt. Det tog mig sju år att få korrekt diagnos. Innan hade jag bl.a. Bi-Polär typ 2 diagnos, EIPS diagnos och fler sidodiagnoser än jag orkar räkna. Har säkerligen medicinerat mig igenom minst halva psykofarmaka Fass vid det här laget (jag önskar att jag skämtade) men då i princip ingenting varit hjälpsamt så har jag i dag enbart behovsmedicinering i form av lugnande och sömntabletter.

När jag inte kaosdunkar mitt 30-år gamla huvud i väggen spelar jag rollspel, tittar på säkerligen alldeles för mycket serier och film, skriver poesi, läser facklitteratur (arbetsminnet har spökat sönder min förmåga att läsa skönlitteratur *snyftar*), kramar på klonen (min särboende fästman), snurrar runt i lägenheten och slår in knäna i mina möbler. Efter nästan sju år som heltids sjukskriven har jag blivit utomordentligt duktigt på att göra ingenting. Moawhaha! Just det, spelar D3 emellanåt och funderar på om jag ska köpa MoP och snöa in mig på gulle-shamanerna igen. Time will tell.

Skulle säkerligen kunna skriva mer men risken är då att jag aldrig skulle sluta skriva. Så jag vinkar adjö för tillfället och går och hänger min tvätt. Mer information om denna rymdapa hittar ni här:

Space Monkeys Kaos Teoretiska Existens

lördag 22 september 2012

Vi välkomnar en ny skribent!

Välkommen hit Angelica, jag hoppas att du ska trivas med oss!

Skriv gärna en presentation och berätta lite om dig själv, glöm inte att tagga med etiketter så hittar man saker så mycket lättare.

onsdag 19 september 2012

Hej, det är jag som är Baby Borderline!

Jag gör ett nytt försök att förstå mig på hur blogger fungerar. Har försökt att posta inlägg här tidigare men jag tycks vara helt handikappad gällande att använda blogger då jag annars bloggar via wordpress. Men nu gör jag ett nytt försök.

Det är jag som är Baby Borderline, och jag blev tillfrågad av Inzi om jag ville skriva här på Sister in Arms, vilket jag givetvis gärna ville. Dock har jag haft det lite upp och ner i livet under en period och knappt ens orkat uppdatera min egen blogg, därför har jag inte heller orkat skriva här. Men nu börjar saker och ting att vända på sig och jag börjar se ljuset igen.

Så jag hoppas att kunna tillföra något vettigt här på Sister in Arms, jag ska göra mitt bästa. :-)


måndag 17 september 2012

Mediciner

Jag har Borderline och det vanligaste beteendet för oss är självskadebeteendet. Mitt självhat,leder till att jag inte vill äta medc. som hjälper mig.Har jag ont,så förtjänar jag o ha ont liksom. Har testat flera olika antidepp,men bara tagit dom i nån vecka som högst. Jag har svårt o ta värktabletter till o med.
Blev beroende av insomningstabletter o åt dom i över ett års tid,ibland flera tabletter efter varann,för jag kunde ju bara somna med hjälp av dom,men inte sova längre än 3-4tim. Nu har jag även slutat med dom,vilket är plågsamt,för förut tog jag alltid en tablett då jag fick jobbiga tankar o sov sen bort det värsta måendet. Har funderat på om jag är Bipolär,men vill inte utredas för det,just för att då vill dom säkert sätta nya medc. Kan man fungera som psyksjuk utan mediciner? Jag har gjort det i över 40år. Det är svårt..det är smärtsamt,men jag är van.Men då får jag ju ingen annan hjälp heller och folk tar inte mitt mående riktigt på allvar,eftersom jag *klarar mig/fungerar. Jag kommer nog tyvärr bli en utav dom starka,som försvinner i tysthet då jag inte orkar vara ensam o stark längre.

fredag 14 september 2012

Vill bara dela med mig..

Imorse fick jag ett samtal från min försäkringskasse-person.. Vi har ansökt om fast sjukpenning och det har tagit en jävla tid. Nu fick jag reda på att de "skickat tillbaka" min ansökan, det vill säga de har nekat.

Hon ska fixa en tid åt mig till nån fristående psykiatriker som ska träffa mig och göra en egen bedömning, och hon skulle försöka få det gjort så snart som möjligt eftersom att jag kommer att bli utförsäkrad på julafton.

Tydligen var det inte ovanligt att de gör så här och hon tyckte väl inte att jag skulle ge upp hoppet, men det kändes väldigt nedslående att få det beskedet. Jag somnade om och ville inte alls ta del av världen idag, men till slut var jag tvungen att gå upp eftersom hunden måste ut.

Jag försöker tänka att jag klarar tre månader på socialbidrag, men det känns inte så mycket bättre för det..

torsdag 13 september 2012

Å.N.G.E.S.T

Hemsk ångest. 

Hela jag är fylld av ångest och jag vill bara sova men kan inte. Visst vi alla har nätter som den här men var inte beredd på ett bakslag just nu. 

Dövat mig med 3 ml theralen så imorgon blir ingen rolig dag. Theralenbakis är något av det värsta som finns. Men hellre det än ha det så som det är nu. 


Det blev lite rörigt nu men behövde bara få skriva av mig lite. 

onsdag 12 september 2012

OBS! Akta er! Bedrägeri!

Jag tycker att ni skall kolla in mitt senaste inlägg genast. 
Inget "reklam-inlägg" detta för min blogg, men jag
vill inte att andra skall råka ut för något liknande
och ha betalat för något som inte ens existerar!!!
Jag veta att många söker lägenheter.
Jag blev lurad, av en bedragare. 

Om ni kollar min blogg så kan ni se hur det gick till
och eventuellt kolla om ni kanske fått samma/liknande svar!  

Man måste akta sig!!! 


Den här personen verkar lura folk på blocket.se främst,
inte bara boenden, utan också saker, som cyklar, dörrar etc! 

 Och som psykiskt sjuk blir en sådan här
situation ÄNNU MER påfrestande, man har redan
så mycket i huvudet och på gång i sitt liv,
att man kan inte bli lurad av dumjävlar på internet också!

HÄR ÄR INLÄGGET!



tisdag 11 september 2012

Sängliggande

Har inte skrivit så mycket här inne eftersom att jag mår så pass dåligt att jag har svårt att koncentrera mej.
Senaste dagarna har jag mest sovit pga att jag har sån ångest och orkar knappt ta mej ur sängen...men jag återkommer snart hoppas jag....

Sorg

För mig är sorg ett ganska brett begrepp och kan beröra väldigt olika saker och händelser i mitt liv. 

Sorg för mig innebär en saknad, längtan efter något som inte kan repareras eller få tillbaka. 

  • Att förlora en närstående, någon man älskar.(En person, ett djur.)
  • Att längta efter något/någon man inte kan få. 
  • Att fastna i tankebanor, "tänk om, om inte fanns".

Men det värsta av allt är känslan av tomhet och maktlöshet över att inte kunna styra/kontrollera över vissa saker som händer och sker. 

Vad innebär sorg för er? 

 

ALL KÄRLEK LOLITA

måndag 10 september 2012

Lolita här

Ja, ska inte skriva ett jätte inlägg men tänkte presentera mig och berätta lite om bakgrunden till min historia.

För 23 år sedan föddes en liten flicka på andra sidan jordklotet, närmare bestämt i Korea. Hennes föräldrar kunde inte ta hand om henne utan lämnade bort henne. 

När hon var 5 månader adopterades hon av ett svenskt par som redan hade en son från Korea. Men hon fick en mamma och en pappa.

Och där börjar den verkliga historien. 

Min mamma fick cancer, jag var 3 år gammal och min bror var 7 år. Då hade han ingen diagnos ännu och var en plåga gentemot mig. (Senare blev han diagnostiserad ADHD, lättare autism/aspbergers + lite till)

5 februari 1996 avled min mamma efter att länge kämpat mot livmoder halscancer. Jag var då 6 år och min bror 10 år.

Min bror hade länge varit i kontakt med psykiatrin och jag fick vid några få tillfällen efter vår mammas död träffa en psykolog. Dock hjälpte det inte mig att förstå innebörden av att min mamma kommer inte tillbaka. Min mamma är död.

Min pappa mådde väldigt dåligt och gick på starka mediciner för att hantera hennes död. Vilket för mig innebar att jag på sätt och vis förlorade min tro och trygghetskänsla inför vuxna. Jag blev aldrig sedd på det sättet jag behövde. Vilket jag tror att många barn upplever i sådana här situationer. Barn behöver tryggheten som en vuxen och stabil person kan ge. Någon att lita på.

Under tiden min mamma var sjuk och även efter min mammas död var det jag som skötte allt. Såg till att det fanns mat hemma, att vi åt och att det var städat.

Jag blev tidigt lärd att visa respekt. Att vara snäll och inte störa. Jag drog mig undan och försökte hålla alla till lags. Där någonstans tappade jag bort mig själv.

Min pappa gifte om sig väldigt fort så året därpå hade jag en ny mamma och två nya bröder.

Jag älskar min bror men han behandlade mig väldigt illa under hela min barndom och jag kunde inte hantera mina känslor så jag började skada mig själv.

Jag var 10 år och rakblad var min räddning. Senare blev det glas men allra helst saxar som jag använde. 

Det är början av min historia och jag hoppas jag inte varit för långdragen. 

Jag blev diagnostiserad maj 2011, ADHD och Ångest UNS. Jag lider även av ätstörningar men det finns inte med i journalen.

Vill ni veta mer? Fråga eller kika in på min ADHDblogg. 

Med Kärlek Lolita



Insomni

Jag har nyss avslutat en natt av vaka. Solen är påväg upp och jag har inte sovit en blund inatt. Insomni är inte ovanligt bland människor med psykisk ohälsa, så jag känner mig inte ensam.

Men det jag undrar är: Vad gör ni under era sömnlösa nätter? Sitter ni bara och stirrar eller gör ni något aktivt? Tittar på TV, stickar, målar - ja, kort sagt, vad gör ni för att få tiden att gå?

lördag 25 augusti 2012

Tankar...

Man tycker man är duktig då man klarar av och sluta med någonting självdestruktivt..tills man tänker efter och inser att man endast bytt det mot någonting annat. Kommer man någonsin att leva ett "normalt" liv? Äta normalt,sova normalt (utan piller),umgås normalt..för min del känns ett normalt liv som någonting jag aldrig kommer och klara av. Vilket i sin tur resulterar i att jag ser ännu mer ner på mig på mig själv och därmed är självdestruktiva spiralen igång och jag skadar mig själv igen på något sätt. Oftast faller man tillbaka till det gamla,eftersom man "ändå inte mår bättre trots att man låter bli".
Jag har varit (är) sexmissbrukare,låter män(niskor) utnyttja mig..det här året har jag så gott som, kommit ifrån det och träffade endast en man för drygt en månad sedan.Men sen jag gjorde det,så är det återigen-skitsamma!
Gör jag inte "det" med männen,så måste jag vara ensam och det vill jag inte vara resten av mitt liv.Vill KÄNNA någonting!
Jag brukar se på celebrity rehab och känner igen mig i deras missbruk,vad det än handlar om..Mat,sex,förhållanden,alkohol..och nu även sleepisar.Har aldrig tagit starkare droger,hade jag gjort det,så hade jag inte suttit här längre,för det hade snabbt tagit död på mig.
Nu när jag varit självmordsbenägen så är det första jag tänker på att jag ska börja droga,så blir det enklare o ta livet av sig.
Jag har svårt att äta mediciner som förändrar min personlighet,tror det är lite av ett bipolärt drag,för man vill ha sina speedade uppåtdagar.(Har inte fått diagnosen Bipolär än dock). Jag har svårt att ta emot kloka ord,speciellt om hen säger att  -Du måste älska dig själv,innan någon annan kan älska dig,eller -Det kommer att bli bättre,jag har själv mått så där och tog mig ur det osv. Såna ord får det och koka i mig.
Hur FASIKEN,ska jag kunna älska mig själv,då ingen annan gjort det visat att det GÅR att älska mig,att jag är VÄRD kärlek och omtanke.Inte ens mina föräldrar älskade mig ju. Och om någon säger att -Jag kom ur måendet...så känns det som ett misslyckande för mig,då JAG inte klarar av det.Lite som och säga till en tjockis eller rökare att -jag klarade av det..(sluta röka/gå ner i vikt),varför gör inte du det då?
Ja,det var lite tankar från en vilsen,trasig,ensam bloggare...

torsdag 16 augusti 2012

Om hur en får reda på ens diagnos

Jag har en hel del diagnoser genom åren. Det började med ångest- och depressiontillstånd, sedan borderline, sedan dystymi, sedan ätstörning uns, sedan - ja diagnoshögen bara växte. Jag begärde ut mina journaler och där stod det att jag förmodligen hade tre personlighetsstörningar till, fast det utreddes aldrig.

Så fick jag tillslut min bipolärdiagnos och jag tyckte att saker och ting föll på plats. Plötsligt verkade allt stämma. Förutom att det inte riktigt gjorde det. Jag hörde, och luktade, och såg saker som inte andra hörde, luktade och såg, även när jag inte var deprimerad eller manisk. Men jag tänkte: "Alla passar inte in i mallen". Värst av allt var rösterna. Två stycken, manliga, som sade åt mig att skada mig själv, eller att sade nedsättande saker om mig. De kom när jag var ensam, utsatt, med ingen omkring mig som kunde hjälpa mig.

Så sent som i april vet jag att jag hade kvar min bipolärdiagnos. Men förra veckan fick jag träffa en sjuksköterska från en annan mottagning som hade hoppat in för att alla sköterskor på min mottagning var på semester. Jag var glad och hypoman och jag sade något i stil med "ja, när en är bipolär och har roligt så är det riktigt roligt" och sköterskan säger "det står i dina journaler att du är schizoaffektiv, du har ju många psykotiska symptom."

Scizoaffektivt syndrom är en psykossjukdom och inget som en bara häver ur sig sådär. Min mottagning borde ha berättat det för mig. Jag vet inte vem som satte diagnosen eller när. Jag misstänker att de medvetet har undanhållit det för mig för att jag inte skall gå in i någon form av sjukdomsroll, men jag anser att jag har rätt att veta vilken diagnos jag har! Jag misstänker att sköterskan jag inte visste om att jag inte skulle få veta, och därför råkade säga det för att hon inte visste bättre. Kanske är jag bara paranoid, men det är så det känns.

Jag tycker att vården har behandlat det här jäkligt illa! Att inte ens berätta min diagnos för mig!  Speciellt med tanke på att detta är en tung diagnos att få, med en dålig framtidsprognos, så skulle jag gärna vilja diskutera den med läkare och psykolog. Och om jag har rätt, och de har undanhållit diagnosen för mig, så har de bara gjort mer skada än nytta.

Är det någon som har råkat ut för något liknande? Skriv gärna om det!

tisdag 14 augusti 2012

Att starta dagen

Tänkte skriva några tips som i alla fall fungerar för mig om hur man kan starta dagen relativt ångestfritt. Vissa är saker jag är lite sämre på att följa och saker som ni egentligen vet men det är alltid nyttigt att bli påmind!

  • Dra upp alla gardiner och persienner! Låt solen komma in, solljus motverkar depression
  • Sätt inte på TV/Datorn det första ni gör. Det är mycket bättre att läsa en tidning eller bok och vänta lite med Facebook och allt annat "viktigt"
  • Drick koffeinfritt te istället för kaffe, koffein ökar ångesten och tar dessutom bort effekten av benzo om ni har någon sådan. (Nej, jag följer inte detta själv jag ääääälskar kaffe)
  • Dra på musik som är feelgood för er (för mig är gammal hederlig Hårdrock det bästa)
  • Ät frukost människor!
  • Hoppa in i en dusch, det kan vara svårt att ta sig in i duschen, men när man väl kommit ut känner man sig pigg och fräsch
  • Vakna hellre lite tidigare om ni skall iväg så ni slipper stressa, ta det lungt!
  • Se till att ha det diskat och städat innan ni går och lägger er, det är så mycket lättare att vakna på bra humör om det inte är kaos hemma
Det här är vad jag brukar göra, eller i alla fall försöker göra!
Fyll gärna på listan med era tips!



Edit
Fler bra tips från er läsare
  • Klä på er nya kläder direkt på morgonen, dra inte runt i pyjamasen halva dagen (tack Charlyene)


lördag 11 augusti 2012

Här är Demonic

Hej!
Jag hittade den här bloggen och blev direkt intresserad av att skriva.
Jag har bloggat förr men snarare på ett destruktivt sätt, nu kämpar jag för att behålla min friska sida och inte låta sjukdomen ta över.
Så, vad är då sjukdomen och vem är jag?

Jag är 25 (i Oktober) och bor i Stockholm med min pojkvän. Jag är diagnostiserad med Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, Ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation), Bioplär UNS och Depression.
Jag har haft många turer in och ut på psyk, tre gånger under LPT, andra gånger utan LPT men de hade satt det om jag motsatt mig vården, jag brukar kalla det frivilligt inlagd under tvång. Jag har i allra högsta grad blivit misshandlad av slutenvården men också väldigt hjälpt av öppenvården!

Och vad har hänt mig då? Egentligen inte så mycket tror jag, min pappa var periodare och tog livet av sig när jag var 14, för ganska exakt ett år sedan dog min fästman av en (omedveten) överdos.
Men jag försökte ta livet av mig första gången när jag var 13, jag fattade inte hur man gjorde men gesten säger kanske mer. Skar mig första gången när jag var 12 och hade sett Fucking Åmål.
Det är mitt självskadebeteende som har vart värst, jag skar mig i hemlighet på låren och till viss del på magen, det var först när jag ville dö som jag skadade mig på armarna för då brydde jag mig inte längre.

Har gjort extremt många intoxer, en del av de riktigt allvarliga.
Sedan var jag beroende av benzo (utskrivet), när det var som värst tog jag 6 mg Iktorivil och 40 mg Stesolid om dagen!

Min nuvarande sambo hjälpte mig att sluta med benzon och nu tar jag den bara vid behov som jag skall. När självmordstankarna och ångesten blir som värst.

Min passion är musik, jag spelar gitarr, cello och sjunger. Är sjukskriven nu och det lär dröja innan jag kan börja jobba igen även om jag längtar. Men jag kan krascha så fort att det är omöjligt att bestämma något fast.

Såå, vet inte vad mer jag skall skriva, följ gärna min egen blogg också. Kom ihåg;
Tillsammans är vi starka

fredag 3 augusti 2012

Eriiza's Presentation

Vad skriver man egentligen?
Vad är av vikt att veta för er andra?

Hm... Jag har diagnoserna PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), Instabil Personlighetsstörning (f.d. Borderline), Ätstörning UNS (Utan specifikation).
Sedan har jag för vana att missbruka tabletter, alkohol och "naturligtvis" 
vassa föremål.
Så jag kanske inte sticker ut riktigt, men här är jag!

Uppväxt med en ensamstående mor som blev alkoholist vid min
födelse, inte den mest ideala uppväxten kanske, upplevde även
sexuellt utnyttjande av människor jag inte längre vet vilka de är.

Vi flyttade till Sverige från Lettland Augusti, år 2000.
Då gifte sig hon med min styvfar som är svensk (nej, hon var ingen postorderbrud), 
då fick man 4 låtsassyskon på köpet, dock var de betydligt äldre än jag,
så en relation uppstod aldrig direkt.
De skilde sig 2004 om jag inte minns helt fel, då flyttade vi till en lägenhet
närmre min skola.

Redan under de tidigare åren var man blyg, vågade knappt prata,
visste inte hur man skulle passa in, ja ni vet, THAT old story!
Mobbningen ingick i hela detta härliga paket.
Någonstans i slutet av mellanstadiet råkade man hamna i en grupp
med "miniligister", vi snodde saker, cigaretter & alkohol framför allt.
Ingen butik kom på mig - hade kanske tur?

Någonstans i början av högstadiet orkade jag inte längre vara
väggblomman som var tyst, så jag hittade min egen stil, något
mellan punk, metal, goth och rock.
Då kom de konstiga hårfärgerna, alla nålar i ansiktet.
Samtidigt kom också självskadebeteendet på riktigt.

Minns när jag var liten att jag dunkade huvudet i betonggolv och väggar,
eller tegel tills jag svimmade av för att slippa känna, så rakbladen var
väl egentligen väntade.

Var väl inte direkt uppskattad av de flesta då heller, men jag käftade
emot och strök på masken med självsäkerheten, trots att jag ofta smet
in på en toalett och grät i några timmar, för att någon gav mig en blick
som jag genast tolkade.

                                         *              *              *

Numera är jag sjukskriven, går till psykiatrin, minst en
gång i veckan.
Min enda vettiga läkare någonsin slutade på mitt sjukhus nyligen,
och jag vet inte vad som kommer att ske efter det.

Självskadorna finns fortfarande där, samma med stilen och den påstrukna
masken.
Liksom ätstörningarna och minnen.


Något mer ni vill veta?
Tveka inte att fråga, svarar på det mesta!
 

MvH Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

onsdag 25 juli 2012

En psyksjuk kan inte vara fysiskt skadad!

Något jag lagt märke till över åren

är att som psykiskt sjuk får man
sällan hjälp för en fysisk skada.

Om man har brutit benet får man
hjälp när en benpipa sticker ut
från vaden.

Men säger man att man har väldigt
ont i magen och känns som att man
skall sprängas, och hjärtat rusar
i smärta
, så ser de i ens journal
att man även går till psyk.
avfärdas man som ångestdrabbad.

Ofta bryr de sig inte ens om att
kolla upp ens organ som känns
skadade.

Om man är psykiskt sjuk,så
avfärdas allt som ångest, eller
panikattack!


Skall det verkligen behöva vara så??

Visst, det KAN vara så att det är ångest någon gång,
men kanske inte alltid.
Är de beredda på att chansa??

Någon mer än jag som upplever detta gång på gång?


Hälsningar Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

onsdag 11 juli 2012

Kroppen och jag

När jag var barn hade jag inga problem med maten. Visserligen var jag allergisk mot en massa saker, men jag åt vad mina föräldrar lagade och gillade maten på dagis och i skolan. Jag var normalviktig och funderade inte ens över min kropp. Men när jag var elva förändrades allting, nästan över en natt. Två saker skedde: Jag kom in i puberteten och jag fick mitt första utbrott av psoriasis. Min kropp var i förändring och jag gillade det inte. Helt plötsligt lydde inte min kropp längre. Den blev stelare och rörde sig inte som jag ville. Dessutom var jag täckt av fjällande eksem. Jag började skämmas och försökte dölja mig i för stora kläder.

Jag började även tycka att jag var tjock. Jag minns precis det ögonblick det skedde. Jag stod med en klasskompis och hon frågade vad jag vägde. Helt plötsligt kändes det som om jag tog upp hela rummet, som om allt mitt fett fyllde utrymmet. Senare den dagen kräktes jag för första gången upp maten.

Sedan dess har jag och min kropp inte varit överens. Det är som en bergochdal-bana. Det börjar med att jag tycker att jag är tjock, så jag svälter mig själv. Tillslut tar hungern över och jag börjar hetsäta. Sedan kommer kräkningarna. Tills jag beslutar mig för att svälta mig själv igen, och allt börjar om på nytt.

Jag har haft perioder då jag har ätit normalt, men de har sällan varit långa. Istället har jag slungats fram och tillbaka, och när jag ser mig i spegeln känner jag mig alltid tjock, oavsett vad jag väger. Jag har nästan alltid varit normalviktig, förutom en period på ca ett år då jag var underviktig, och en period på sex månader då jag bara hetsåt varje dag och var överviktig.

För några år sedan blev jag diagnostiserad med ätstörning UNS (utan närmare specifikation), men en diagnos betyder inte att jag har fått hjälp. Eftersom jag är normalviktig är det som om min ätstörning inte räknas som ett problem, trots att den medför både psykiskt och fysiskt lidande. Jag skadar mitt psyke och min kropp varje gång jag svälter, spyr eller hetsäter. Men ingen av mina behandlare har tagit tag i frågan, trots att jag har bett om hjälp. Det har bara ignorerats. Jag tänker på min kropp och vad jag äter (eller inte äter) varje dag. Det tar upp massa tid och massa energi; vissa dagar kan jag inte tänka på något annat än mat.

Jag skulle så hemskt gärna vilja få hjälp. Men alla psykologer jag har haft har undvikit frågan när jag har tagit upp det. Kampen mot ätstörningen har jag fått kämpa ensam. Jag har kommit en bit framåt genom att få tips via min blogg, eller genom att läsa andras bloggar. Men jag är långtifrån frisk.

Just nu är jag inne i en svältperiod. Hur länge den varar vet jag inte, men i min hjärna snurrar tankar kring mat och vikt nästan konstant. Jag kan knappt koncentrera mig på något annat. När min psykolog kommer tillbaka från semestern tänker jag göra ännu ett försök att ta upp frågan. Men det jag inte förstår är varför det ignoreras. Skall BMI och vikt verkligen få styra vad som anses som viktigt?

Jag vet att jag inte är ensam om detta. Många bulimiker är normalviktiga. Hur många som lider i tysthet vet jag inte, men mörkertalet är säkert stort. Men varför skall vi inte få den hjälp vi behöver? Jag känner med alla som någonsin har tagit till desperata metoder för att ändra på sin kropp, oavsett storlek. Rationellt vet jag att jag aldrig kommer att vara nöjd, hur smal jag än blir. Men jag kan inte själv bryta detta destruktiva beteende. Och psykiatrin kommer inte att ta mig på allvar förrän det är försent och jag redan är underviktig. Varför skall det behöva gå så långt?


onsdag 4 juli 2012

Hejsan allihopa..

Jag vet att jag har tystnat litegrann, och det är för att jag mår ganska sketet, det vet ni om ni kikat på min vanliga blogg.. Ibland känns det som om det bara kommer slag på slag på slag och man hinner aldrig resa sig upp.

Saker som kanske är "små" för friska och välbalanserade individer får mig på fall.. Jag tänker att jag kanske hade kunnat hantera livet bättre om jag inte varit bipolär, men nu är det som det är med den saken.

Hur mår ni allihopa?

tisdag 3 juli 2012

Att få en psyksjuksröst hörd!

Som psykiskt sjuk är det ofta svårt att få sin röst hörd.
Även inom psykiatrin.
Som nu, min kontaktperson, är på semester i 5 veckor.
Innan hon gick på semester fick jag ändå inget
samtal med henne på nästan 3 månader.

Så skall det INTE vara.
En sjuk person behöver få stöd.

Jag orkar inte med stress, och detta stressar mig.
När Comviq stressar mig, och det inte går
som jag vill, kryper jag ihop i gråt och panik.
Då vill jag kunna tala med kontaktpersonen.

Istället knaprar jag piller i panik.
Och dricker alldeles för mycket vin.
Och naturligtvis de rakbladen som kallar på mig,
och färgar mina armar röda...

Så hur överlever man egentligen i världen, när de flesta inte har förståelse för oss?
Jo, man försöker hitta andra sjuka, andra som förstår din smärta.

// Eriiza - http://eriiza.webblogg.se/

tisdag 12 juni 2012

Hej!

Har det ganska tufft sen den har bloggen startades så därför har jag inte skrivit något här och knappt något i min egen blogg.
Klantade till det rejält förra Fredagen drack kopiösa mängder sprit (4,0 i promille) och eftersom jag äter 12 olika mediciner så blev jag medvetslös och fick åka lite ambulans.
Mitt blodvärde var ju helt åt helvete oxå eftersom jag äter blodförtunnade mot mina proppar.
Blev inlagd på MAVA ett par dag och blev "erbjuden" att lägga in mej på psyk för att landa lite,men tackade nej.

lördag 19 maj 2012

Min ilska...

Jag är en stormig varelse,med mina känslosvängar. Jag hugger som en kobra om någon kritiserar mig fel,säger saker som inte stämmer enligt MIG!
Blir ofta ilsken i trafiken..folk kör bara FEL,antingen för sakta,för nära,blinkar för sent eller inte alls osv. osv.
Jag har slängt mat på golvet då det vart misslyckat.
Oftast blir jag ilsken/förbannad på allt och alla då jag är stressad eller oroad.
Själv så tycker jag aldrig att jag blir orättvist arg på någon,men vet att jag ofta förstorar upp saker och blir onödigt förbannad.
Jag är långsint och förlåter typ aldrig.Mest för att den personen som gjort mig så förbannad,inte ska få möjligheten och få göra det igen,jag har svårt och glömma.(Speciellt om jag anser mig ha rätt och den andra personen vägrar och ge efter).
Sen finns det saker som jag bara irriterar mig på och då bygger jag upp ilskan inom mig,som växer och växer och blir det ingen förändring så exploderar jag tillslut,säger allt som jag malt i huvud en längre tid.Ibland rensar det luften och "var inte så farligt" och ibland så blir det tupp av en fjäder.
Är hemsk då jag har min PMS. då tål jag ingenting.

fredag 18 maj 2012

TorsdagsTema - Ilska!

Vill åter igen poängtera att det är helt frivilligt om man vill skriva vidare på mitt tema, vill man skriva något helt annat får man gärna göra det. Det finns inga måsten på den här bloggen. Förutom att det bör beröra psykiska sjukdomar och sånt.. 

Jag fick förslag om att skriva runt det här med ilska, humörsvängningar och sånt, egentligen hade jag tänkt att vänta med det men eftersom att livet gör som det brukar göra så sammanträffar saker, och där stod jag i morse och höll på att hamna i slagsmål. Vilket gör att jag har lite svårt att fokusera idag och det får bli dagens tema ändå.

Ilska för mig, om vi sammanfattar det hela i det ordet, är väldigt användbart. Väldigt kraftfullt och ger en sån skjuts av adrenalin och vad det nu är att jag kan bli som drogad, och helvete vad skönt det är. När jag blir arg så får jag saker gjort..

Men samtidigt så måste man ju försöka hantera det där, och inte låta det gå ut över människor som man tycker om. Jag flippar framför allt när jag känner mig trängt, fysiskt eller mentalt. Men jag försöker lära mig att gå undan, när det går, avsluta samtalet och så vidare. Jag har avbrutit relationer med människor som jag känner (mer eller mindre) medvetet försöker provocera mig, för det gynnar varken dem eller mig att vi förr eller senare når den punkten där jag blir riktigt arg.

Det som hände idag var att det för andra morgonen den här veckan var någon (missbrukare) som försökte ta sig in i min lägenhet (trängd) och jag fick tag i personen som var skyldig och upplyste henne att hon inte skulle göra om det. Missbrukaren tog inte emot den här informationen så bra och ville komma närmare mig (trängd!!), och hon försökte börja slåss (TRÄNGD!!!). På nåt vis går känslan "rädsla" raka vägen till "förbannad" hos mig, och i situationer där man kanske bör bli rädd och vara lite försiktig så drar jag på mig rustningen av ilska och blir orörlig. Det funkar alltid, det blir inte värre än så, ingen går närmare än så..

Jag vet inte i vilket "fack" jag ska sortera min ilska, i den bipolära sjukdomen så ingår självklart humörssvängningar, men det är också ett sätt som jag lärt mig hantera livet på (miljö) och säkert en sväng av arv där också. Själv försöker jag, med glimten i ögat, kalla mig "passionerad"! Hey, när jag är arg så är jag riktigt arg, när jag är glad så är jag riktigt glad och när jag är ledsen så går hela världen under.

Hur reagerar ni på provokationer? Vänder ni ilskan inåt? Hur gör ni för att lätta på trycket?

Ah, det var vad jag hade att säga, tror jag.

onsdag 16 maj 2012

Bipolär-fråga?!

Jo,jag tänkte fråga er som har fått diagnosen Bipolär (hatar det ordet,tycker Manodepressiv är mer "rätt")
Hur fick ni diagnosen? Anade ni själv att ni kunde vara Bipolära,eller var det andra som såg det? Vad är största skillnaden mellan Bipolära och Borderline och kan man ha båda diagnoserna??
Har någon utav er kortare mani och depressionperioder eller pågår dom alltid flera dagar? När ni har maniska dagar,kan ni sköta er vardag,är ni medvetna om era handlingar??

söndag 13 maj 2012

en tredjedel av sin egen pappa

det var länge sen jag skrev här nu, jag ber om ursäkt för det. jag har mått riktigt jävla dåligt den senaste tiden, druckit för mycket (alldeles för mycket), vägt mig för första gången på flera månader (ångest!), gråtit för att jag ätit mjukt bröd till frukost, överkonsumerat magsyrahämmande, koffeintabletter och alvedon. åkt fast för att jag beställt tram från nätet (väntar fortfarande på dom). velat fly från verkligheten, tagit e och rökt på. längtat efter mer. ljugit, varit "otrogen" mot A (trots att vi inte är ihop per say) och velat berätta det för honom för att få en reaktion. han har minskat sitt drickande de senaste två veckorna, min medberoende har lämnat mig och det ger mig panik samtidigt som det inger hopp.

vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.

Info angående TorsdagsTema!

Det känns jätteroligt att det blev lite diskussion och känslor runt mitt inlägg om medberoende! Tack!

Väcker det andra tankar hos er så får ni hemskt gärna skriva om det, jag vet hur min hjärna lätt associerar (att ett ord som jag använder så ofta ska vara så omöjligt att lära sig stava till..) iväg och rätt vad det är så pratar jag om nåt helt annat än vad jag började med. Men det gör inget här!

Det jag egentligen ville ha sagt var att ni gärna får maila mig om ni har några önskemål angående tema, eller om ni vill att jag ska söka reda på info om nåt? Det finns kanske flera som läser den här även om de inte är med och skriver, har ni några förslag? Eller finns det nåt som ni inte vill/vågar skriva om själva? Jag vet inte, använd fantasin, maila mig. *kontaktannons*

rockeranna@hotmail.com


fredag 11 maj 2012

TorsdagsTema - Medberoende

Vill åter igen poängtera att det är helt frivilligt om man vill skriva vidare på mitt tema, vill man skriva något helt annat får man gärna göra det. Det finns inga måsten på den här bloggen. Förutom att det bör beröra psykiska sjukdomar och sånt.. 


Jag hade en nära vän (relationer är inte min starkaste sida) som en dag kastade på mig en bok och sa ”läs den här, det behöver du”. Jag tittade frågande på boken, en tunn sak, men bestämde mig för att göra som hon sa, jag hade sett henne läsa den själv..

Boken heter ”Flodhästen i vardagsrummet” (Tommy Hellsten) och handlar om medberoende. Jag tror att jag tog mig igenom det första kapitlet och sen började jag storgråta, det var så klockrent, det satte ord på saker som jag aldrig kunnat uttrycka.

I stora drag handlar det om bristen på föräldraskap (psykiskt eller fysiskt), och hur det påverkar förmågan att växa upp till en fungerande självständig människa. Kärnan i föräldraskapet handlar här om ”spegling”, att när något traumatiskt händer (och det händer..) få möjligheten att, som barn, få känna det vi känner och ha en tröstande, stöttande förälder som visar att det är okej att vara ledsen, att vara arg. Om vi ständigt får höra att ”det där är väl inget att gråta över” så lär vi oss att vår känsla inte är värd någonting. ”Flodhästen” är problem man inte talar om, saker som tystas ner, barnet lär sig och anpassar sig till att det är normalt att pappa super och slår sönder mamma (bara ett exempel), det är inget att gråta över. Men att det inte är så jävla hälsosamt kan ju vem som helst lista ut, och vi växer upp till mer eller mindre fungerande individer ändå.

En sketen barndom är inte lika med medberoende, men jag förstod, för min egen del, att en hel del känslor – eller bristen på känslor – faktiskt har sin orsak. Det är inte en sjukdom, den går inte att medicinera, men jag tycker ändå att jag ser att medberoendet ofta går hand i hand med psykiska sjukdomar. Det går att arbeta med, men jag har aldrig träffat på någon inom vården som ens vet vad det är.. 

”Ett av de allra viktigaste kännetecknen för en person som lider av medberoende är att han styrs utifrån. Med att styras utifrån menar jag att personen har lärt sig att anpassa sig till någonting som finns utanför honom själv istället för att i sina tankar och i sitt handlande styras inifrån, genom sina egna känslor, tankar och behov.” - Tommy Hellsten.

En mycket förenklad sammanfattning hittade jag på Wikipedia.

Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra männniskors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel.

Har ni hört talas om medberoende? Min erfarenhet är att många i vården inte vet vad det är, om man inte pratar med missbruksvården. Det drabbar såklart inte bara barn/anhöriga till alkohol eller drogmissbrukare, utan andra former av missbruk samt barn som blivit utsatta för misshandel (psykisk/fysisk) eller incest. 

Känner ni igen er? Om ni vill skriva om det behöver ni inte gå in på detaljer, det har jag valt att inte göra för jag vill inte lägga mer energi på det som varit. Det är heller inte det relevanta, det som spelar nån roll är hur vi mår och vad man kanske kan göra för att förbättra det. 

Jag då, jag är naturligtvis ansvarig för andra människors beteende, jag har ingen aning om vad jag vill eller behöver, tar inte emot hjälp, har haft min släng av att "bota" trasiga karlar.. Jag har ett enormt kontrollbehov, litar inte på någon och ser sällan nåt bra hos mig själv. Curlar gärna andra människor, så att alla är nöjda och glada. Och ja, jag hör hur absurt det är när man pratar om det. Det finns inte plats för mig själv i mig, men jag försöker arbeta med det. Som Hellsten också skriver i boken så behövs det ofta en rejäl kris för att vi ska inse att hur vi lever inte är hållbart, att man når botten. Jag har gjort det också. 

Ah, det var vad jag tänkte säga idag. 

Använd gärna taggarna (etiketter) som finns här till höger, det blir lite lättare att hitta då. 

söndag 6 maj 2012

Jag-Sorgligast

Har suttit här funderat vad jag ska skriva kortfattat om mig själv.Det är lika komplicerat som JAG är själv.
Jag är sk. maskrosbarn.Jag var ett snällt och duktigt barn som aldrig visade några känslor,som aldrig ville ha något,som aldrig fick kramar eller kärlek,jag var osynlig,men intelligent och lillgammal.Lärde mig och läsa som 5åring och virkade,sydde och stickade komplicerade saker osv.
Bodde några år i barnhem och fosterhem tills morsan kunde ta hem mig igen. Vilket inte gjorde mitt liv bättre direkt.Hon var bara en "tant" som jag fick bo hos,typ.Har aldrig fått känna en mors kärlek och min pappa försvann ur bilden då jag var liten,han är alkoholist.
När jag blev 14år,så förvandlades jag.Jag började dricka och ligga runt med killar,blev alltid ihop med fel killar,som behandlade mig illa...så har det varit i hela mitt liv,har aldrig varit i ett tryggt, kärleksfullt förhållande och då är jag ändå 45år. Jag har Borderline,vilket jag fick veta först förra sommaren,jag är väldigt självdestruktiv med dålig självsjänsla,har använt snubbar som "plåggrejen",dom får skada mig fysiskt och även psykiskt istället för att jag ska skära i mig själv. Lider även av ätstörningar och BDD,vilket har förvärrats senaste året. Jag blev inlagd på psyket för lite över ett år sen,ville inte leva längre.Fick 8st.ECT behandlingar som förstörde min hjärna,fick stora svarta hål i hjärnan,glömt bort en massa saker och är numera IQ-fiskmås.Min teori är att min hjärnskakning jag fick för nåt år sen,förvärrade ECT:n.
 Har svårt för att be om hjälp,har läkarskräck och rädsla för att bli beroende av något eller någon,därför är det jobbigt för mig och ta mediciner.+att självplågaren inne i mig VILL att jag ska må dåligt,VILL att jag ska ha ont,därför jag inte ens brukar ta värktabletter.
Ja,det blev inte så kort..men väldigt kort ändå för att vara om mig och mitt liv .:)

lördag 5 maj 2012

Arbete om psyk i Örebro

Hej!
Jag heter Marie och har själv haft kontakt med psykiatrin i 8-9 år nu. Jag har fortfarande inte fått den hjälp jag behöver och har blivit felbehandlad många gånger.
Jag går nu på Örebo konstskola och håller på med ett projektarbete om den negativa sidan av psykiatrin. Det hela kommer förmodligen presenteras som en konstutställning här i Örebro.
Nu är det så att jag skulle behöva lite hjälp.. Jag undrar lite om det finns några läsare här från Örebro eller med anknytning dit som skulle vilja vara med och dela med sig av sina negativa erfarenheter.
Antingen med namn eller anonymt. Så finns det någon som vill dela med sig av läkarkommentarer som får en att rycka på ögonbrynen, felbehandlingar, kränkningar, ignorans m.m.

hör gärna av er till: marie.e.trygg@hotmail.com